Förlåtelse utan gräns
Högmässa i Stensjökyrkan
23:e eft. Tref. 2007
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jes 64:7-9
Epistel Ef 4:29-32
Evangelium Matt 18:21-35

Beredelsetal
Förlåtelse utan gräns är alltså temat för den här söndagen. Den sortens förlåtelse finns inte i människans värld. Vår förlåtelse är alltid begränsad och därför förmår vi inte föreställa oss en gränslös förlåtelse. Vi mäter alltid med människans mått och därför förminskar vi hela tiden Gud. Åtminstone när vi använder ord är det hela tiden en förminskad Gud vi möter i våra dogmer och trosformler. Men i vår gudstjänst kommer Gud oss till mötes inte bara i ord utan också i den handling, det mysterium, vi kallar nattvarden. Den handlingen förmår rymma det som våra ord inte förmår rymma – så våga då tro att den förlåtelse du möter i nattvarden faktiskt är utan gräns. Den säger att du är älskad bortom alla gränser, det finns ingenting hos dig som kan hindra Gud från att älska dig. Så låt oss då i syndabekännelsen, med våra ynkliga ord närma oss Honom som ser och förstår också det vi inte förmår formulera. Låt oss be och bekänna…

Predikan
Tänk dig att din granne har mördat din bror, våldtagit din dotter och plundrat ditt hem. Du själv har tvingats fly för att överleva, men nu kommer du tillbaka. Din granne har tagit av sig uniformen som, i somligas ögon, legitimerade hans övergrepp och barbari. Nu står han där framför dig, han har svårt att möta din blick. Med tårar i ögonen stammar han fram en bön om förlåtelse. Han är villig att för¬söka gottgöra så mycket han kan, dvs lämna tillbaks stulna saker och försöka stötta dig i olika prak¬tiska angelägenheter.

Så såg verkligheten ut för ungefär 10 år sedan i centralafrikanska Rwanda efter massmordet på Tutsifolket. Ungefär samtidigt upplevde tio miljoner bosnier, serber och kroater en liknande verklighet då de försökte upprätta ett nytt fungerande samhälle i spillrorna av det som en gång var Jugoslavien. Den mindre sannolika de¬len av min uppdiktade berättelse är väl att grannen kommer och ber om förlåtelse efteråt, mer typiskt vore nog att han inte sa ett ord utan bara försökte låtsas som om ingenting hade hänt, i ett hopplöst försök att förtränga en skuld som han inte skulle orka erkänna.

Låt oss ändå göra tankeexperimentet att grannen verkligen visade ånger och bad om förlåtelse. Skulle du förlåta? Skulle du säga: ”Jag förlåter dig”, och vad skulle i så fall de tre orden betyda? De hade knappast betytt att du skulle ha räknat grannens gärningar som ogjorda, de hade knappast be¬tytt att du någonsin skulle kunna glömma vad han gjort dig och din familj. Nej, dina ord hade i bästa fall inneburit att du tillkännagav en ärlig och uppriktig vilja att göra vad du kan för att försöka för¬låta.

I vårt språk har vi bara ett ord för förlåtelse, och därmed saknar vi förmåga att uttrycka den ofantliga skillnaden mellan Guds förlåtelse, den vi ber om i syndabekännelsen och i Herrens Bön, och den mellanmänskliga förlåtelsen. Faran är att vi här låter språket få makt över tanken, så att vi tror att dessa båda förlåtelser är samma sak. För trots att vi ber ”... liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”, så är det inte samma sak när vi förlåter som när Gud förlåter. Guds förlåtelse är total medan vår bara är ett försök i den gudomliga riktningen. Om det inte handlar om bagateller utan om sådant som verkligen har sårat oss på djupet, så borde vi kanske därför helt överge frasen ”Jag förlåter dig” för att i stället säga: ”Jag vill försöka förlåta!”. Då inser kanske också den som ber om förlåtelse att förlåtelse inte är en lättvindighet utan en tung och smärtsam väg att vandra för båda parter.

Men om han inte ber om förlåtelse...? En förutsättning för att kunna ge och få förlåtelse är att båda parter erkänner skulden. Utan skuld ingen förlåtelse! Här hamnar vi i det sekularise¬rade samhäl¬lets stora trauma - den sublimerade skulden. Sedan tron på en Försonare avskaffats orkar männi¬skor inte längre erkänna existensen av skuld. Möjligen kan vi erkänna skulden med litet s, den lilla vardagliga skulden som kan gottgöras eller som man kan ha överseende med. Men Skulden med stort S, den Skuld en förälder kan känna efter att ha svikit sitt barn i en barndom som aldrig kan gö¬ras ogjord, den Skuld en son eller dotter kan känna gentemot en död förälder... Skulden utan åter¬vändo – den Skulden är oändligt svår att erkänna för den som förnekar existensen av en Försonare.

