Goda förvaltare
Högmässa i Stensjökyrkan
9:onde eft. Tref. 2013
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT Ordspr 3:27-32
Epistel Ef 4:20-28
Evangelium Luk 12:42-48

Beredelsetal
Inför vår syndabekännelse ska vi stanna till inför några ord ur dagens episteltext från Efesierbrevet:
Ni har lärt känna Kristus … Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär.

Tänk om det vore så enkelt! Att bara lägga av den där odrägliga naturen vi alla bär inom oss – ”den gamla människan” – allt det inom oss som inte vill oss väl! Allt det inom oss som gör att vi ständigt faller tillbaka i gamla synder och destruktiva beteenden: Tänk om det bara var som att kränga av sig en gammal smutsig rock och dra på sig en helt ny, skinande ren! Tänk om ett möte med Jesus kunde vara nåt slags quick fix som förvandlar oss över en natt till nya människor som verkligen klarar av den där ekvationen att älska sig själv, att älska sina medmänniskor och älska Gud över allting.

Men så enkelt är det inte. Och kanske beror det på att Gud inte vill utplåna de individer vi är. Gud vill inte förvandla oss till något slags tråddockor som bara förmår göra gott utan Gud vill att vi ska vara oss själva. Gud vill inte ersätta dig och mig med något slags standardiserad helgonmodell utan han vill ha oss kvar. Gud vill frälsa oss i befintligt ovårdat skick och därför får vi dras med den där gamla människan eftersom han är en del av mig. Så sluta inte att sörja över dina dåliga sidor, fortsätt att kämpa mot dina destruk­tiva beteenden, men vila i att du redan är älskad, förlåten och för­vandlad – det är bara det att den förvandlingen går inifrån och ut. Och så länge du våga vila i att du är älskad av Gud så fortsätter den. Låt oss be och bekänna i en förtröstan på att Guds kärlek en dag ska besegra den sista resten av mörker i dig och mig, låt oss be och bekänna….

Predikan

Jorden är Herrens sjunger vi i dagens sista psalm och det är en bra sammanfattning av den här söndagens budskap. För om jorden är Herrens så är vi bara förvaltare av något som inte tillhör oss. Eller som Paulus uttrycker det i 1 Kor 4. ”Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? ”

Så låt oss då börja med detta konstaterande: ingen av oss har förtjänat livet. Livet har vi fått som en gåva! Men vänta lite – om det är en gåva så är det ju vårt! Då är vi inte bara förvaltare utan då har äganderätten övergått till oss, eller hur? En förvaltare förvaltar ju något som inte är hans men om livet är en gåva så är vi ju fria att göra vad vi vill med det, eller? Om Gud verkligen har gett oss livet som en gåva, kan Gud då ha några synpunkter på hur vi hanterar det som är vårt?! Hur är det nu det gamla talesättet lyder: ”Den som ger och tar igen är tjuvens bäste vän”

Och hur blir det då med dagens evangelium – där är det ju en rik man som reser bort för en tid och han skänker ju inte sin egendom till den där förvaltaren. Om nu livet är en gåva så håller ju inte den där liknelsen riktigt för om den rike mannen hade skänkt bort sin egendom så kunde han ju inte komma tillbaka och piska upp tjänaren för hans sätt att hantera sin egen egendom!

Ja, vi inser att när det gäller de riktigt stora frågorna i livet, så duger inte juridik och äganderätt som verktyg för att förstå vad det handlar om. Men kanske den här diskussionen om lån eller gåva ändå har något viktigt att säga oss. För visst är det så att vi ofta hanterar livet som om vi verkligen hade full äganderätt över det: Här ska ingen komma och lägga sig i hur jag lever mitt liv! Eller som det gamla skämtet om det amerikanska uttrycket Selfmade Man – ”He had no father, he had no mother – He was a self made man”

Men om vi lämnar frågan om lån eller gåva och istället fokuserar begreppet tacksamhet. Om vi nu fått livet som en gåva och i någon bemärkelse skulle kunna påstå att vi verkligen har fri förfoganderätt över våra liv så finns det ändå ett rimligt förhållningssätt till stora gåvor och det är just tacksamhet. Tacksamhet mot föräldrar som fött och uppfostrat mig, tacksamhet mot gångna generationer som byggt upp ett land med ett välfärdssystem som åtminstone har fungerat, tacksamhet mot alla de kvinnor och män som gett mig ett kulturarv som berikar mig varje dag, och ytterst en tacksamhet mot den Gud som skapat mig och allt annat. Och med tacksamhet följer vanligen en känsla av ansvar.

