Oss är en fälsare född

Predikan

Jo, jag blev kvar. Jag fick stanna där ute vid fårfållan och elden. Någon måste ju vakta fåren, sa de. Varför just jag? frågade jag. För att du är yngst, svarade de. De hade just berättat att de hade sett en ängel som dök upp rakt framför ögonen på dem. Han hade plötsligt bara stått där skinande vit mitt i natten. Och han hade talat till dem och sagt att de skulle gå in till Betlehem för där hade Messias just blivit född. Så nu skulle de gå in till Betlehem och leta upp Messias, sa de.

Visst är jag yngst men jag är inte ung. Jag är snart 40 men de råkar ju vara närmare 50. Och därför måste alltså jag stanna ensam här ute hos fåren.

 Undra om de verkligen såg en ängel eller om de bara hittar på. Jag var ju på andra sidan kullen och hämtade den där gamla tackan som knappt orkar gå själv. Jag fick bära henne över axlarna sista biten till fållan och det var när jag kom fram som de berättade det där om ängeln. Ja, det var förresten inte bara en ängel. De påstod att det dessutom var en massa änglar uppe i skyn och att de sjöng nån sång. Fast det tror jag inte på, det hittade de nog bara på för att göra mig avundsjuk. För om det var änglar uppe i skyn så borde jag ju ha märkt det också på andra sidan kullen, så det var nog bara påhitt. Men att enstaka änglar kommer på besök och har nåt budskap med sig – det har ju faktiskt hänt förr, så där talade de kanske sanning. Eller också var det bara påhitt, det med. De kanske bara ville hem och sova en stund i sina egna sängar, eller också tänkte de sätta sig nånstans och dricka vin och prata sådär som de ofta gör, lite lågmält och så tystnar de när jag närmar mig. Jag tänker att det är mig de pratar om. De gillar mig inte, trots att vi nu har vaktat får tillsammans i nästan ett år så gillar de mig inte. Kanske är det för att det är vår familjs får vi vaktar. De har ju inga, de är anställda av min far och så tror de säkert att jag bara är med för att spionera på dem. För att se om de sköter fåren ordentligt och för att kontrollera att dom inte stjäl något av lammen och sen skyller på vargen. Jag försöker vara hygglig mot dem men inget hjälper, det är som att det är en mur av misstro mellan oss

 Nu har de varit borta ett par timmar. Tänk om det inte var ett påhitt. Tänk om det verkligen är Messias som just har blivit född i min egen stad, Betlehem! Det hade i och för sig varit typiskt. Om änglar hade kommit på besök, om Messias hade fötts i min hemstad … och jag missar alltihopa! Ibland känns det som att det är mitt öde på nåt sätt. Att komma för sent, att misslyckas, att göra fel och vara fel hela tiden. Aldrig riktigt passa in utan liksom stå utanför. Att liksom stå utanför ett hus i kvällskylan och kika in i ett ljust och varmt hus där alla andra verkar ha det så trevligt. Det känns som att jag aldrig är den som är utvald, jag är den som liksom blev över och som man inte riktigt vet vad man ska ha till. Som det här med att vakta familjens får – det är ju bara för att jag inte lyckats hitta någon att gifta mig med. Nästan 40 år och ogift och allt beror på att hon jag var kär i aldrig ville ha mig. Sen har ju far och mor försökt få mig bortgift med nästan varenda flicka i stan men varken de eller deras familjer har velat ha mig. Hela tiden är jag fel, hela tiden blir jag bortvald, aldrig utvald och tänk om det är på samma sätt i natt igen – att de andra får uppleva något fantas­tiskt medan jag missar alltihop. Ja, det känns faktiskt som att jag håller på att missa hela livet.

Men det finns faktiskt någon som verkar gilla mig. Det är Ruben, värdshus­värdens son. Han har lite extrema åsikter om främlingar men det ligger faktiskt något i vad han säger: De är för många, de är för krävande, som att vi skulle vara skyldiga dem något! Ta bara det där paret som kom till värdshuset häromdagen. Det hördes på dialekten att de kom uppifrån Galiléen och det vet man ju att galiléer inte går att lita på. De påstod att de bara var här tillfälligt för skattskrivningen men Ruben är rätt säker på att de är här för att bosätta sig för att det är så fattigt uppe i Galiléen. De närmast krävde att få rum i värdshuset fast det redan var fullbelagt. De skyllde på att hon var gravid och behövde sova inomhus. Just det – de skaffar ju så många barn. Snart har de tagit över hela stan. Rubens pappa sa till sist åt dem att gå och lägga sig i det där gamla fallfärdiga stallet som står bakom värdshuset, och han passade på att ta hutlöst mycket betalt i hyra – de hade ju liksom inte mycket att välja på. Men Ruben tål inte att de är här ö h t – han föreslog igår att vi skulle gå och tända på det där stallet – då skulle de fatta att de inte är välkomna hit! …

