Prövningens stund

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a söndagen i fastan 2017
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 3:1-13
Epistel Heb  5:7-10
Evangelium  Mark  1:12-13
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Under sitt liv på jorden uppsände Kristus med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden…(Hebr 5:7) Det är så lätt att glömma att Jesus faktiskt varit här på jorden. När vi idag har temat Prövningens stund så behöver vi därför aldrig känna oss ensamma oavsett hur vår prövning ser ut. Jesus vet hur det känns att vara människa och under fastan påminns vi om att han också upplevt det lidande som vi kan få uppleva. Ja, han har t o m fått uppleva den totala känslan av övergivenhet när han på korset ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så låt oss då gå med alla våra prövningar till honom som vet hur det känns och som lovat bära våra bördor. Låt oss be och bekänna…

 Predikan

Anden drev Jesus ut i öknen … Vad skulle det där vara bra för? Vad skulle han ut i öknen att göra? Han hade ju redan förberett sig i sådär 30 år för det uppdrag han nu var på väg att gå ut i. Jesus hade precis blivit döpt av Johannes Döparen och nu skulle han rekrytera en liten grupp lärjungar. Hittills hade han hållit sig undan. Förmodligen hade han arbetat i pappa Josefs snickarverkstad hemma i Nasaret och inte gjort så mycket väsen av sig. Han hade liksom hållit sig under radarn för den romerska ockupationsmaktens vakande ögon som ständigt letade efter misstänkta upprorsmän och terrorister, letade efter allt som kunde störa ordningen. Men nu skulle han äntligen ta steget ut i offentligheten på allvar. Ja, steget var redan taget – då när han steg ut i Jordanflodens vatten och lät sig döpas av Johannes. Mycket folk hade varit där och nog måste fler ha hört den där rösten från himmelen som i det ögonblicket sa: Han är min älskade Son, han är min utvalde!

Ja, utvald hade han känt sig redan från början. Hans mamma Maria hade då och då påmint honom om det märkliga som hade hänt när han föddes. Han visste att han var ämnad för något stort och han anade att det var något mer än ett övertagande av de där vanliga förväntningarna som föräldrar har på att deras barn ska vara och göra något alldeles särskilt. Men kanske hade de där tankarna bara stannat vid fantasier och dagdrömmar om inte hans pappa Josef hade dött så plötsligt. Det var Jesus som hade hittat honom. Han hade varit ut på ett ärende och kom tillbaka till snickarverkstaden och hittade sin pappa bland sågspånen på golvet, alldeles livlös. Det var fem sedan och chocken fanns fortfarande kvar i honom. Han mindes hur han hade försökt lyfta upp sin pappa och skaka liv i honom. Han hade skrikit på hjälp och folk hade strömmat dit och det var de som hade slitit bort honom från den döda kroppen som han inte vill släppa. De hade fört honom hem till mamma Maria. Fem år sedan var det men det kändes som i förrgår.

Sorgen efteråt förändrade honom. De där dagdrömmarna om utvaldheten kom nu allt tätare. Han kunde inte längre släppa tankarna på att hans uppgift inte var att fortsätta där i snickarverkstaden utan pappa. Nej, hans uppgift var en annan. Något som hängde ihop med det där märkliga som Maria berättat från hans födelse. Han ägnade allt mer tid åt att samtala med rabbinen i synagogan där i Nasaret och allt mer tid åt bön och läsande av de heliga skrifterna. Övertygelsen växte sig allt starkare i honom, dagdrömmarna förändrades – tog fastare form, blev tydligare i konturerna och övergick i en beslutsamhet som inga invändningar från omgivningen kunde rå på. Och nu var steget taget – där hos Johannes i Jordanfloden – nu skulle fienderna drivas ur landet. Nu skulle han samla sina trupper och leda en rebellarmé för att driva de otrogna romarna ur landet. Och till slut skulle han i triumf tåga in i Jerusalem i täten för sin armé. Nu var han otålig men så var det den där inre rösten som drog honom ut i öknen – vad skulle han dit att göra…?!

