Tro och liv
Högmässo Gudstj i Stensjökyrkan
11:e eft. Tref. 2007
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Amos 5:21-24
Epistel Rom 7:14-25
Evangelium Matt 21:28-31 

Predikan
Situationen här är att Jesus undervisar i Jerusalem, förmodligen i templets yttre förgård dit också hedningar hade tillträde. Så kommer översteprästerna och folkets äldste för att försöka få Jesus att säga något som de sedan kan anklaga honom för. Det handlar alltså om ännu en av dessa konfrontationer som Jesus ständigt hade med det religiösa etablissemanget, och Jesus svarar bl a med den här korta liknelsen om mannen med två söner. Det Jesus säger är fruktansvärt provocerande – tänk dig att Jesus hade stegat upp till det svenska biskopsmötet och sagt att terrorister och pedofiler skall komma före er till Guds rike! För det är ju faktiskt de mest avskydda i samhället som Jesus jämför översteprästerna med – tullindrivare och horor hade nog ungefär som samma klang som terrorister och pedofiler har idag.

Översteprästerna liknas alltså vid en son som säger att han ska arbeta i faderns vingård men som struntar i att göra det. Budskapet blir att det är bättre att säga NEJ och göra JA än att säga JA och göra NEJ. Det handlar om trovärdighet och det är inte bara kristna som förväntas leva upp till vad de säger utan det gäller också politiker och våra vänner. Av en vän förväntar jag ju mig just detta – att han eller hon i praktisk handling ska kunna bevisa att jag betyder något för honom eller henne.

Förmodligen är det så att de flesta av oss är hyfsat bra på det här - att inte lova mer än vi kan hålla. Men hälsan tiger som bekant still och därför hör vi mest talas om det här med lära och liv när det inte fungerar. När politikerna sviker sina löften, när prästen ertappas med just den synd han själv fördömt, när vännerna uteblir just när de som mest behövs – det är mest då vi hör de där kommenterarna om trovärdighet, om "mycket snack och lite verkstad", "löftesbrott" och det där poängterandet av att dina handlingar talar högre än dina ord.

Men låt oss börja med ett helikopterperspektiv på tillvaron – låt oss se hur det är med ord och handling ute i samhället – i de stora strukturerna där man ofta talar så vackert om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Tre exempel:
Igår kväll visades en indisk långfilm på TV – den handlade om änkornas situation i Indien och man kunde konstatera att de 31 miljoner änkor som finns i det som kallas världens största demokrati nästan helt saknar mänskliga rättigheter och betraktas som ägodelar tillhöriga först mannen och efter hans död mannens familj. Visst finns det ursäkter om att det tar lång tid att ändra urgammal sedvanerätt vilket vi också ser av det omänskliga kastsystemet. Men vi kan ändå konstatera att när Indien skriver på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna så är det långt mellan ord och handling.

Om vi kryper lite närmare oss själva och hamnar i vårt svenska samhälle så kan vi konstatera att ledande politiker ofta talar om att skydda de svaga i samhället. Men när det gäller två av de allra svagaste grupperna, de ofödda barnen och de gamla och sjuka, så tvingas vi konstatera 35 000 aborter per år riktade mot ett liv som är för svagt för att kunna göra motstånd. För sådär 100 år sedan avskaffade fattigauktionerna där de gamla auktionerades ut till den som krävde minst ersättning av samhället. Men på senare tid har de här fattighjonsauktionerna återkommit i form av att åldringsvården lagts ut på privata vinstdrivande företag med resultatet att vi fått mer vårdskandaler än någonsin där gamla lämnats övergivna av en bortrationaliserad personal.

Men sen kommer vi till det verkligt påträngande och obekväma –vår privatmoral. Här har vi kristna gjort det svårt för oss genom att officiellt ställa oss bakom en så radikal gestalt som Jesus. Vi har genom dop, konfirmation och söndaglig trosbekännelse sagt JA till att arbeta i hans vingård. Vi har sagt ja till det dubbla kärleksbudet om att älska Gud över allting och vår nästa som oss själva och vi har sagt ja till hans radikala tolkning av detta kärleksbud. Som kristna förutsätts vi alltså försöka älska våra fiender och i Herrens Bön ber vi Gud förlåta oss i samma utsträckning som vi förlåter vår nästa.

Vi har alltså sagt ja till att låta Gud komma i första rummet i våra liv – det är ju det som det innebär att älska Gud över allting – men ser vi hur våra liv ser ut så är det förmodligen en annan bild vi möter. Det räcker med att betrakta hur vi använder vår tid för att konstatera att vi har många fler gudar i våra liv än den ende Guden. Och när det gäller vår nästa så kan också vi visa avundsjuka, oförsonlighet och likgiltighet.

I det läget kan det vara frestande att lägga ner projektet kristen tro. Vår strävan efter ärlighet kan ifrågasätta att vi bekänner oss till något som vi uppenbarligen inte klarar av att leva upp till. Så istället för att fortsätta med det till synes fruktlösa projektet att försöka höja våra liv till nivån av våra läppars bekännelse, så kan vi frestas att sänka vår bekännelse till den faktiska nivån i våra liv. Frestelsen skulle motsvaras av en tredje son till vingårdens ägare – en son som säger nej och lever upp, eller ner, till detta nej. Säkert finns det många som har gjort så – som har ett havererat projekt som kristna bakom sig. Man orkar inte med dubbelmoralen i att bekänna sig till något som man inte orkar leva upp till. Men det vemodiga är ju att bakom varje sådant havererat projekt ligger ett missförstånd om vad kristen tro handlar om. Kristen tro har nämligen plats för misslyckandet. Varför skulle annars Kristus dö på korset? Själva råmaterialet för hans frälsningsgärning är ju våra misslyckanden. Det är ju därför han är så skoningslös mot översteprästerna när de vägrar att erbjuda honom detta råmaterial, de vägrar ju att erkänna sina fel och sina misslyckanden och då, bara då, står Jesus maktlös. Han kan hjälpa alla utom dem som inte menar sig behöva någon hjälp.

Så om du märker att dina läppars JA till Jesus inte motsvaras av ett lika tydligt JA i ditt liv. Så grattis – du har då upptäckt just den råvara som Jesus behöver för att kunna göra något vackert av dig. Det enda han vill ha är dina fortsatta försök. Ibland lyckas du och då sjunger alla änglarna i himlen över att kärleken breder ut sig genom dig. Men ofta misslyckas du och när du kommer till Kristus med detta misslyckande så sjunger änglarna precis lika högt – för de vet att ditt misslyckande är grus som blir till guld när det läggs i en hög framför Jesu kors!

Vi har det här mycket tydligt återgivet i dagens episteltext där Paulus först uppgivet konstaterar att det onda som han inte vill, det gör han, medan det goda som han verkligen vill, det gör han inte. Men istället för att uppgivet misströsta vänder han blicken från sina misslyckanden mot Jesus och utbrister: "Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!"

Eller för att citera en av våra påskpsalmer: Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Eller som vi sjöng i psalm 87 för en liten stund sedan: Intet äger / du som ej han dig ger. Kravet och kraften, / viljan och verket strömmar ur samma / källa från bergen ner.

AMEN