Guds hus

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Söndagen efter Nyår 2004  
Stefan Risenfors
Texter
Jesaja 55:5-7
Epistel Rom 12:1-2
Evangelium Mark 11:15-19
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
”Vi trodde du var användbar, till salu..” – 
så skriver Ylva Eggehorn i den millenniepsalm hon skrev inför det nya årtusendet. Och nog är det så att tron på Gud ofta har blivit använd för mänskliga egenintressen, så också av översteprästen i Jerusalem. Av tradition var det så att en viss procent av vinsten från försäljningen av offerdjur i templet skulle tillfalla översteprästen. Ett slags bonussystem alltså, ungefär som det numera ökända bonusprogrammet Wealthbouilder i Skandia som har försett företagets chefer med ett orimligt antal miljoner. På liknande sätt fanns det vissa inbyggda löneförmåner i översteprästens tjänst, däribland en vinstandel i offerdjursförsäljningen. Så visst var de fromma judarnas offrande i templet användbart för översteprästen och hans familj – visst var Gud nyttig för hans privatekonomi. Men detsamma kan man ju säga om mig och alla andra anställda i kyrkan – också vi tjänar ju pengar på Gud på något sätt!

Men vad är det då Jesus vänder sig emot i detta beryktade vansinnesutbrott mot affärsmännen i templet? Ja, kanske är det inte framförallt att folk tjänar pengar på andra människors tro på Gud, utan snarare att dessa ekonomiska intressen tillåts störa människors möte med Gud. Det är alltså ett slags profanering av Guds hus som Jesus vänder sig emot – när det profana infiltrerar det heliga, det är då han blir rasande!

Temat för den här söndagen är numera Guds hus, och med Guds hus menar vi vanligen kyrkan, alltså själva lokalen, kyrkorummet. Kyrkobyggnaden är ett synligt uttryck för det osynliga som vi också kallar kyrka, nämligen gemenskapen mellan alla som tror på Jesus och vill följa honom. I den betydelsen är ju begreppet kyrka ett andligt begrepp medan kyrkobyggnaden är konkret och ofta ovanligt synlig eftersom den sticker ut så bland andra byggnader i samhället. Men den gemenskap vi kallar kyrka tar sig också många andra synliga uttryck – kyrkoinstitutionen yttrar sig också som församlingshem, kontor, stiftsgårdar och i form av tusentals anställda. Svenska kyrkan har drygt 2000 församlingar med drygt 20 000 anställda. Bara vårt samfund är alltså en gigantisk institution i Sverige – en institution som kostar ungefär 12 miljarder kronor varje år. Och det problem som Jesus lyfter fram i dagens evangelium har kanske sina rötter just i detta att vi är en institution. Vi är inte bara en andlig överbyggnad i samhället, vi är också så mycket materiellt och då löper hela tiden andligheten risk att trängas ut av allt det materiella som måste till...

Måste till... är det verkligen så att allt detta världsliga och materiella är nödvändigt för kyrkan eller är det bara vi som intalar oss att alla dessa fastigheter, anställda och institutioner är ofrånkomliga?! Ta just detta med kyrkobyggnader t ex. I december avslutade vi ett bibelstudium över Uppenbarelseboken och i ett av slutkapitlen hamnade vi i en diskussion om kyrkobyggnader utifrån följande beskrivning av det himmelska Jerusalem: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och lammet” (Upp 21:22)

