Kärlekens väg

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Fastlagssöndagen 2005  
Stefan Risenfors
Texter
Gt Höga visan 8:6-7
Epistel 2 Kor 5:14-21
Evangelium Mark 10:32-45
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Så är vi då redan på väg in i fastan. Det vara bara en dryg månad sedan det var Jul och redan börjar talet om att Jesus måste lida och dö! Men vi var ju förvarnade – redan på Annandag Jul fördes ju lidandet in i berättelsen om Jesu liv. Då, på martyrernas dag, hörde vi nämligen i evangeliet Jesus säga: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig”

Vi var förvarnade om att livet med Jesus inte bara är gulliga änglar och snälla vise män, men ändå kommer det så abrupt: ”Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden...” Vi märker också på Jesu lärjungar att de inte är beredda. I berättelsen får man nästan känslan av att det hade uppstått en pinsam tystnad efter Jesu ord, och att Jakob och Johannes försöker föra in samtalet på något annat när de ber om att få sitta intill Jesus i himmelriket. Lärjungarna vill inte höra det obehagliga, de vill hellre tala om belöningar än om lidande och efteråt visar det sig också att de inte har förstått. Det här är nämligen det första av tre kända tillfällen då Jesus förutsäger sitt lidande, och varje gång verkar lärjungarna överraskade. Och när det väl inträffar så är lärjungarna lika överraskade som alla andra – det var ju först på vägen till Emmaus efter sin uppståndelse som Jesus lyckas få ett par av dem att fatta hur lidandet var en del av hans uppdrag.

Men vad betyder då det här i praktiken? Jo, hela fastetiden vill få oss att förstå värdet i det vi betraktar som värdelöst. Det vi inte ser, det vi inte räknar med, det vi tycker är betydelselöst och utan mening – just detta vill Jesus lyfta upp inför våra ögon för att vi ska se att om man skrapar lite på ytan så glimmar det av guld.

Jesus börjar direkt med ett exempel. Han säger till lärjungarna: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.”

Man skulle ju här kunna göra en jämförelse mellan Jesus och politiska ledare. Där ser man ju gång på gång att de närmaste medarbetarna belönas med betydelsefulla ämbeten när kampen är över. Så gjorde Lenin, så gjorde Fidel Castro, så gör George W Bush och så gör Göran Persson. Men Jesus gör alltså tvärtom – han utlovar inga belöningar, vare sig jordiska eller himmelska, till sina lärjungar, utan tvärtom säger han som i evangeliet på Annandag Jul: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig”

Att bära sitt kors, att vara de andras tjänare och att vara allas slav – med de karriärmöjligheterna är det kanske inte så konstigt att antalet kyrkobesök i Stensjökyrkan gick ner förra året! Så vad finns det då för motiv för att genomlida den långa fastetiden i kyrkan? Vore det inte bättre att hoppa över de sex närmaste söndagarna och återkomma på Påskdagen när lidandet är över?

Ja, det finns faktiskt motiv för att göra på det viset! För en sorts människor finns det anledning att hoppa över de sex närmaste söndagarna, och de jag tänker på är de som är rädda för att möta sig själva. Det är nämligen det som mycket handlar om under fastetiden – att gå ner i sina egna inre djup, att öppna dörrar till sådant som vi annars lyckas förtränga. Men om du besegrar din rädsla för att göra detta och vågar dig på den vandringen här i kyrkan under de kommande veckorna, så går du inte ensam. Jesus vandrar vid din sida och då blir mörkret därnere inte längre så skrämmande – tillsammans med honom kan det t.o.m. bli så att nederlaget vänds i seger. Dina misslyckanden, dina nederlag, din förnedring – allt det där som blev fel i ditt liv, kan i Jesu sällskap plötsligt förvandlas.

Skit är inte alltid skit. Ibland är skit gödsel, gödsel som får blommor att växa. Just den förvandlingen av din skit är vad du kan vänta dig av fastetiden om du använder den till att i Jesu sällskap gå på djupet i dig själv.

Så ta på dig stövlarna, ta med en stark lampa och ta Jesus i handen – för på onsdag börjar det – en 46 dagar lång vandring i dina egna inre djup. Som att gå ner i ett gigantiskt grottsystem – man gör det inte utan guide!

Men du som inte vill gå ner där. Du som inte vill smutsa ner dig, du som glömma det som ligger bakom och bara se framåt. Ja, du är inte ensam. Kanske de flesta av oss är i ditt sällskap – och visst här uppe på ytan erbjuds det fortfarande gott om distraktionsmöjligheter. Här finns mycket som kan hjälpa dig att fortsätta fly från ditt eget liv. Här finns så många droger förutom de kemiska – här finns Tempodrogen som är oerhört effektiv på de flesta av oss – bara men lever i ett tillräckligt högt tempo så lyckas men säkert springa ifrån sitt inre. Det kan bli problem på äldreboendet men då finns ju alltid kemiska droger att ta till – ända in i döden.

Tempodrogen är en socialt väl accepterad drog, och en annan minst lika accepterad drog är Upplevelsedrogen – här handlar det om att fylla sitt liv med en kontinuerlig ström av maxade upplevelser. Resor, musik, komedier, nya spännande fritidsintressen, förälskelser, TV, veckotidningar, nya prylar, nytt hus, nya möbler, ny bil, ny fru o.s.v. Ja, Upplevelsedrogen finns i en mängd varianter, alltid är det någon som passar och alla är de lika effektiva på att hålla icke önskvärda tankar på behörigt avstånd.

En annan drog är Nyttighetsdrogen som fungerar för den som har ett välutvecklat överjag. Den är besläktad med tempodrogen för också här handlar det om att hålla ett högt tempo, men skillnaden är att här handlar det om att alltid vara nyttig. Har man någon tid över så finns det alltid något rum att städa, någon gräsmatta att klippa, några kläder att stryka och någon bil att tvätta. Om man på det viset fyller ut varje litet tidsmellanrum så får man helt enkelt inte tid för onyttigheter som att tänka och begrunda.

Du behöver alltså inte vara orolig om du inte vill ägna fastan åt att gå på djupet i dig själv. Häruppe på ytan finns ett helt kulturellt apotek fyllt av droger som hjälper dig att fortsätta leva ditt liv uppe på ytan. Men frågan är om livet i flykt från sig själv är att verkligen leva eller om det bara är att existera eller uthärda.