Livets bröd

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Midfastosöndagen2007   
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 16:11-18
Epistel 1 Petr 2:1-3
Evangelium Joh 6:24-35
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Vad är det som hindrar dig från att vara den du vill vara? Vad är det som ständigt står i vägen för oss när vi försöker bli bättre, sannare, tydligare och mer kärleksfulla människor?

Ja, jag tror att det är häxbrygd med en massa olika ingredienser och dessutom olika ingredienser för var och en av oss. Men om man kokar ner den soppan till det som blir kvar när allt det tillfälliga och flyktiga kokats bort – den torrsubstans som då blir kvar på botten är den ingrediens som alltid stått emellan människan. Och den ingrediensen som finns i alla dina och mina misslyckanden är RÄDSLA!

Men ofta ser inte rädslan ut som rädsla, oftast möter vi den i kamouflerad form och den kan vara utklädd till nästan vad som helst:

Om vi ständigt går i försvar när vi ifrågasätts – då kan det vara ett tecken på att vi är rädda.

Om vi gentemot föreslagna förändringar inte är nyfikna utan bara misstänksamma – ja, då kan det vara ett tecken på att vi är rädda.

Om vi har svårt för att säga vad vi egentligen tycker eftersom alla kanske inte håller med – ja, då är det rädsla i botten!

Om vi alltid måste ha åsikter om allt och dömer och kommenterar allt vi ser – ja, då kan det vara ett tecken på en höjd gard som bottnar i rädsla!

Om vi har svårt att acceptera att andra bestämmer, ja då kan det bottna i rädsla.

Om vi villigt fogar oss i allt utan att ifrågasätta, ja då kan det bero på att vi är rädda

Ja, sådär kan vi hålla på och granska nästan varje oönskat mänskligt beteende och när vi har plockat det i bitar så brukar det alltid finnas en hård kärna av rädsla längst där inne. Fast rädslan är egentligen också bara en utsida på något som finns innanför rädslan, och denna innersta kärna som all rädsla egentligen vittnar om är FÖRLORAD TILLIT!

Det är när människans tillit till tillvaron slagits sönder – det är då allt börjar gå fel. Vi kan börja med att titta på det rent biologiskt: Fostret i mammans mage har allt det behöver – värme, mat, syre och stötdämpning genom det mjuka fostervattnet. Att födas måste därför vara vårt livs första och kanske också största chock – plötsligt är det inte längre exakt kroppstemperatur på omgivningen, plötsligt måste man börja signalera när man är hungrig o s v. Därför är det ju så oerhört viktigt att göra allt man kan för att kompensera den förlorade tryggheten från livmodern, men vad de kloka föräldrarna än gör så betyder ändå födelsen något slags förlorad tillit. Det jag räknade med är plötsligt borta. Så din kropp går förmodligen fortfarande omkring och längtar hem till livmodern!

Men det finns en ännu större förlorad tillit. Det finns en kosmisk livmoder som vi alla kommer ur och det är den vi kallar Gud. Kristen tro lär att människan har sitt ursprung i Gud och därför alltid kommer att vara en främling på jorden. Någonstans inom oss vet vi att vi inte hör hemma här, vår allra innersta längtan är en längtan hem till Gud och vår tro säger oss att vi faktiskt är på hemväg. Med den yttersta domen som allas slutliga hemkomst.

Men vi är alltså fortfarande hemifrån och därför är vi rädda, ja, vi är rädda också när vi inte är medvetna om att vi är rädda! Framförallt blir vi rädda när tillvaron inte blir som vi planerat. Vi är rädda för störningar, avbrott och framförallt är vi rädda för att inte längre ha kontrollen. Så varje påminnelse om att det inte är vi som har kontrollen över det allra mest grundläggande i våra liv fyller oss med rädsla.

När Jesus kommer till jorden så har han egentligen bara ett enda uppdrag och det är att återställa människans förlorade tillit. Allt han gör syftar till just detta – var inte rädd, lita på att Gud tar hand om dig! Och om vi kunde leva i den tilliten, ja då skulle våra liv förändras radikalt.

Då skulle vi inte längre vara så misstänksamma mot förändringar för vi skulle veta att den trygghet som finns i det statiska och oföränderliga bara är en falsk trygghet, en dålig ersättning för den verkliga trygghet som i den Gud som är livets och därmed också förändringens Gud, för allt liv är förändring.

