Oss är en frälsare född.....
Julotta i Stensjökyrkan
Juldagen 2023

<<Föregående  >>Nästa

Jag vill börja i ett ord av profeten Hosea. Vet inte hur bekanta ni är med honom men det var ju han som fick det märkliga uppdraget av Gud att gå och gifta sig med Gomer, en prostituerad kvinna. Och inte bara det: han fick i uppdrag att älska henne vad hon än gjorde. Och det blev inte något lätt äktenskap. Hosea fick gå ut och leta efter henne på nätterna och bära hem henne när hon ramlat omkull och skadat sig. Hosea, maken, fick förbinda de sår som andra män tillfogat henne.

Det är ibland så med profeterna att de med sitt eget liv får illustrera ett tilltal från Gud till folket. Och i Hoseas bok får Israel den otrevliga rollen av trolös kvinna som inte håller sig till sin äkta man, den som verkligen älskar henne, utan föredrar andra, även om hon alltid blir besviken. Hoseas kärlek speglar Guds kärlek som är ovillkorlig. Gud älskar folket, även när de vänder sig bort. Men Han är inte likgiltig inför om de vänder sig bort. Han vill förstås att de ska hålla sig till Honom.

I alla fall, mot slutet av Hoseas bok, i sista kapitlet så talar Israel, det är ett slags kombinerad synda- och trosbekännelse: Assyrien räddar oss inte, vi skall inte stiga till häst, inte längre säga ”Vår Gud” till ting vi själva har gjort. Hos dig finner faderlösa barmhärtighet.

Denna lilla vers tycker jag talar tydligt in i vår tid. Assyrien räddar oss inte: alltså stormakter, de som demonstrerar sin styrka i världen och därigenom både åstadkommer att andra beundrar dem och fruktar dem. Och så ”vi ska inte längre säga ”vår Gud” till ting vi själva gjort: vi som är så förtjusta i våra tekniska framsteg, i vår materiella standard. Risken är stor att vi kommer att betrakta det vi har runt omkring oss, det vi åstadkommit, som våra ”gudar”, det är det vi lutar oss mot, det är till de framstegen vi knyter våra förhoppningar, vår känsla av trygghet inför framtiden.

Och så landar de i: hos dig finner faderlösa barmhärtighet. Efter att ha prövat alla tänkbara ”älskare” och genom sin livsstil försummat barnen så har de fått vara med om Guds kärlek som en Faders kärlek, en som inte ger upp. Gud blir i allegorin alltså både trogen make och närvarande far.

Det är spännande hur bildspråket i Bibeln är så varierat. Det ställer ofta krav på sin läsare. T ex kan man ju bli ganska snurrig av hur Jesus i en liknelse framställer sig både som fårens herde och som grinden in till fåren. Han är vägen, men han är också målet. Han är vän och broder, frälsare, Herre, han är i de minsta, det är Honom vi tjänar eller inte tjänar beroende på om vi tar hand om eller inte tar hand om dem som är små. Och den största paradoxen av alla är förstås att Universums Herre blir ett litet barn. Som vi sjunger i julsången: Barn och broder, Gud och Man, fridens furste heter han.

Allting runtomkring julevangeliet är mörkt och våldsamt. Herodes känner sig hotad och vidtar genast åtgärder när de vise männen kommer och berättar att de förstått att en kung fötts i hans trakter. Profeten Jesajas ord, som alltid läses på jul, de tillkom i en orolig tid då det var just Assyrien som var stormakt i världen och en mycket hänsynslös stormakt. (Jesaja och Hosea var samtida) När man läser om vad de hade för sig och hur de betedde sig i samband med sina erövringar så påminner det ganska mycket om vad som hände 7 oktober. Jesajas tid var mörk, våldsam, blodig. Det är inte konstigt om folk i sådana tider längtat efter starka ledare. Men svaret från Gud in i den nöden och oron är: ett litet barn, som ska bära hela världen. Dels: en helt annan lösning än vad det mänskliga förnuftet kan tänka ut. Och dels: det är Gud som ska åstadkomma förändringen.

Därför kan den kristna vägen ibland framstå som en omväg. Har du varit dum mot en vän – be Gud om förlåtelse. Har du problem i äktenskapet – be Gud om beskydd över ditt äktenskap. Är du orolig för klimatet – be Gud om hjälp rakt in i vår tid. Är du arg på Putin, Netanyahu, Jimmie Åkesson – be för dem. Omvägar. Omvägar?

Men om det är sant som vi läser i Psaltaren att: jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. Då är det ingen omväg att blanda in Gud i ditt liv och i världens liv. Då är det det bästa att göra. För så fort vi gör det, så fort vi erkänner vårt behov av Gud, att vi inte räcker till själva – så öppnas ett fönster mot himlen och Guds rike kan sippra in, lite till, lite till.

Idag har en Frälsare fötts åt er, fick herdarna höra, han är Messias, Herren. Ett barn som har all makt. Ett barn att falla på knä inför. Ett barn till vilken det är helt rätt att knyta alla sina förhoppningar: vad gäller den egna psykiska hälsan, om vi är fast i ett missbruk, familjen, äktenskapet, vänner, om man känner sig ensam, oron för samhället och världen. Allt kan vi komma med till Honom.

Och en nyckel till Hans attityd, till Hans strategi, om man så vill, när Han under några år var en offentlig person, den nyckeln hittar vi i versen från 1 Timotheosbrevet. Alla verben står i passivum. Han tog sig ingenting av den härlighet som blev Hans. Allt är Honom givet. Och för alla de mänskor Han mötte, alla deras behov, alla Han helade och upprättade, för varje litet möte och varje liten blick tog Han emot den kraft Han behövde. Han visste precis hur viktig varje människa var och hur starkt mörkret är. Han visste det som vi så ofta glömmer bort, att man behöver hämta kraft för det man ska göra, för det liv man har att leva.

Vad gäller herdarna som fick höra änglarnas glädjebud: jag brukar ta upp att de var lågstatus, inte riktigt räknades med och att det därför är anmärkningsvärt att de är de som är de första att få höra om Frälsaren som fötts.

Men det är förstås också så att herdarna hade en särskild roll i Israel. Kung David hade varit herde, det är ju han som skriver: Herren är min herde. Och där slog han verkligen huvudet på spiken. Det har funnits många olika typer av herdar genom historien. Många kritiserar t ex idag Israels ledarskap. Och andra lyfter fram det paradoxala i att Hamas säger sig kämpa för palestinierna, och samtidigt använder dem som mänskliga sköldar. Världshistorien är full av dåliga herdar som inte hållit måttet, och ska man sammanfatta den boksamling som vi kallar Gamla testamentet så handlar den ganska mycket om just det. Därför är det helt rätt att herdarna också är med vid krubban och får knäfalla inför Barnet. Herren är herden. Utan Honom blir det inte fred.

I svensk medeltida lagstiftning fanns begreppet ”julfred”, under jultiden var vissa brott belagda med dubbelt straff. Det skulle råda fred under julen. Men i julbudskapet ingår också att julfreden är vad Gud vill åstadkomma i världen och vad bara Gud kan åstadkomma i världen. Och det är vid krubban det börjar, att vi samlas där.

Må så Guds frid…