Livets källa

Högmässa i Stensjökyrkan
2:a efter Trettondag jul 2005
Stefan Risenfors
Texter
GT 5 Mos 5:23-27
Epistel  Heb 2:9-10
Evangelium  Joh 5:31-36
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Kyrkan andas guld Så slutar en dikt i Tomas Tranströmers senaste diktsamling. Kyrkan andas guld... Som vanligt när det gäller Tranströmer tvingas man fråga sig: vad menar han och som vanligt är man aldrig helt säker på svaret. Kanske är det en del av Tranströmers storhet – det där öppna, oavslutade i hans formulering¬ar. Där hans ord slutar tvingas min tanke att fortsätta - utslungad i nåt slags bana av bara tre korta ord. Kyrkan andas guld. Vad menar han? Är det kyrkan som byggnad han tänker på? Eller är det människorna i byggnaden, de troende och deras andning? Tänker han sig en gammal medeltida kyrka där man kan nästan kan känna andningen av människor som för länge sedan är döda? Människor som varit så smärtsamt närvarande just i kyrkan – kanske i förtvivlan intill en kista, kanske i uppgiven bönekamp, kanske i glädje vid dopfunten... Är det allt denna genom århundradena uppsamlade smärta, förtvivlan och glädje som gör att andningen finns kvar i kyrkan. Guld-andningen som burit en längtan eller en visshet om något skimrande bortom den jordiska gråheten.

Kyrkan andas guld – kanske menar Tranströmer nåt helt annat – kanske menar han bara själva byggnaden och alla dessa guldänglar och guldkors som de många kyrkor är utsmyckade med. Men ser han då den där guldfärgen som en symbol för nåt större, nåt märkvärdigare som kyrktornet pekar upp emot? Ja, sådär kan man fortsätta och låta tankarna vandra utslungade i okänd terräng av tre korta ord. Kyrkan andas guld.
I den evangeliebok som vi övergav för drygt två år sedan hade den här söndagen rubriken Jesus visar sin härlighet. Inga ord kan rymma Guds härlighet men i bästa fall kan orden slunga oss ut i ordlösa trakter där vi anar något av Guds härlighet. Inför den härligheten bleknar allt som är vårt eget men när vi närmar oss Gud stänker det på oss av hans härlighet – den härlighet som skänks oss genom Jesus – låt oss be och bekänna för att därigenom öppna oss för hans härlighet....

Predikan
Dagens evangelium handlar om vittnesbörd, om giltiga och ogiltiga vittnesbörd, om starkare och svagare vittnesbörd, och det handlar om vem som vittnar. Men det sista Jesus sa i texten var att handlingar talar starkare än ord.

Ibland kan jag bli rätt uppgiven över hur lite ord verkar betyda. Ord är ju det verktyg som jag främst har att hålla mig till i mitt uppdrag som präst. Och att ha ett verktyg som man ibland kan uppleva helt verkningslöst är lite bekymmersamt. Det finns så många tecken på att vi lever i en ordtrött tid men det verkar som om vi som levererar ord inte tar hänsyn till det. Vi verkar ha en blind tilltro till att just våra ord ska nå fram genom bruset – för just våra ord kan ju inte jämföras med allt det där andra halvväsentliga ordflödet som brusar förbi därute. Så intalar vi oss och så fortsätter vi att spruta ord ur oss – nya böcker, nya tidningar, nya artiklar, nya PM, nya predikningar, manualer, berättelser, hemsidor, verksamhetsplaner, målskrivningar, annonser o s v. Det har aldrig någonsin i mänsklighetens historia producerats så många ord som just nu. Och det stora problemet är de massproducerade orden. När massmedierna fr o m Gutenberg och boktryckarkonsten på 1500-talet tog över ordproduktionen, det var då förutsättningarna för den stora ordtröttheten skapades. Det nya blev ju att de ord jag mötte inte var skapade just för mig utan för en större grupp människor. Till skillnad från samtalet där orden formuleras bara till mig. I masskommunikationen ska orden passa alla och då blir de svagare, mer utspädda, allmänna och mindre angelägna. Så det var genom massmedierna som problemet uppstod – problemet att orden blir för många och för lättviktiga.

Men vissa branscher, som t ex reklamindustrin, tar ordtröttheten på allvar och övergår alltmer till bilder i sina annonser, men frågan är om vi inte snart har skapat också en bildtrötthet i vår kultur – så många har också bilderna blivit – bilderna som ständigt söker våra ögon var vi än befinner oss.

Den utbredda ordtröttheten och den begynnande bildtröttheten – där befinner vi oss alltså och då uppstår problem för oss som är vana att vittna med hjälp av ord och möjligen bilder. Men Jesus pekar på en utväg när orden betyder allt mindre. Han pekar på de handlingar han utför, underverken, kärleksgärningarna, den sortens vittnesbörd kommer alltid att nå fram genom bruset. Och det där gäller ju också för oss. Våra handlingar talar alltid starkare än våra ord. Framförallt gör de det när de är riktade mot en enda människa, mot hennes nöd och behov.

Kanske är det just detta det handlar om när det gäller vittnesbörd i vår tid. Möten med enskilda människor! När vi ser en människa, när vi med våra ögon plockar ut henne ur anonymitetens väv och ser just henne, ser vad hon har att ge, ser vad hon behöver - det är då det börjar hända saker. I mötet, i dialogen! Om det finns någon ideal situation för att ett vittnesbörd ska kunna nå fram så är det dialogsituationen, en dialogsituation som dessutom rymmer båda parternas beredskap att gå från ord till handling.

