Livets bröd

Jubileumshögmässa
Midfastosöndagen 10 mars 2024
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 Kung 4:42-44
Epistel 2 Kor 9:8-10
Evangelium Joh 6:1-15

<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Härom veckan på Lärjungaskolan berättade Tony Larsdal om de många överensstämmelserna mellan GT:s Josef och Jesus. Är man troende och gillar att läsa Bibeln så blir man inte alls förvånad över sådana överensstämmelser, tvärtom så stärker det ens tro på att Bibeln hänger ihop, är en enhet och att det är viktigt att studera också Gamla testamentet, för att bättre förstå ärendet i Nya.

Om man däremot inte känner någon större tilltro till Bibeln, då kommer man att betrakta sådana ”överensstämmelser” som fabricerade, de kommer inte att betyda något för en, man kanske betraktar troende mänskor som ganska ömkansvärda i deras naiva önskan att hitta mening i gamla, förlegade sagoberättelser.

Det är som vissa dagar, när man är på dåligt humör. Hur fula kan inte mänskor te sig, och hur ful känner man sig inte själv! Och andra dagar, glada dagar, då förundras man över hur Disneyartad omvärlden blivit, hur glada alla är, hur väl man tas emot, att man till och med tycker om sig själv.

Idag hör vi om ett brödunder som Elisha gjorde, det läser vi om i 2 Konungaboken. Elisha är inte lika poppis som hans föregångare Elia, inte riktigt lika lätt att oreserverat tycka om. Men det händer onekligen maffiga saker i hans närhet. Han gör vattnet i Jeriko friskt. Han väcker en pojke från döden. Han får giftet i en gryta med mat att försvinna (därifrån har vi titeln på åtminstone någon detektivroman: Döden i grytan). Ja, till och med när han själv dött väcks en annan död man till liv, som råkade hamna i Elishas grav.

Det gemensamma draget i alla dessa berättelser är att det är kört. Tillvaron är som den är, det händer sorgliga saker, jobbiga saker, det är miljöförstöring, sjukdom, död, fiendskap, för lite bröd osv osv. Och in i alla dessa oundvikligheter sänder Gud Elisha, och under sker.

Elisha presenteras som en gudsman, människor fick förtroende och respekt för honom, men till slut, efter femtio års tjänst som profet, så dör Elisha. Hans gärning pekar, för den som har förtroende för bibelordet, framåt, mot en Annan. Man kommer att tänka på hur T S Eliot skrev i den tillägnan som inleder hans stora diktverk The Waste Land: Il migglior fabbro, vilket är italienska och betyder ”den större konstnären”. Eliot syftar på Ezra Pound. Elishas gärning pekar framåt mot en annan migglior fabbro, Jesus.

Brödundret är en älskad berättelse (eller, flera egentligen). Den finns på många skolplanscher. Vad är det vi tycker om med den berättelsen? Vi kanske gillar den fridfulla stämningen, att Jesus avvärjer hotet som lärjungarna anar men inte själva kan göra något vidare åt. Det är fint med pojken och hans gåvor och att det blir en sån härlig picknick, att det räcker åt alla som var där.

Jag hörde i veckan att nya Smyrna, ute i Frihamnen, fått ett pris som förra årets fulaste nybyggnation. Ja, den ser verkligen speciell ut.

Men arkitekterna själva verkar, vad gäller interiören i kyrksalen ha tänkt just på en sån här scen som vi har idag, ett vidsträckt landskap, människor som vill lyssna till Jesus, vind och vidd och ett oändligt hem. I jämförelse med ett sådant kyrkorum är Stensjökyrkan mer ombonad, med sina stabila tegelväggar. Här finns både rymd och trygghet.