När man inte längre har ett uthärdbart svar på frågan om Skulden, så väljer man istället att förtränga den, hålla den ifrån sig eller helt förneka den. Och nog är vårt sekulariserade svenska 2000-talssamhälle inpyrt av subli¬merad Skuld, alltså Skuld som existerar och får konsekvenser men aldrig får nämnas vid sitt rätta namn.

Låt mig ta en bild och ett exempel på det här. Bilden såg jag framför mig igår när jag var på pilgrimsvandring utmed Bohusleden med konfirmander¬na. En av konfirmanderna försökte hela tiden dra upp tempot, han hade fruktansvärt svårt för att hålla sig bakom mig utan skulle hela tiden förbi. Och jag förstod att det långsamma, meditativa pilgrimstempot var en ren plåga för honom. För mig blev han en bild av hela vårt västerländska samhälle där vi hela tiden vrider upp tempot så att samhällskarusellen snurrar fortare och fortare. För dem som råkar befinna sig längst ut i den där skenande karusellen går det till slut så fort att många inte orkar hålla sig kvar utan ramlar av. Därute blir centrifugalkraften helt enkelt för stark.

Sen sitter de där i sanden bredvid den galna karusellen, omtumlade, mörbultade och nersmutsade. Och plötsligt ser de hur fort den snurrar och begriper inte hur de någonsin ska kunna ta sig upp på den igen. Ja, kanske kan det vara en bild av många långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Och kanske kan den skenande karusellen vara en bild för ett samhälle som är på flykt, kanske på flykt från Skulden med stort S, kanske på flykt från Skulden som skulle krossa dem om den hann ifatt dem – de skyddas ju inte längre av någon Försonare. Åtminstone vågar de inte tro det i sin vilda flykt!

Det där var bilden som blev två bilder – både bråttomkonfirmand och skenade karusell. Så till exemplet:
Ikväll kommer Marcus Birro till den lokal som vi kallat Katakomberna i Kvarnbyn. Han ska läsa dikter från sin bok ”Svarta Vykort” som handlar om sorgen efter två dödfödda barn. När Marcus Birro förlorade sin först¬födde son var han 23 veckor gammal, men enligt svenska Socialstyrel¬sen är inte ett foster ett barn förrän i vecka 28 i graviditeten. När han ändå tillåter sig att sörja och när han talar om sitt barn som ett barn så hamnar han alltså i konflikt med ett samhälle som i välmenande omsorg om aborterande kvin¬nor försöker använda språket som räddningsplanka. Hur svår abortfrågan än är så kan man inte bortse från att Socialstyrelsens definitioner något påminner om det där Nyspråket som George Orwell uppfann i sin roman med titeln ”1984” – alltså ett språk som har som enda syfte att begränsa människors tankefrihet. Ett foster som dör eller ”tas bort” 22 veckor gammalt – är det ett dött barn eller är det bara biologiskt avfall?

Efter bilden av en konfirmand som försökte förvandla en pilgrimsvandring till en pilgrimslöpning och bilden av samhället som en skenande karusell, och efter exemplet med Marcus Birros förbjudna sorg så är det dags att upprepa de där raderna om sublimerad skuld:

När man inte längre har ett uthärdbart svar på frågan om Skulden, så väljer man istället att förtränga den, hålla den ifrån sig eller helt förneka den. Och nog är vårt sekulariserade svenska 2000-talssamhälle inpyrt av subli¬merad Skuld, alltså Skuld som existerar och får konsekvenser men aldrig får nämnas vid sitt rätta namn.

Men så till sist lämnar vi skulden och återvänder till förlåtelsen – den förlåtelse som kyrkan fortsätter att proklamera som en förlåtelse utan gräns. Det är därför inte Guds förlåtelse som är problemet, utan vår inbördes oförmåga till förlåtelse, så här kommer då den här predikans allra sista bild:

Förlåtelse är en sällsynt frukt som växer högst upp i ett högt träd. Att säga ”jag förlåter” är att påbörja klättringen utan att veta hur långt man orkar klättra. Så låt oss då övergå till att säga: ”jag vill försöka förlåta”. Och så låta verkligheten få känna igen sig i våra ord. Att sedan Gud är suverän och kan skänka även den uslaste klättrare förmågan att förlåta, det gör ju bara Gud större och verk¬lig¬heten mer uthärdbar. Förlåtelsen som fallfrukt alltså.