16.on etf.tref2024

Döden och livet

Högmässa i Stensjökyrkan
16:onde eft.tref. 15 sep 2024
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jesaja 26:19
Epistel 2 Kor 4:7-14
Evangelium Joh.11:28-44
<<Föregående  >>Nästa


Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten så att din Son, när Han kommer till oss, i våra hjärtan finner en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Herrens dag är ett viktigt begrepp i Bibeln. I Jesaja 25 läser vi: Herren Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin. Det är i det sammanhanget dagens text dyker upp, om att ”dina döda skall få liv igen”. De uttrycker hoppet om att Gud en dag skall ställa allt tillrätta. Ofattbart!

Det hoppet vill man gärna instämma i. Kruxet är bara att den dagen föregås av domen. Och vad är domen? Jo, en total genomlysning av den här världen och av oss människor. Den dagen ska all mänsklig verksamhet, alla beslut, allt ses genom Guds ögon och bedömas av Gud. Det är inte direkt någon rolig tanke, man vill gärna slippa en sådan genomlysning. Men att leva som kristen, det är att varje dag öva sig i att möta Honom som är Domaren, att varje dag ställa sig inför Hans röntgenblick. Har vi lärt känna Honom här och litat på Honom har vi ingenting att vara rädda för, sedan. Som den gamle suputen och poeten Lasse Lucidor skriver i en dikt som blev en psalm: domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. Låt oss därför be och bekänna:


Predikan

Marta viskar till sin syster: Mästaren är här och kallar på dig. Sist i berättelsen ropar Jesus: Lasaros, kom ut! Två kallelser, nej tre. Jesus kallar på Maria, Jesus kallar på Lasaros. Men det är också Marta som förmedlar hälsningen till Maria från Jesus. Det ska vi komma ihåg: kallelsen till ett liv med Jesus kommer alltid från Honom själv, men det kan hända att andra människor får vara medhjälpare i att föra mig till Jesus, eller att jag får föra någon annan till Honom.

I den här familjen var det ju Maria som stod Jesus närmast. Maria var den där speciella, den ovanliga systern, hon som sitter och lyssnar i lugn och ro, när hon borde stressat omkring och varit nyttig. Vi vet, alla vi Martatyper vet att Marta var avundsjuk på Maria. Ändå är det faktiskt så att precis före vår text idag så får Marta ett alldeles eget möte med Jesus och hon får tillfälle att säga till Honom det som hon inte kan låta bli att tänka på: Herre, om du hade varit här hade inte min bror behövt dö. Samma ord som Maria säger till Honom, samma tanke, samma vädjan.


De orden beskriver både att de litar på Honom – men också att de inte riktigt förstår vem Jesus är. Och hur lätt är det inte att tänka på det viset. Om Gud verkligen varit här – då hade världen inte sett ut som den gör. Om Gud verkligen brytt sig om – då hade jag inte behövt ha det så jobbigt i mitt liv.

Ändå påstår kyrkan att Jesus är här. Att Han är här när vi firar gudstjänst, eller, som Han själv säger, när två eller tre samlas i Hans namn. Det är ganska obegripligt. Ändå är detta vad kyrkan har trott och levt i tvåtusen år. Det är ganska länge, om man tänker att det skulle vara hitte på.


Och på tal om länge, systrarna tycker att Jesus dröjer. De har skickat bud till Honom, när Lasaros blivit sjuk. Varför skyndar Han sig inte? Den frågan har vi kanske själva ställt många gånger, när vi inte tycker att Gud hör bön. Det blir så illa att Lasaros faktiskt dör. När Jesus väl kommer fram har Lasaros varit död i fyra dagar. I Studiebibeln läser jag: enligt judisk tradition stannade själen nära kroppen i tre dagar i hopp om att kunna återvända. Fyra dagar kan vara ett sätt att säga att allt hopp var ute.


Men då kommer Jesus och ropar på Lasaros. Och Lasaros kommer ut ur graven. Den här märkliga händelsen får väldigt olika konsekvenser. För de tre syskonen blev det förstås en glädjens dag – detta hade de aldrig vågat tro. Att Jesus kunde bota, ja, det trodde de, men inte att Han kunde göra döda människor levande igen. Ofattbart!

Och många andra blir glada och, står det senare i kap 11, kommer till tro på Jesus.