Om vi litade på Gud skulle vi inte heller gå omkring med så hög gard, redo att försvara oss och våra uppfattningar mot varje avvikande tanke. Då skulle vår trygghet inte vila på att vi har rätt och alla andra fel, utan då skulle vi kunna finna oss i att andra har fragment till sanningen som vi saknar.

Om vi verkligen litade på Gud skulle vi inte heller vara rädda för att säga vad vi tycker till någon enda människa. För då skulle vi veta att ärlighet är den enda vägen som leder till Gud, all förställning, allt rollspelande där vi inte är oss själva gör det bara svårare för Gud att nå oss. Den människa som lever i tillit gör sig inte beroende av andra människors uppskattning – ärligheten är viktigare eftersom den för oss närmare Gud som är vår enda trygghet.

Den här söndagen har rubriken Livets bröd och tittar man på texter och föreslagna psalmer för den här söndagen så handlar de nästan alla om livets bröd i form av nattvarden. Det hade därför varit ganska naturligt att planera in en högmässa med nattvard idag. Men nu hade vi missat att göra det och det kunde först upplevas som just ett misslyckande. Fast när jag utgick från att störningar i form av misstag är ett sätt för Gud att visa mig något nytt så upptäckte jag att när Livets Bröd inte självklart kopplades till nattvarden så fick jag tillfälle att tala om Livets Bröd i en mycket mer profan betydelse. Nämligen Livets bröd i form av allt det där som jag behöver och som Gud vet att jag behöver. För Gud finns ju inte bara i nattvarden, Gud finns i allt som omger dig. Gud möter dig i varje människa som korsar din väg! Gud finns i syret du andas, i tankarna du tänker, i associationerna du gör och i varje sekund av din livshistoria.

Problemet är att vi har klätt Gud i så religiösa kläder att vi inte längre känner igen honom när han vandrar i sina egna kläder. Gud egna kläder är inte de där skinande vita som Jesus hade på Förklaringsberget, nej Guds egna kläder är själva det liv som omger dig, själva det liv som du är en del av.

I psalmen efter evangeliet sjöng vi om den händelse som föregick dagens evangelium, alltså det stora brödundret när Jesus genom ett under gör så att fem kornbröd och två fiskar räcker till en hungrig folkmassa på 5000 personer. Folket hade i sin andliga upphetsning över det Jesus sa och gjorde glömt bort att ta matsäck med sig när den gick till den ödsliga östra sidan av Genesarets sjö för att lyssna till honom. Men Jesus såg inte bara till deras andliga behov, han såg också till deras rent jordiska hunger och därför såg han till att de fick mat, liksom Gud gav mat åt folket under ökenvandringen när de flydde från Egypten – det vi hörde om i GT-texten.

Men Jesus vet samtidigt att det finns en ännu djupare hunger att stilla. Han påminner om att den som äter blir hungrig igen men att det finns ett själens bröd som gör att man aldrig mer blir hungrig i sin själ. Och han beskriver denna själens föda så här. "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Till sist skulle jag vilja skicka med dig och mig en fråga och en uppmaning från den här söndagens gudstjänst: Frågan vill jag formulera med hjälp av en bild jag använde i en predikan för väldigt många år sedan men som jag vet att en del av er fortfarande kommer ihåg. Jag hade med mig en trappstege hit fram och låtsades med hjälp av den gå upp på min egen vind någon gång i framtiden. Däruppe hittade jag en massa saker som en gång hade varit jätteviktiga för mig, påminnelser om livsprojekt som sommar¬stuga, bilinköp, resor och annat som en gång hade upptagit allt mitt intresse. Och när jag då låtsades titta på de där grejerna sådär 50 år efteråt så begrep jag inte hur de kunde varit så viktiga för mig den gången. Jag skulle vilja att du gör samma låtsasvandring upp på din egen mentala vind och funderar över hur du idag ser på dina tidigare livsprojekt. Och så skulle jag vilja att du ställer dig frågan: Vad i mitt liv just nu kommer att vara viktigt för mig också i en mer avlägsen framtid? Jag tror nämligen att svaret på den frågan kan leda dig till en ny dörr i ditt liv och bakom den dörren väntar han som sa "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." Men frågan som kan visa dig vägen är alltså: Vad i mitt liv just nu kommer att vara viktigt för mig också i en mer avlägsen framtid?

Det var frågan som jag vill skicka med dig och mig. Uppmaningen är kortare, bara tre ord: Lita på Gud!