Livets källa

Högmässogudstjänst med dop
2:a  efter Trettondedagen 2001 
Stefan Risenfors
Evangelietext Joh 4:5-26
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Vilken tur att det inte var någon av de anständiga stadsborna som kom ut till brunnen där Jesus stod och väntade. Hade någon av dem kommit ut hade knappast frälsningen nått Sykar på det sätt som nu skedde. Den här söndagen har ju temat "Jesus visar sin härlighet", men det verkar som att den härligheten lättare blir upptäckt ju större kontrast den utgör mot omgivningen. Det där är ju inte så konstigt om vi jämför med den fysiska världen. Hur många gånger har jag t ex inte påpekat det självklara faktum att det dopljus som vi ska tända om en liten stund knappt är synligt i det dagsljus som nu råder, men samma lilla ljus skulle vara mycket lätt att upptäcka om det var mörkt här i kyrkan. Det handlar alltså om kontrast! Eller ett annat exempel: den dimma som kom insvepande över östra Mölndal igår kväll - den har en makalös förmåga att sänka kontrasten i landskapet. Det är ju därför bilkörning kan vara så farlig i dimma - i allt det mjölkvita är det svårt att urskilja den nästan mjölkvite fotgängaren mot den något mer mjölkvita omgivningen - kontrasten är nästan obefintlig och då är det nästan hopplöst att upptäcka något eller någon i dimman.

Hade någon av de anständiga stadsborna i Sykar kommit ut till brunnen så hade det med all sannolikhet uppkommit ett slags lågkontrastsituation, som skulle ha medfört att Jesu härlighet inte hade blivit upptäckt. Men när nu den av alla föraktade oanständiga kvinnan kom ut så uppstod ett slags moralisk högkontrastsituation mellan den syndfulla kvinnan och den fullkomlige Jesus, och i den kontrasten var det nästan omöjligt att inte upptäcka hans härlighet.

Nu vill jag inte påstå att någon av de anständiga stadsborna egentligen skulle vara en mindre syndare än den här kvinnan. Skillnaden var bara att hennes synd var lättare att identifiera, både i samhällets ögon och i hennes egna ögon. Hon levde nu tillsammans med sin sjätte man och hon hade kanske inte varit gift med någon av dem. Även om samarierna var föraktade av de rättrogna judarna, så var de ändå så mycket judar med så mycket judisk moral att den här kvinnans livsstil var totalt oacceptabel i deras ögon. Hon var lösaktig, helt enkelt och uppfattades säkert som ett ständigt närvarande hot mot de anständiga kvinnorna i Sykar - hon kunde ju när som helst lägga beslag på deras män. Därför var hon stämplad, hatad och utanförställd - inte bara för att hon bröt mot Mose lag utan också för att hennes livsstil uppfattades som ett hot mot dem som levde i stabila förhållanden!

Att vara inne på sitt sjätte samboförhållande skulle väl idag knappast medföra nåt slags social utstötning, mer än möjligen i vissa mindre samhällen där den sociala kontrollen är stark. I vårt anonyma 2000-talssamhälle vet vi helt enkelt för lite om varandra för att den här sortens borgerliga anständighetsmoral ska kunna bibehållas. Det här har ju med skam-begreppet att göra och det finns ett mycket tydligt samband mellan social skam och privatmoral. Om det inte längre anses skamligt att leva på ett speciellt sätt så är det också lättare att för egen del bortse från sina egna misslyckanden. Man jämför sig helt enkelt med omgivningen och om det är många som haft flera olika samboförhållanden, så sänks tröskeln till anständighetens sociala rum. Och när jag inte längre upplever ett avståndstagande från omgivningen så påverkas också min självbild - jag är inte längre omoralisk i mina egna ögon. Jag upplever mig som en i mängden - mängden blir måttstocken - de vanliga synderna upphör därför att uppfattas som synder, såväl i samhällets ögon som i syndarens egna ögon. Det är inte bara de sexuella synderna som har genomgått den här sortens moraliska devalvering - titta på skattesmitning, svartjobb, köp utan kvitto o.s.v. Den allmänna uppfattningen är att nästan alla gör det och då uppfattas det inte längre omoraliskt!

Därför hade det knappast idag uppstått nåt slags moralisk högkontrast-situation om Jesus nere i Mölndals Centrum hade sprungit ihop med en kvinna som var inne på sitt sjätte samboförhållande. Andligt sett och utifrån de objektiva moraliska kriterier som Bibeln ger oss, hade det givetvis varit precis samma höga kontrast som det var vid brunnen utanför Sykar för 2000 år sen. Men när det handlar om den sortens kontrast som gör Jesu härlighet synlig så är det hela tiden en subjektiv kontrast, en självupplevd kontrast. Det är den som upplever sig som syndare som kan ha lätt för att upptäcka Jesu härlighet medan den som upplever sig som anständig och moraliskt hyfsad kan ha väldiga problem med att upptäcka Jesu härlighet i den andliga dimma som uppstår oss hyggliga emellan.

