Med öppna dörrar, låga trösklar och ett klimat som tillåter både tvivel , tvekan och otro
vill vi hälsa dig varmt välkommen hem till våra kyrkor.
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Påskdagen 2006
Stefan Risenfors
Texter
GT Hos 6:1-3
Epistel Apg 3:14-16
Evangelium Luk 24:1-12
<<Föregående >>Nästa
Predikan
Här har vi en människohjärna sedd genom ett elektronmikroskop med 800000 gångers förstoring. Vi ser en del av hjärnbarken och vi ser att en del tankar som tänks väldigt ofta bildar djupa spår i hjärnbarken, de lite tunnare spåren är tankar som inte tänks fullt lika ofta. Nej, nu ljuger jag – det där är inte alls en människohjärna utan en detalj av en förtorkad stubbe som jag hittade i Wales i början av veckan. Jag var nämligen på en retreatgård i norra Wales före påsk och hade möjlighet att vandra en del på landsbygden där.
Men jag lovar – jag ska inte ljuga mer i dag, den där bilden var enda gången. Men ändå tror jag att den på ett sätt kan vara sann – jag tror nämligen att tankar som tänks ofta skapar något som liknar djupa spår i hjärnan och det är det den här predikan ska handla om.
När jag gick omkring där på landsbygden i Wales så rörde jag mig i ett mycket speciellt landskap. Det var vackra gröna kullar alldeles renbetade av får, som gick på varenda fält – tusentals får! När jag passerade mellan en del av fälten så gick jag på små smala vägar där vägbanan var på en betydligt lägre nivå än omgivningen. Jag kunde stanna och titta rakt in i ögonen på ett litet lamm som befann sig i ögonhöjd med mig. Anledningen till att de här vägarna skär ner så djupt i landskapet är att de är mer än tusen år gamla, ja många är från romartiden, alltså ungefär 2000 år gamla. Medan folk har färdats på vägarna har de slitit ner vägen djupare och djupare i landskapet. Ja, vissa av vägarna var så djupt nerskurna att man inte kunde se någonting åt sidorna, det enda man såg var två tre meter höga vallar som ni ser på den här bilden:
Jag vill använda den där vägen som en bild för våra tankar. Försök översätta den här bilden till ett av de där djupa spåren i hjärnan som den förra bilden inte föreställde, men väl symboliserade. Här befinner vi oss alltså inne i ett sådant där spår. Om de flesta människor tänker på ungefär samma sätt om en företeelse så är det som att det bildas djupt nerskurna tankevägar i landskapet. Till slut slutar man tänka eftersom man inte ser några alternativa tankevägar – man ser bara den självklara tankens höga väggar på ömse sidor om sig själv. Helt oreflekterat fortsätter alla att tänka på samma sätt, man fortsätter att gå i samma djupa tankespår eftersom inga alternativ finns i sikte.
Man går där man alltid har gått, man tänker som man alltid har tänkt. Om man tillämpar den här bilden av våra tankar på Påskens budskap så kan man ju konstatera att påskbudskapet om den uppståndne Jesus är ungefär jämnårigt med de äldsta romerska vägarna i Wales. I Europa har vi under 2000 år känt till berättelsen om Gud som blir människa, som dödas men som bli levande igen. Då kan man tycka att påskbudskapet skulle vara just ett sådant här tankespår i våra hjärnor, att det skulle vara självklart att Jesus har uppstått och att döden är besegrad. Men så är det ju inte! Jag tror att våra nergångna tankevägar går någon helt annanstans när det gäller påskbudskapet, jag tror att den verkliga innebörden av påskens budskap i själva verket är en liten obetydlig stig som går vinkelrätt mot vår nergångna tankeväg. Jag tror att den fulla insikten om Påskens betydelse är som en av de stigar fåren hade trampat upp, stigar som man inte såg nerifrån den här vägen, men som slingrade sig över fälten upp på kullarna som låg mellan de här gamla romerska vägarna.
Jag tror att också vi som nästan varje år har svarat på det där påskropet, jag tror att också vi ofta befinner oss nere på den nergångna tankevägen från vilken man inte ens ser den lilla stig som representerar den fulla insikten om att Jesus har besegrat döden! Trots att vi med våra läppar har stått här och ropat att Jesus är sannerligen uppstånden så har vi i själva verket aldrig tagit oss upp för den där branta slänten.
Som de flesta andra har vi levt som om Jesus inte har uppstått! Också i våra liv har döden haft makten som den har i en mänsklig tankeväg som är ännu äldre än påskbudskapet. En tankeväg som lyder: Vi lever och vi dör, och döden är starkare än livet. Hur mycket vi som kristna än förnekar att det är det vi tror på, så tror jag att våra liv ofta avslöjar oss och våra verkliga tankevägar. Våra läppar säger visserligen något annat, men våra liv vittnar om en rädsla som vore orimlig om vi verkligen levde i en total medvetenhet om Påskens under.
Vi lever SOM OM Jesus aldrig har uppstått! Vi lever SOM OM döden fortfarande vore oinskränkt härskare i människans liv! För om vi verkligen hade tagit oss uppför den där branta slänten från den djupt liggande tankevägen, om vi verkligen hade hittat den där tunna stigen upp mot bergen, ja, då skulle det lysa om oss, som det lyste om helgonen. Och då skulle vi aldrig vara rädda! För det är ju detta som Påsken innebär om vi tar den på verkligt allvar – du behöver inte vara rädd för någonting! För vad skulle kunna hota dig – du som vet att Guds egen Son ansåg dig värd att dö för! Långfredagen handlade nämligen inte bara om Jesus – Långfredagen berättade också något om dig! Du är värd att dö för! Så oändligt älskad är du av Gud själv, och den kärleken kan ingenting ta ifrån dig. Han gav sitt liv för dig, och om du efter det har låga tankar om dig själv så är det honom du sviker, en del av ditt uppdrag är att lära dig älska den han älskar, dig själv! Lära dig se dig själv med hans ögon!
Hans kärlek till dig bevisades på Långfredagen, hans makt bevisas på påskmorgonen, och då har du inte längre anledning att vara rädd för något. Men om vi ändå är rädda så är det alltså ett tecken på att vi fortfarande inte tagit de fulla konsekvenserna av vår tro och tagit oss upp ur den nergångna tankevägen och uppför den där slänten.
Du kanske har varit där uppe någon gång, någon gång har du kanske kikat över kanten och anat alltings storhet.
Kanske var det i ett ögonblick av häftig förälskelse. Kanske var det i en förlossningssal. Kanske var det i en alldeles extraordinär naturupplevelse eller kanske var det en helt vanlig dag när vardagligheten plötsligt lystes upp av något överjordiskt. Jag vet inte vad du såg däruppe, du kanske bara såg det gamla vanliga men i ett nytt skimmer, i ett förklarat skimmer.
Det jag vill säga med den här predikan är att jag tror att det finns oändligt mycket mer att upptäcka i ditt och mitt liv. Men då måste vi våga ta påskbudskapet på allvar och våga lämna våra nergångna tankevägar som har blivit alltför självklara för oss och som därför gör oss blinda, så blind som man är när man går på en djupt nerskuren väg och inte kan se det vidunderliga påsklandskapet där ovanför kanten.