När vi bygger kyrkor så drar vi på nåt sätt en gräns mellan andligt och världsligt. Vi tror ju att Gud finns överallt i sin skapelse – östra Mölndal är inte bara ett resultat av kommunala bebyggelseplaner utan östra Mölndal en manifestation av Guds skaparmakt. Gud finns uttryckligen närvarande i varje människa och på något sätt också närvarande i varje sten och varje grässtrå i östra Mölndal. Skapelsen är alltså inte något neutralt ingenmansland utan så länge vi vandrar här på jorden befinner vi oss i gudomligt territorium där Gud är osynligt närvarande överallt. Men när vi då bygger kyrkor så kan det uppfattas ungefär som ett dräneringsdike. Ett dräneringsdike tömmer ju den omgivande marken på vatten, vattnet samlas i diket och det blir torrt runtomkring. När vi nu har byggt en kyrka, ett Guds hus, här på Gunnebogatan så kan det uppfattas som att här inne finns Gud men inte därute. På det här sättet kan hela kyrkoinstitutionen ses som ansvarig för det vi kallar sekularisering eller avkristning av samhället. När andligheten koncentreras till vissa särskilda punkter så avtar den ju i motsvarande grad runtomkring – precis som med dräneringsdiket! Är det så att kyrkan dränerar samhället på andlighet – är det så att vi i kyrkan avkristnar samhället genom att suga upp kringliggande andlighet och koncentrera den till ett litet religiöst reservat, skilt från det övriga samhället??? Är det så att skolan, hemmen och arbetsplatserna blir dränerade på andlighet eftersom var sak ska vara på sin plats – ”tro, det gör man i kyrkan!”

Om det skulle vara på det viset så motverkar ju kyrkan sitt eget syfte – syftet är ju att utbreda Guds rike över jorden, inte att krympa det till religiösa reservat. Vårt uppdrag som kristna är ju att vara ”smittobärare” i positiv bemärkelse – vi ska bära på den positiva ”smitta” som kallas tro, hopp och kärlek. Men om vi då drar oss undan i frivillig karantän i något vi kallar kyrkor så isoleras ju smittan. Ungefär som när nazisterna föste ihop alla judar i Warszawa i en enda avspärrad stadsdel. Så länge de var utspridda var det svårt att kontrollera dem och bekämpa dem, men när de väl var samlade på ett ställe så kunde man systematiskt oskadliggöra dem en i taget. I nazisternas ögon så måste den judiska ”smittan” först isoleras – sedan kunde den bekämpas! På motsvarande sätt blir vi totalt ofarliga som kristna ”smittobärare” så länge vi isolerar vår tro till denna frivilliga karantän – vårt Warszawaghetto!

Vad det här handlar om är att kyrkan och gudstjänsten måste reduceras från mål till medel. Meningen med ditt liv är inte att fira gudstjänst här inne i kyrkan, utan meningen med ditt liv är att fira gudstjänst där ute bland alla dina arbetskamrater, kompisar och grannar! Det finns ingen livslång kyrkogångsbok som en gång ska redovisas vid den yttersta domen utan det enda som ska redovisas enligt Jesu egen beskrivning av domen är hur vi betett oss mot dessa Jesus minsta bröder och systrar. Visst kan vi möta dem också här inne i kyrkan, men framförallt möter vi dem därute i våra vanliga vardagliga omständigheter och ska dina gudstjänstbesök ha någon som helst mening så ska de ge dig kraft att vara medmänniska där ute, utanför kyrkan!

Kyrkan får alltså inte vara ett dräneringsdike som dränerar omgivningen på andlighet. Kyrkan får inte heller vara en karantän eller ett Warszawaghetto där vi oskadliggör vår tro genom att isolera den från omvärlden. Däremot ska kyrkan vara lite som den där laddningsstationen som du har därhemma om du har en trådlös telefon. I laddningsstationen finns såväl sändaren till telefonlurens mottagare som kraften till dess batterier. Meningen med kyrkans gudstjänster är att du ska uppleva dig vara närmare Sändaren här, meningen är att du ska uppleva Guds tilltal lite klarare och tydligare här än ute bland alla livets distraktioner. Och meningen är också att gudstjänsten och gemenskapen i kyrkan ska förmedla tro, hopp och kärlek till dina andliga batterier. Du ska gå härifrån inte nedtryckt av syndamedvetande utan upplyft av kallelsemedvetande, inte uppgiven utan befriad och utrustad till tjänst – en tjänst som ofta inte ser särskilt religiös ut eftersom den ofta handlar om vanlig kärleksfull medmänsklighet!

Låt mig alltså få skriva om dagens rubrik från Guds hus till: Ut ur Guds hus och ut i Guds värld! men för att kunna gå ut ur Guds hus måste man först gå in och det tror jag man behöver göra regelbundet – de andliga batterierna mår bra av det!