Låt mig då göra en drastisk parallell till gårdagens sommarpratare i radio: Lisbet Rausing. Hon är dotter till Hans Rausing som byggde upp företaget Tetra Pak – idag ett miljardimperium. För ett år sedan var det en massa skandalskriverier om familjen eftersom Lisbets lillebror Hans-Christian är narkoman och hans fru hittades död i deras lyxvåning i London. Hon var också narkotikamissbrukare och hade dött av en överdos. Hans-Christian, som var ett mänskligt vrak redan innan det här hände, utvecklade något slags psykos i samband med dödsfallet och hans syster beskrev i sitt sommarprogram sin bror som att han helt enkelt har blivit galen. Hon berättade också om alla år då föräldrar och syskon genom läkare, präster och terapeuter försökt hjälpa honom. Men inget hade hjälp. Liksom många anhöriga till narkotikamissbrukare hade de tvingats betrakta hur deras son och bror drogs ner allt djupare i drogmissbruket.

Här har vi alltså Hans Rausing, med en förmögenhet som uppskattas till 65 miljarder kronor, han har råd att anställa vilka experter som helst, men inför sin sons missbruk står han maktlös. Sonen hade kunnat få vilken utbildning som helst, världen låg för hans fötter men krafter inom honom som var starkare än han själv tog över. Som en malström som med sina virvlar drar ner en människa i vattnet…

Den sorg som Hans Rausing kan tänkas känna inför sin son – kan det vara en bild för vad Gud kan känna när vi gör oss själva illa?! Ja, jag anar att vi kommer närmare sanningen med den sortens bilder än med juridiskt tal om äganderätt och förvaltande. En allsmäktig Gud som står maktlös inför sina barns vansinniga val i livet! Och här hamnar vi obönhörligt i den ständiga frågan om Gud, allmakten och lidandet: Hur kan Gud tillåta att det sker?  Om vi återvänder till evangeliet så var ju den rike mannen tydligen bortrest så han kunde ju inte se hur förvaltaren behandlade sina medtjänare. Och visst kan man ibland få samma känsla när det gäller Gud – en Gud som satt igång alltsammans men sedan avlägsnat sig. Men den händelse som punkterar den beskrivningen är inkarnationen – att Gud sänder sin egen son till jorden. Gud är inte avlägsen men Gud vill inte styra oss som tråddockor för då skulle vi inte längre vara människor utan viljelösa robotar, och därför tillåter Gud med sorg i hjärtat att vi misshandlar varandra och hela skapelsen.

Men till sist måste vi konstatera att den här söndagens budskap inte handlar om Guds ansvar utan om vårt ansvar utifrån de avslutande orden i evangeliet: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har  anförtrotts mycket skall få svara för desto mera."

Vi måste konstatera att vi alla i någon bemärkelse tillhör familjen Rausing om vi använder den som en symbol för de människor som fått mycket och därför kan förväntas ge mycket. Vi svenskar tillhör en liten elit på jordklotet som fått bättre förutsättningar för våra liv än nästan alla andra folk på jorden. Vi har en nästan unikt lång historia utan att ha varit indragna i krig – mer än 200 år. Vi har sedan hundratals år kunnat bygga upp ett stabilt samhällsystem med ett fungerande rättssystem och medborgerliga fri- och rättigheter för alla. Åtminstone i teorin! Vi riskerar inte dödsstraff om vi höjer våra röster mot orättfärdigheten! Och till allt detta har den kristna kyrkan under tusen år i vårt land fått predika evangeliet om Jesus Kristus. Vi borde veta att vi är älskade! Vi borde veta att vi är förlåtna! Vi borde veta att vi får misslyckas!

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Så låt oss då ställa den frågan till oss själva: Återspeglar mitt liv att jag är en av dem som fått mest? Kan jag göra något mer utifrån de förutsättningar jag fått – något mer för att öka mängden kärlek i världen? AMEN (Vaggvisa av Georg Riedel)