Det jag nu har hållit på med i drygt fem minuter är att jag har försvarat den syndabekännelse som vi inledde den här gudstjänsten med och som utgör inledning på nästan alla våra gudstjänster. Somliga menar ju att syndabekännelsen är kyrkans manipulativa sätt att skuldbelägga människor så att de sedan hamnar i nåt slags beroendesituation mot den försoning som kyrkan erbjuder genom Jesus. Enligt den beskrivningen skulle alltså syndabekännelsen och det ständiga talet om synd ha ungefär samma manipulativa avsikt som den reklam som ständigt omger oss. Reklamen vill ju få oss att uppleva en saknad, en brist, ett behov. En saknad som en viss produkt skulle kunna avhjälpa. Och det vet ju alla att om man är verkligt törstig så finns det ju absolut ingenting som släcker törsten så bra som Coca Cola! På samma sätt som att alla vid det här laget torde känna till att om man upplever sitt liv meningslöst så beror det sannolikt på två saker: dels på att man inte sover ordentligt på nätterna, dels på att allting i ens omgivning hela tiden går sönder och byts ut. Och nu är vi ju allesammans, tack vare en ambitiös reklamkampanj, medvetna om att allt detta kan åtgärdas med en säng från Hästens, med 30 års garanti…!

Somliga menar alltså att syndabekännelsen har samma manipulativa effekt som reklamkampanjer - dom försöker få oss att känna ett oemotståndligt behov av något som vi egentligen inte behöver - kolsyrat svart sockervatten, svindyra sängar eller förlåtelse genom Jesus Kristus - allting går att sälja med mördande reklam! Ungefär så har man sagt och därmed menat att verklig skuld egentligen inte existerar annat än som psykiska projektioner från vårt eget överjag, ivrigt påhejat av kyrkan och andra institutioner som är beroende av skulden för sin egen överlevnad. Den här synen bygger alltså på en ateistisk ideologi som inte erkänner någon objektiv skuld eftersom den inte erkänner en Gud.

Men även om resonemanget alltså bygger på en ateistisk grundsyn, så har också delar av kyrkan tagit intryck av det här budskapet och därför råder det sedan länge en diskussion om syndabekännelsens plats i gudstjänsten. Den kristna kritiken mot syndabekännelsen bygger då på åsikten att människor redan känner så mycket skuld och otillräcklighet att det är ett övergrepp från kyrkans sida att kasta en syndabekännelse i ansiktet på dom så snart de satt sig i kyrkbänken.

Själv menar jag att den skuld som alla människor går och bär på, den är verklig eftersom det verkligen finns något objektivt gott och något objektivt ont, det handlar inte bara om mänskliga konventioner. Men den verkliga skuld, som alla människor går och bär på, är ofta en sublimerad skuld. En förträngd skuld som inte är erkänd men som ständigt finns där och som ibland kan yttra sig som psykosomatiska sjukdomar, alltså sjukdomar med kroppsliga symptom men med själsliga orsaker. Kyrkans främsta uppgift är att erbjuda människor befrielse från denna skuld - försoning genom Jesus Kristus är kyrkans huvudärende till människorna! Syndabekännelsens uppgift är då att få oss alla att identifiera den anonyma och delvis förträngda skuld som vi går och bär på, med den skuld för vilken Jesus har dött och uppstått. Syndabekännelsens uppgift är att framförallt uppmärksamma oss alla på den synd som vi inte är medvetna om att vi går och bär på eftersom det inte är en synd som är socialt skambelagd i vår egen kultur. Den där synden som har blivit osynlig genom att så många ägnar sig åt den - avundsjuka, egoism, hat, självupptagenhet - det är framförallt den synden som syndabekännelsen vill gräva fram åt oss så att den blir synlig och därmed möjlig att försona. Syndabekännelsens uppgift är alltså att synliggöra den där moraliska högkontrastsituationen som uppstod i mötet där ute vid Sykars brunn, när den samariska kvinnan mötte en man om vilken hon sedan sa till sina grannar: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?"

Syndabekännelsen kan alltså hjälpa oss att upptäcka den Jesu härlighet som vi så lätt missar när vi bara har ögon för vår egen anständiga hygglighet. Så var då inte rädd för ditt eget mörker - för ju mörkare det är desto synligare blir Han som är den ende som kan ge dig det Livets vatten som blir till en källa i dig, med ett flöde som ger evigt liv.