Men det är inte fel, tror jag, att vi också skulle kunna tänka på oss själva som den folkmassa som är samlad i evangelieberättelsen idag. Vi kommer samman från olika håll, vi har olika syn på arkitektur, på politik, vi gillar olika typer av mat, kultur, föredrar skilda resmål. En utomstående betraktare kanske skulle tycka att vi var en disparat skara. Men det är han i mitten som gör hela skillnaden. Har vi honom gemensam så har vi det allra viktigaste gemensamt, oavsett våra övriga skillnader.

Vi har också det gemensamt med folkskaran i berättelsen att vi själva inte har så det räcker. Inte ens om vi uppbådar all vår goda vilja, all vår uppfinningsrikedom, all kunskap, all skicklighet – inte ens då kommer det att räcka för de behov som finns. Inte i världen, inte i Sverige, inte här i östra Mölndal, som ändå är en ekonomiskt sett välmående stadsdel.

Man kan förstås komma till kyrkan av olika skäl. Somliga kommer för musiken, andra för nattvarden, nån kanske för predikan, fler för gemenskapen, en del kanske inte skulle kunna formulera varför de kommer, men det är ”något”.

Sen är det så att man kan komma till kyrkan i många år, troget, utan att riktigt få syn på Jesus. Men det där ”något” kan räcka ett tag. Man kanske känner det som en värme, något som ger en hopp. Eller, att det är som en sårskorpa som kliar, som man måste klia på, man kan inte låta bli, även om man kanske helst skulle velat strunta i alltihop och nöja sig med livet här och nu.

Det kan verka orättvist; somliga har lätt för att leva sig in: i bibelberättelserna, gudstjänsten, gemenskapen. Har lätt för att tro och känna närhet till Gud. Medan andra kan få gå, år ut och år in, som på svältkost, känna: varför har andra det så lätt? Varför ska jag behöva vara annorlunda? Varför ska det vara så svårt?

Den sortens varför är svåra att svara på. Man kan konstatera att det ingår i de mänskliga villkoren, att livet ibland är ensamhet och lidande. Vi kan önska men inte kräva det goda livet. Men det vi kan göra och det vi ska göra, det är att ge det vi själva fått vidare. Ibland håller vi vår tro privat. Vi har inte den omsorg om vår nästa som vi borde. Vi orkar inte, eller vet inte hur vi skulle gå tillväga. Men Jesu fråga till Filippos, den gäller också oss: var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? Jesus bjuder in oss i sitt verk. Och vi ska akta oss för att förakta de möjligheter som yppar sig, det som den lilla pojken i berättelsen representerar. Det kunde verka så futtigt, det han kom med. En rationell människa, en förnuftig människa, skulle hånskrattat åt den sortens naiva trosvisshet. Men Jesus skrattade inte.

Låt oss uppfatta de där små bröden och fiskarna som de gåvor vi själva fått. Ser vi ut över världen och alla stora behov så kan de verka så futtiga. Vi kanske inte ens bryr oss om att tänka att de kan ha betydelse.

Men: Jesus ger till oss, för att vi ska använda det Han ger. Och Han blir glad när vi ger tillbaka till Honom, de små presenter vi kan komma med. Tänk själva, ni vuxna som någon gång fått en teckning av ett barn. Visst blir man glad! Man tänker inte: Rembrandt hade kunnat göra det bättre. Man tycker inte det är pinsamt. Man blir glad. Man ser tecknarglädjen, man ser glädjen i färg och form, försöken att avbilda något, viljan att ge. Precis så ska vi våga tro att Jesus ser på våra små ansträngningar.

Sen är det ändå så att det är Han som åstadkommer undret. Vi behöver kanske komma dithän att vi vågar erkänna att utan Honom är det kört. Att vi behöver hjälp. Att vi inte fixar det på egen hand.

Och i det undret ingår att du som känner att du levt länge på svältkost kan säga till Jesus: hjälp mig! Sänd gemenskap, du som vet vad jag behöver. Och du som kanske är rikt utrustad men inte riktigt vet hur du ska förvalta den där rikedomen: be Jesus ge dig kärlek till de människor som Han för i din väg.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.

.