Prövningens stund

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
1:a sönd i Fastan 2006
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 16:1-13
Epistel Heb 4:14-16
Evangelium  Matt 4:14-16
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

”Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda” Så lyder den sista bönen i Herrens Bön numera och det är ordet prövning som vållar många av oss bekymmer. Vi kan ju själva se tillbaks på prövningar i våra liv som efteråt visat sig nyttiga för oss. Och omvänt vet vi att den som aldrig utsätts för några prövningar kan bli bortskämd, omogen och utan förmåga till empati. Det kan alltså finnas något renande i prövningen – prövningen kan hjälpa oss att se vad som är stort och vad som är smått i livet. Prövningen ger oss nya perspektiv och i det nya perspektivet kan livet ibland bli så mycket rikare. Därför har vi svårt för att be om att få slippa prövningen – vi vet ju att vi kan behöva den!

I den gamla Fader Vår hette det ju: inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. Frestelse var kanske inte heller något lyckat ord eftersom Gud inte frestar någon. Nej, vem som frestar fick vi klart för oss i evangeliet alldeles nyss – det är djävulen.

Det grekiska ord det handlar om och som vållar oss och bibelöversättarna såna bekymmer är substantivet peirasmós, som kommer från det grekiska verbet peiráo som kan betyda fresta, pröva, testa, undersöka och utröna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att vi just idag har en dopfamilj där både pappa och mamma har grekiska rötter, så vi kanske ska se om de kan bekräfta vad lexikonet säger om peiráo....?

Jag tror att vi får lämna begreppet prövning där för att istället koncentrera oss på själva verkligheten i den text vi hörde. För det första kan vi fundera över vad det är för sorts berättelse. Berättar Matteus om något som hände i den materiella världen? Skulle omgivningen ha kunnat se Jesus stå uppe på tempelmuren i Jerusalem när djävulen frestar honom att kasta sig ut för att låta änglarna bära honom över avgrunden?

Nej, det verkar inte handla om händelser i den fysiska världen, utan i den andliga världen. Från ett utifrånperspektiv skulle man kanske kunna betrakta Jesu upplevelser som drömmar eller hallucinationer efter 40 dagars fasta. Men om vi därmed skulle kalla dem mindre verkliga så missar vi hela poängen med den här berättelsen. Problemet är att vi är så styrda av vår verklighetsuppfattning som är en i grunden materialistisk verklighets¬uppfattning. Antingen vi är medvetna om det eller inte så är vi i vår svenska 2000-talskultur fostrade till att betrakta det materiella som mer verkligt än det som pågår i den osynliga delen av verkligheten. Det har inte alltid varit så, för inte så många generationer sedan hade den osynliga, andliga delen av verkligheten ett lika stort mått av verklighet och sanning som det materiella och synliga. Och fortfarande i vår värld finns det kulturer som inte alls låter det materiella övertrumfa det osynliga. Men det viktiga är att konstatera att vi ser på den här frestelseberättelsen med helt andra ögon än Matteus gjorde när han skrev ner den. För honom var händelserna lika verkliga antingen de utspelades i den synliga eller i den osynliga verkligheten.

Jesus frestas tre gånger. Första gången frestas han att förvandla stenar till bröd vilket vore tämligen lockande för någon som inte har ätit under 40 dagar. Han frestas alltså att använda sin gudomliga makt för att tillgodose sina egna behov.

Andra frestelsen är frestelsen att kasta sig utför tempelmuren – om Guds änglar då kom flygande för att bära honom så skulle det ju vara en mäktig maktdemonstration just där den skulle göra störst effekt – inte nån testflygning där ingen såg det ute i öknen utan inför människomassorna kring templet i Jerusalem – den mest centrala plats man kunde tänka sig! Det här är en frestelse till en genväg – att genom ett enda gudomligt trick skaffa sig all den uppmärksamhet och allt det inflytande han kunde behöva för att få makt över folket.