Ja, det där var en fantasi. Jag vet inte alls om hur det gick till när Josef dog och jag har ingen aning om hur tankarna gick i Jesu hjärna. Men det där var ett försök att göra två saker: Dels peka på hur en kris, en prövning, i det här fallet ett dödsfall, kan få människor att förändra sina liv. Prövningar är alltså inte bara av ondo – den kraft som finns i dem kan rubba oss ur våra invanda hjulspår, kan få oss att ta steg som vi aldrig annars hade vågat ta.

Det andra syftet med de där fria spekulationerna om Jesus var att i provokativt syfte likna honom vid en av de där unga männen ute i Bergsjön som bestämmer sig för att resa till Syrien för att slåss med Islamiska Staten. Visst, det sägs ju att många av dem är småkriminella psykopater som bara söker något slags högre syfte för sin inneboende aggressivitet. Men där kan också finnas sådana som liknar Jesus i min fantasi – allvarliga unga män som noggrant läser sin Koran och ber och som faktiskt ser sig som utvalda för något större. Förledda av IS propagandafilmer på nätet förändras dagdrömmar till en fanatisk beslutsamhet som ändå bottnar i något vackert – en önskan att förändra världen till något bättre – för det är ju det de tror.

I min påhittade historia kunde man tänka sig en fortsättning där de 40 dagarna i öknen som följde för Jesus förändrade hans planer. Om hans ursprungliga plan hade varit att bli en stridande rebelledare i ett ockuperat Israel så fick de där 40 dagarna i öknen honom att komma i kontakt med den Gud som ville något annat. Som ville göra honom till en den lidande kärlekens profet. Precis lika hängiven som varje hängiven IS-soldat, precis lika beredd att offra sitt eget liv men med en helt annan agenda.

 Ja, tänk om vägen från Bergsjön till Syrien hade gått via en öken där vilsna unga män lämnades i fred i 40 dagar. I fred för hatpropaganda, i fred för distraktioner. Så att de där ungdomarna blev ensamma med Gud på en öde plats och fick en ocean av tid till bön och eftertanke. Kanske några av dem då hade förvandlats till Jesusgestalter med insikten att den enda kraft som är stark nog att förvandla världen är kärlek! Tänk så mycket de med sin hängivenhet och offervilja då skulle kunna utföra i fredens och försoningens tjänst. Men de lämnas aldrig ensamma – hjärntvätten med hatpropaganda släpper aldrig taget om dem och därför hamnar de antingen hos IS med resultatet att deras föräldrar inte ens får hem en död kropp utan bara ett besked om att deras son är saknad. Förmodligen slarvigt nergrävd i någon massgrav i en helt annan sorts öken än den öken som skulle kunnat förändra deras livsöde. Eller också stoppas de vid någon gräns och tvingas återvända fulla av frustration.

Både prövningen och öknen har kraften att förändra människors liv. En svår förlust, en skilsmässa, ett svek, ett misslyckande, ett dödsfall – den sortens kriser bär på så mycket energi att de förmår göra det som inga nyårslöften och föresatser i världen förmår göra – de kriserna kan ge oss kraften att ta de största och mest avgörande besluten i våra liv. Och öknarna, de stilla platserna i ödemarken eller på en retreatgård där du tvingas ner i dina inre djup kan ha samma andliga och psykiska energi. För där försvinner distraktionerna efter några dagar i stillhet, där flyter djupa insikter upp till ytan eftersom inget annat stör. Där kan Gud komma nära, riktigt nära. Och där kan du komma nära, riktigt nära … dig själv!

Prövningen ska vi inte söka, den uppsöker oss ändå. Jag tror inte att det är Gud som sänder lidandet och smärtan men däremot har jag en envis tro på att Gud kan använda den för sina syften. För även om den kan yttra sig i en massiv trötthet och uppgivenhet så rymmer den ändå en oerhörd energi – en energi som Gud kan vända till något gott om vi låter Gud göra det. Men då behöver Gud ofta en verkstad. En verkstad där bitterhet omvandlas till en insikt om att livet är för kort för att slösas bort på halvväsentligheter. En verkstad där sorg läks och omvandlas till tillit och förtröstan. Egentligen finns det bara ettkrav på en sådan verkstad och det är att den stänger ute världen, stänger ute alla distraktioner. Öknen är en sådan verkstad  så sök då en öken som passar dig, en öken där ni båda får vara ensamma! AMEN