Men det här undret, eller, som vi ibland säger, ”tecknet” blir verkligen ett tecken – för Jesu fiender. De religiösa ledarna, Stora rådet, bestämmer sig nu för att röja Jesus ur vägen, ja, döda Honom helt enkelt. Det är sorgligt att de inte blir glada över vad Jesus gjort men så är det hela tiden: en del blir glada över Jesus, andra arga och provocerade.

Man kan säga, som Studiebibeln gör, att Jesus ger sitt liv för Lasaros. Han vet att det är riskabelt att få ögonen på sig. Och det här, ja, det är nog det värsta Han kan göra.


Man önskar så gärna att det goda, det rätta, det sanna ska erkännas av alla. Men så är det sällan. Människor har så olika uppfattningar om vad som är gott. Och är det någon vi ogillar, personligt eller i världspolitiken, så är det väldigt svårt att erkänna att den personen skulle kunna göra något bra, ha goda motiv, mena väl. Det passar inte in i vårt ”narrativ” om den personen. Jag själv blev t ex väldigt förvånad när jag läste i tidningen om att Donald Trump under sin tid som president fattat flera viktiga beslut för klimatet. Det föll liksom helt utanför bilden av honom.

Stora rådets problem med Jesus var förstås ännu mer komplicerade. För de menade ju att Jesus gjorde hädiska anspråk på att stå nära Gud, ja, kanske till och med vara Gud. Det störde deras andliga rättsordning i grunden – men det var ju också så att Jesus störde deras status och legitimitet.


Lasaros kom så småningom att dö, liksom Marta och Maria. Alla som levde på den tiden är döda nu. Men kyrkan påstår att det finns ett viktigt undantag till den regeln och att eftersom Han lever, Jesus alltså, så finns det också hopp för oss. Vi är inte självklart underkastade det ”naturliga” mönstret: födas, leva, dö. Det finns mer liv att få. Inte som transhumanisterna tänker sig, att man får frysa ner sin hjärna när man dör i hoppet om att något smart IT-företag längre fram, när tekniken hunnit längre, ska kunna återväcka min hjärna till livet. Inte på det sättet. Utan att vi kan bli levande som Jesus är det. På ett nytt sätt, samma – men ändå nya. Förnyade, förvandlade.


Jag vet inte hur mycket ni tänker på evigheten. Cecilias utställning som startar idag heter ju ”Rumtid” och det är de villkor vi är vana vid. Vi har tid, vi har materia. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Jag brukar tänka att detta att vi ibland – ganska ofta – längtar efter att middagar, sommardagar, gemenskap med goda vänner, fina resor – att de inte ska ta slut, att den längtan, den tanken är ett tecken på att det finns mer än rum och tid. Varifrån skulle annars en sådan längtan komma?


Paulus hade i sitt eget hjärta det hoppet, och spred det till andra. Till församlingen i Korint, som han hade så såriga relationer med, skriver han: Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er. Och han fortsätter: därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och som varar för evigt. Det är vad vi är kallade till och vad vi kan få ta emot, i Jesus, tillsammans med Honom.


Är man i medelåldern så är det ganska troligt att man känner av det där med att den yttre människan börjar brytas ner. Det är diskförskjutningar och begynnande artros och man ser sämre osv osv. Men tänk om det är sant som Paulus skriver att, lever man Jesuslivet så förnyas ens inre liv varje dag och att den förnyelsen fortsätter, även när man blir gammal.

Jag kan tro det för jag har träffat många gamla människor som varit just på det sättet som Paulus beskriver. De har kanske till det yttre varit skröpliga, men de har burits av en inre styrka, en inre frid, en inre glädje – som har gjort att jag ibland, även om jag i mötet varit den som varit yngre och haft ”livet framför mig”, att jag ibland känt att jag skulle vilja ha det de har. Det har blivit så tydligt att de inte har det bästa bakom sig, utan att de vet att det bästa ligger framför.

Det betyder förstås inte att de slipper äldreboendet, att de slipper den svåra artrosen, långsamheten, de ensamma dagarna när kanske få kommer och hälsar på. Men det är något där som bär dem, genom allt. Det påminner om det judiska ordspråket som säger: för dåren är ålderdomen vinter, för den vise är det skördetid.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.