Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan 2013
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 24:3-11
Epistel 1 Kor 10:16-17
Evangelium Mark 14:12-26
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

I kvällens lilla agenda finns ett fel. Enligt agendan skulle kören ha sjungit nu men jag hade råkat skriva in körsången på fel plats och eftersom jag redan hade kopierat upp agendorna lät vi det vara så. Jag hade för bråttom helt enkelt och slarvade. Vissa misstag är enkla att erkänna, dels för att vi inte har något val – felet är så uppenbart och det är så självklart att det är jag som är ansvarig för misstaget. Dels är de här misstagen lätta ett erkänna eftersom de inte är så allvarliga - det är småmissar helt enkelt. Men andra misstag är desto svårare att erkänna. Framförallt misstag som får stora konsekvenser, och misstag där vi handlat i god tro och ändå gjort något som kanske skadat en annan människa. De misstagen är svåra ett erkänna och där kan vi ibland börja försvara oss på ett sätt som kan göra ännu mer skada än det första misstaget. En annan sorts misstag som är svåra att erkänna är misstagen där det inte är självklart vem som bär ansvaret, vem som gjorde fel – där kan vi hamna i ändlösa diskussioner eller i isande bitter tystnad.

Nattvarden förknippar förmodligen de flesta av oss med förlåtelse och förlåtelse förknippar vi i sin tur med synd, alltså misstag. Jesus dog för våra synder är ju en av våra klassiska kristna dogmer och den har ett mycket tydligt stöd i evangeliernas berättelser. I år läste vi Markus berättelse från nattvardens instiftelse och där talas det inte så mycket om synd och förlåtelse men Matteus har en lite mer utförlig variant och där säger Jesus uttryckligen: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. Men varför är Bibeln, Jesus och kyrkan så upptagna av det här med synd? Är det inte väldigt destruktivt att fokusera så på våra misstag?

Ja, de frågorna är befogade och visst har kyrkan ibland varit alltför uppta­gen av påstådda eller verkliga synder. En marknadsekonom skulle väl kanske tycka att det är rätt självklart – om kyrkans främsta produkt är nåd så måste man ju först skapa en marknad, ett behov – precis som alla andra som har något att marknadsföra måste kyrkan få folk att uppleva skuld för det är först då som de behöver förlåtelse och då behöver de Jesus och då behöver de kyrkan. Och i de resonemangen brukar ofta ett alldeles särskilt begrepp dyka upp – skuldbelägga! Att det inte handlar om verklig skuld utan att det är påförd skuld, falsk skuld.

Visst kan det ibland ha varit på det viset men frågan om synden och skulden är betydligt större än så. Skulden är verklig och behöver därför inte uppfinnas av kyrkan, för den finns redan i människors hjärtan. Vi kan förtränga den mer eller mindre effektivt och det tror jag är det vanligaste syndromet i vår kultur och jag tror att denna förträngda skuld rent av är ett folkhälsoproblem. Skuld som finns men som inte erkänns och aldrig formuleras – den kan bara äta sig inåt och göra oss alltmera ihåliga och tomma! När Jesus instiftar nattvarden öppnar han en väg för alla oss som är medvetna om att våra misslyckanden och svek är av en annan dignitet än en felskriven agenda. I en kärlek som är större än vi kan fatta tar han på sig allt det som blev fel i våra liv och vi kan vandra vidare med rätade ryggar och öppen blick. Låt oss be och bekänna …