Den judiske religionsfilosofen Martin Buber talade om att ett jag och ett du måste mötas. Ja han har skapat en hel filosofi kring de båda relationerna Jag-Du och Jag-Det. Den princip som Buber hävdar i sin filosofi är en dialogprincip. Människan kan nämligen bara ha två sorters relationer – jag-du-relationer och jag-det-relationer. Jag-du-relationen är den som alltid bör eftersträvas eftersom den präglas av ömsesidighet och tillåter båda parter att vara aktiva i en dialog. Men varje jag-du-relation riskerar ständigt att förfalla till en jag-det-relation. Det här låter kanske tämligen obegripligt för dom som inte hört talas om Buber förut och jag ska därför ge ett exempel:

Jag står nu här som predikant. I den rollen får jag lätt en jag-det-relation till mina åhörare, en relation utan ömsesidighet eftersom det bara är jag som pratar och ni inte bereds möjlighet till att ställa frågor eller komma med invändningar. Den tydligaste jag-det-relationen får jag till åhörare som jag inte känner och inte kommer att lära känna. Om vår enda relation består i att du vid ett eller flera tillfällen sitter tyst och lyssnar medan jag talar, så blir det en extrem jag-det-relation. Dialogen uppstår aldrig och man kan då också fråga sig om förståelse är möjlig utan dialog, utan att få ställa frågor, utan att få förtydliganden av sånt man tyckte var oklart o s v.

När det gäller de regelbundna gudstjänstdeltagarna eller gudstjänstdeltagare som jag känner från andra sammanhang så blir det lite annorlunda. Visser¬ligen blir vår relation just under predikan en jag-det-relation eftersom pre¬di¬kan är så mycket av envägskommunikation. Men när det gäller kategorin regelbundna gudstjänstdeltagare så finns det ju oftast andra sammanhang där du är den som talar och jag är den som lyssnar. Kyrkkaffet är ett utmärkt sådant tillfälle, där vi kan få möjlighet till det där samtalet, den där dialogen som präglar jag-du-relationen. Ett annat tillfälle är dom som läser predikan på församlingens hemsida och kommenterar den via mail – också då skapas utrymme för en dialog om än en något konstlad dialog.

Problemet med Jag-Det-relationer är att något verkligt möte aldrig uppstår och då har vi så lätt för att objektifiera varandra – du blir DET istället för DU! Du blir en sån där typ som jag har en massa fördomar om. Och jag blir i dina ögon en sån där, en präst, och det vet man ju hur präster är, det har man ju läst i tidningen, och man har ju också träffat några såna förut så nog kan du gissa dig till hur jag är. Och så kopplar vi på dom där fördomsfiltren vi har och du hör bara sådant som i dina öron förstärker det där du redan visste om präster, medan jag sorterar in dig i facket ”dom som inte går i kyrkan och inte sjunger med i psalmerna”, och det vet jag ju hur såna är, jag har ju träffat några. Och så odlar vi våra fördomar bara för att mötet aldrig blev ett möte – det blev bara två jag-det-relationer, en från ditt håll och en från mitt håll.

Martin Buber hävdar att också relationen mellan en människa och Gud kan förvanskas till en jag-det-relation från människans sida. Gud blir dogmer, ritualer, fnösketorra bibeltexter, predikningar som aldrig nådde fram och möjligen något som konfirmandprästen sa en gång i tiden. En stelnad Gudsbild. Gud blir ett objekt bland många. Gud blir inte någon som jag står i en levande dialog med utan Gud blir någon som jag har färdiga, stillastå¬ende uppfattningar om! Det är inte så att Gud slutat tala till mig men det är uppenbart så att jag slutat lyssna. På det här sättet kan tron dö och bli något slags ideologisk parkeringsplats – istället för att vara en levande relation till en levande Gud så förminskas tron till några moraliska principer och några döda riter som egentligen inte betyder något för mig mer än att det är vackert och stämningsfullt.

Kanske finns det här ett samband. Om vittnesbördet ges i en jag-det-relation, så kanske vittnesbördet, om det har någon som helst effekt, tenderar att skapa en likadan relation mellan en människa och Gud. Om det du hör om Gud bara är religiös masskommunikation utan dialogmöjligheter så kan det budskapet kanske ändå ge upphov till något slags Gudstro. Men det blir kanske då en tro på en opersonlig Gud – principen Gud, dogmen Gud mer än en levande, personlig Gud.

Och det är ju detta som vittnesbördet vill åstadkomma – vittnesbördet om Gud vill leda dig fram till ett personligt jag-du-möte mellan dig och Gud. Från Guds sida består det mötet av långt mycket mer än ord eftersom Gud hela tiden handlar i ditt liv – det är pg a hans kärleksgärningar som du ö h t är vid liv som bilogisk varelse! Och vad Gud väntar på i det mötet, det är att också dina ord ska följas av handling. Det behövs inte så mycket, det räcker med ett enda steg av efterföljelse där du försöker praktisera det du tror att Gud vill med ditt liv – det räcker för att öppna upp helt nya landskap i mötet mellan dig och Gud. Det räcker för att hela Guds härlighet plötsligt ska komma inom synhåll. Så låt då Gud förvandlas från ett DET till ett DU, men glöm inte att också du i det mötet behöver förvandlas. Du behöver förvandlas från ett allmänt DET till ett särskilt JAG. Det är just dig Gud är intresserad av, den du verkligen är och det du verkligen känner.