Vägen till livet

Högmässogudstjänst i Fågelbergskyrkan
4:e i påsktiden 2012

Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
"En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen."
Är det någon mer än jag som associerar de här Jesusorden till den där tittut-leken som föräldrar ofta leker med små barn. Mamma gömmer ansiktet bakom sina händer och tittar sedan fram igen efter några sekunder. Barnet blir först lite oroligt och flackar med blicken när det inte ser mam¬mas ansikte men brister ut i ett stort leende när mamma dyker upp igen.

Det lär vara så att den här leken kan utgöra en viktig del av barnets separa¬tionsprocess från mamman. Som barn lär jag mig lita på att mamma finns i närheten också när jag inte kan se henne. På så sätt byggs det upp en trygg¬het hos barnet och den här träningen behövs verkligen eftersom barnet ju kommer från en så stark symbios med sin mamma: Från att helt ha levt i mammans kropp till en början, därifrån till att ligga med full kroppskontakt på mammans bröst och känna mammans andhämtning och sedan gradvis vidare till ett allt längre avstånd till mamman under längre och längre perioder.

Om den här ömtåliga processen störs alltför mycket, om mamman inte kan ge den närhet som behövs i början eller inte släppa på den senare så kan barnet drabbas av det kanske mest förödande som en människa kan drabbas av – nämligen brist på tillit till tillvaron. Ja, så allvarliga kan konsekvenser¬na bli eftersom mamman från början utgör barnets hela universum. Och tillit är den andliga substans som vi lever av. Precis lika mycket som kroppen behöver syre för att överleva behöver vårt psykiska och andliga jag tillit för att överleva – för att bli människor i den fulla och oskadade potentialen av begreppet. Vi lever av tillit!

"En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen."
Situationen när Jesus säger det här är att vi befinner oss mitt inne i hans stora avskedstal till lärjungarna i Johannesevangeliets 14-17 kapitel. Även om just Johannesevangeliet är lite otydligare än de andra evangelierna när det gäller kronologi, så kan vi ändå ana att det här sades mot slutet av hans verksamhet, strax före Påskens dramatiska händelser. Och det vi kan gissa att Jesus syftar på är att han försvinner ur deras åsyn när han dör men återkommer när han blir levande igen. Ett annat alternativ är att han avser de 40 dagarna mellan Påsk och Himmelsfärd, där vi befinner oss just nu. För under dessa 40 dagarna visar han sig bara sporadiskt för lärjungarna vid särskilda tillfällen. Ett tredje alternativ är att Jesus med orden ”en kort tid” menar de tio dagarna mellan Himmelsfärd och Pingst. För då var han helt och hållet borta ur deras åsyn, tills han återkom i gestalt av den helige Ande på Pingstdagen.

Ett fjärde alternativ är att med ”en kort tid” han avser alla dessa tre perioder och i så fall påminner det ännu mer om tittut-leken. För det verkar ju i evangeliernas berättelse som att han är borta från lärjungarna under längre och längre perioder under de 50 dagarna mellan Påsk och Pingst. Han tänjer ut på sin frånvaro, precis som föräldrarna gör inför barnet – först kanske bara någon sekund, sedan allt längre tidsrymd för att gradvis vänja barnet vid mammas frånvaro. För lärjungarnas del slutar det ju med 10 dagars frånvaro för att få dem att stå på egna ben och för att sedan kunna acceptera att han är närvarande men på ett osynligt sätt.

Dagens evangelium ställer oss inför två frågor - dels frågan om Guds frånvaro, dels frågan om vår egen grundtillit till tillvaron. Eftersom en del religionspsykologer pekat på sambandet mellan en människas gudsbild och hennes relation till sina föräldrar, så finns det sådant som tyder på att allt det här hör ihop. Om min bild av Gud hänger ihop med min förmåga att känna tillit och denna förmåga i sin tur formas av min allra första relation till mina föräldrar, ja då hör de båda frågorna ihop. Och då blir den där oskyldiga tittut-leken plötsligt en del av något som formar inte bara mitt liv utan också min relation till Gud.

Men tittut-leken bygger ju på att utgångspunkten är en mycket nära relation mellan mamman och barnet. Hur blir det då om Gud med oönskad frånvaro leker tittut med oss? Måste inte Guds lek också bygga på att det hela börjar i en mycket nära relation? Och hur blir det då med människor som aldrig någonsin känt Gud som närvarande? Hur ska de kunna känna en trygghet i Guds frånvaro?

När det gäller Jesus så gav han ju verkligen lärjungarna en chans – de hade fått flera år på sig att känna hans närvaro innan de utsattes för den där avslutande tittut-leken. Men om du och jag aldrig någonsin har upplevt Gud sådär påtagligt närvarande – hur ska vi kunna stå ut med att han gömmer sig?

Ja, på den frågan kan man förmodligen ge flera svar, men ett svar kan vara att gå till Apg 17 där Paulus talar om Gud inför grekerna på Areopagen i Aten:
… - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.

Eller som kyrkofadern Augustinus uttryckte samma sak:
Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.
Det här betyder att det verkligen finns en Gudsnärvaro i varje människa, vilket också bekräftas av Bibelns skapelseberättelse där det står att Gud skapar människan till sin avbild. Det innebär i mina ögon att det finns något av Gud i varje människa och därmed existerar verkligen själva grundförutsättningen för Guds tittut-lek med oss människor. Det finns en närvaro som borde kunna ge möjligheter för att stå ut med en frånvaro.

Samtidigt är det kanske olyckligt att beskriva det som att Gud leker med oss – upplevelsen av Guds frånvaro just när man behöver hans närvaro som mest – det kan vara något av det mest smärtsamma som en människa kan råka ut för. Tydligast uttryckt kanske av Jesus själv när han på korset ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Då är det ingen lek, då är det inget på låtsas utan samma blodiga allvar som alltför många människor fått uppleva både före och efter Jesus!

Fast kanske kan vi ändå kalla det lek om vi lägger en mycket djupare och allvarligare betydelse i begreppet. Vi vet ju att inte bara tittut-leken utan också många andra lekar är oerhört betydelsefulla i vårt vuxenblivande. Och på samma sätt kan vi kanske se på upplevelsen av Guds frånvaro – att den utgör en träning och tvingar oss till ett mer moget förhållande till Gud på samma sätt som tittut-leken tränar oss för vuxenlivets självständighet. I den kristna själavårdstraditionen är det här ett välkänt fenomen och där fick det av medeltidsmystikern Tomas av Korset beteckningen Själens mörka natt. Och budskapet är med ord från psalm 797: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. AMEN