 Ja, där slutar sagan om den kvarlämnade herden och hans vänskap med den presumtive flyktingförläggningsbrännaren Ruben. Och då återstår frågan vad den här berättelsen har med julevangeliet att göra. Ja, förutom att berättelserna verkar ha utspelats samtidigt och dessutom på samma plats – i Betlehem. Det där lilla barnet i krubban – hade det förändrat något för den kvarlämnade herden om han fått följa med och möta det där barnet? Ja, vi vet ju att möten med små barn gör något med oss alla. Det är något inom oss som tinar och liksom spricker upp när vi ser ett litet nyfött barn. Kanske är det sårbarheten, att det är så utlämnat, att det inte på något sätt kan hota oss. Kanske är det att det så uppenbart inte låtsas, inte förställer sig för oss.

 Ja, om Gud verkligen vill nå fram till oss så är det klart att Gud måste komma som ett nyfött barn för inför barnet är vi skyddslösa, inför barnet lägger vi ner alla våra försvar och är helt vidöppna. Barnet är som den där trojanska hästen, ni vet den där gigantiska ihåliga trähästen som grekerna lämnade kvar utanför Troja efter att ha ockuperat staden. När trojanerna drog in den i staden visade det sig att den var fylld av grekiska soldater som under natten smög sig ut och öppnade stadsportarna för den grekiska armén som under natten hade återvänt och så kunde grekerna inta staden Troja.

 Den trojanska hästen bar på död och förintelse men bortsett från innehållet fungerade den på samma sätt som Jesusbarnet i krubban. Den var ett sätt att komma bakom stängda dörrar genom något som inte kunde uppfattas som ett hot. Och kanske är det därför julen lockar så mycket mer än alla andra kyrkliga högtider – barnet öppnar oss liksom inifrån och gör oss mottagli­ga. Mottagliga för vaddå? Ja, mottagliga för … värme, kärlek, för det sant  mänskliga. Mottagliga för allt det som det lilla Jesusbarnet själv upplevde när han låg i Marias famn i centrum för allas uppmärksamhet.

 Vågar vi hoppas att när herdens kamrater hade återvänt från stallet så var de förändrade. Ja, inte bara förändrade utan förvandlade! Mötet med barnet gjorde att de såg barnet också hos fårägarens son – de såg honom plötsligt i hans övergivenhet, de såg inte längre bara hotet från makten i form av arbetsgivarens son utan de såg det lilla barnet i honom som sökte deras gemenskap. Och så slöt de in honom i sin gemenskap, värmen och kärleken som hade strålat emot dem hade liksom fastnat i deras kroppar och den räckte för honom också!

 På samma sätt måste vi tänka när det gäller både rasister och flyktingar, både de som i våra förorter längtar efter att få slåss under IS blodiga fana och de som bränner flyktingförläggningar eller attackerar invandrarbarn med svärd i Trollhättan. Det är inte hat, högre murar, fler kontroller och längre straff som kan förvandla dem utan bara kärlek, bara detta att de ska få känna att de räknas, att de hör till, att de var och en är en av oss, en av oss människor i en gemenskap av människor samlade kring den bild av det sant mänskliga som vi möter hos barnet i krubban. För om de får uppleva detta så behöver inte det hända i deras liv, det som Hjalmar Söderberg beskriver i romanen Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

När vi nu står inför krubban så är det alltså för att värma oss som vid en eld i vinternatten. Vi ska se barnet, vi ska låta barnet hjälpa oss att återupptäcka barnet inom oss själva – det barn vi var innan vi stelnade, innan vi förskan­sade oss bakom rädslans murar. Barnet inom oss finns kvar där men det behöver förlösas om och om igen. Det är inte så att det barnet bär på vår frälsning men det barnet, den mjuka sårbarheten inom oss, är vårt enda sätt att sätta oss i förbindelse med barnet i krubban. Bara då, när vår sårbarhet möter hans sårbarhet, bara då kan vi fyllas av hans kärlek, bara då kan vi bli ännu lite de människor vi är ämnade att vara. AMEN