Den tredje frestelsen är ett helt öppet mutförsök där djävulen säger att han ska ge Jesus all världens härlighet om han bara faller ner och tillber honom. I de båda första frestelserna har djävulen försökt maskera synden, i den andra frestelsen använder han t o m bibelcitat, men den tredje gången är han helt öppen, kanske för att han litar till den makt som girigheten har över människan.

Det intressanta med den här berättelsen är att den kan ses som en direkt parallell till frestelserna som Israels folk utsattes för under flykten från Egypten. Liksom Jesus så frestades folket genom hunger under ökenvandringen, men där folket föll för frestelsen och börja förbanna Moses som lett dem ut från slaveriet, där motstod Jesus frestelsen.

På samma sätt med andra frestelsen – där folket krävde ständigt nya mirakel för att kunna tro, där avstod Jesus från såna anspråk på Gud. Och i tredje frestelsen upprepas mönstret igen. Där folket faller och låter tillverka en guldkalv, en avgudabild som de tillber i hopp om materiell välsignelse, där vägrar Jesus att tillbe någon annan än Gud själv.

Frestelseberättelsen visar därmed folket en ny väg – med det gudomliga ordet som vapen visar han att djävulen kan besegras. Människan är inte maktlös mot frestelsen – inte om hon tyr sig till Gud genom Ordet och dess löften.

Men om vi försöker översätta den här berättelsen till vår situation – var hamnar vi då? Ja, vi hamnar i ett konstaterande av att också vi ständigt frestas till att ta genvägar, genvägar som vi vet är fel men som ändå är så svåra att motstå. De genvägar som vi måste lära oss att identifiera som frestelser leder nästan alltid till något av tre områden: pengar, sex eller makt. Alla de här tre mänskliga värdena utövar en så stark lockelse på oss att genvägarna plötsligt ter sig oskyldiga och ofarliga. Därför bör vi vara särskilt uppmärksamma på oss själva när det gäller något av de här tre områdena – pengar, sex eller makt. Deras dragningskraft på oss är så stark att vi helt enkelt inte kan lita på oss själva i deras närhet. Om vi då ska återvända till Grekland så kan vi då behöva göra som Odysseus när han vet att han kommer att få höra sirenernas underbara sång. Han låter binda sig vid masten på skeppet och på motsvarande sätt kan vi behöva binda oss vid Guds Ord och vid principer som vi gör till heliga principer. Bara som heliga blir principerna lika stadiga som masten som Odysseus lät sig bindas vid!

Den här söndagen är den första söndagen i Fastan och jag vill sluta med att försöka koppla ihop fastan med dagens evangelium. Frestelseberättelsen utspelas ute i öknen dit Jesus dragit sig undan. Man skulle då kunna dra slutsatsen att man bör undvika ökenmiljöer eftersom det är där man utsätts för frestelser. Öknen verkar vara en kuslig plats där djävulen väntar på att attackera oss. Men jag tror att det är precis tvärtom. Det var i öknen som frestelsen blev tydlig. Där blev valet uppenbart, valet mellan Gud och djävul, valet mellan avguden och Gud själv, valet mellan lögn och sanning. Öknen är en sådan miljö – där finns inget som distraherar och jag blir ensam med mina tankar, får tid och ro att genomskåda min egen förvirrade tillvaro.

Vi behöver därför också öknar, vi behöver miljöer där det inte finns så mycket som distraherar. Under kyrkoåret är det fastans uppgift att vara en sådan miljö. En tid för eftertanke, självrannsakan och långsamhet och därmed en tid för genomskådande av allt det där jag inte ser när livet rusar på i full fart. Det är nämligen där, ute i högtempolivet, det är där djävulen ständigt lyckas maskera sig så att jag inte ser honom! Men i öknen, i fastetidens långsamma eftertänksamhet kan han bli synlig. Fastan kan därför bli en tid för att se tillbaks på sitt eget liv, se på de val jag gjorde då när allt gick så fort, då när jag inte hade tid att tänka efter. Så låt oss då göra denna fastetid så långsam, så långtråkig att saker och ting blir tydliga – också de val som vi oftast gör utan eftertanke.