Sänd mig
Högmässa
Apostladagen 2018
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT - Hes 1:26 – 2:3, 8-10
Epistel – 1 Tim 1:12 - 17
Evangelium – Luk 5:1-11

Beredelsetal

Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare… Det där är ord av Paulus i dagens episteltext. Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare…

Jag vet att det där med synd och syndare är något som många har svårt för i kristendomen. Man tycker att vi överbetonar detta med synd – som för att skapa en efterfrågan efter förlåtelse som på nåt sätt är kyrkans huvud­produkt. Ungefär som reklam som säger att nog är du väl ändå lite hungrig och då behöver du vår hamburgare. Men om man inte är hungrig så behö­ver man ju inte den där hamburgaren. På samma sätt menar somliga att kyrkan försöker övertala människor att känna sig skyldiga för då skapas ju en marknad för den där nåden som kyrkan vill sälja på alla.

Jag har i någon predikan sagt att de enda som är välkomna till nattvarden är syndare och jag har också fått veta att jag med de orden stängde nattvards­bordet för en gudstjänstdeltagare som inte kunde identifiera sig som synd­are. Jag säger inte längre på det viset för jag tror att det finns fler ingångar i nattvarden än den där syndamedvetenheten. Det finns människor som hela livet fått kämpa med ett självförakt och med pålagd falsk skuld som stän­digt säger att du är inte bra nog. För de människorna måste det finnas andra ingångar till nattvardsbordet. Det betyder inte att de är syndfria men det betyder att de behöver höra något annat för att kunna närma sig nattvards­bordet. Så om vi har alkoholfritt nattvardsvin för att öppna nattvarden för de nyktra alkoholisterna så behöver vi tona ner förlåtelseaspekten för att öppna nattvarden för de som överbetonat sin egen otillräcklighet. Men om dörren inte heter synd och förlåtelse? Vad heter den då? Ja, kanske dagens rubrik kan vara ett alternativ. Sänd mig! Vi är kallade för att sändas ut med Guds kärlek till världen. Se då nattvarden som ett kärleksförråd där vi får hämta det som vi sedan kan sändas ut för att föra vidare. Eller se den som blåbärssoppan i Mångsbodarna för Vasaloppsåkarna – något som ger kraft att orka vidare… Eller se nattvarden som brandseglet nedanför det brin­nande huset – något att landa mjukt i när allt rasar. Det finns förmodligen tusen ingångar till i det mysterium som nattvarden utgör. Men nu ska vi ändå använda den ingång som heter syndernas förlåtelse när vi tillsammans bekänner vår otillräcklighet

Predikan

Dagens evangelium är Lukas helt ensam om av de fyra evangelisterna. Samtidigt finns allt han berättar med också hos de andra men då i andra sammanhang. Matteus och Markus berättar också om att Jesus lånar en fiskebåt och använder den som ett slags predikstol eftersom folket tränger på så mycket att han inte längre kan stå på stranden. De berättar däremot inte om den övernaturligt stora fångsten utan där är sammanhanget att Jesus håller på att kalla sina lärjungar. När det gäller Johannes så säger han inget om att Jesus undervisar från en fiskebåt, men däremot har han i motsats till Matteus och Markus med berättelsen om den stora fångsten fast den förläg­ger han till dagarna efter Jesu uppståndelse. Vid det tillfället sitter Jesus på stranden på morgonen när några av lärjungarna återkommer efter att ha varit ute och fiskat hela natten utan att få något. Jesus säger åt dem att kasta ut näten på högra sidan om båten och då får de en jättefångst.

Vi har alltså fyra olika situationer: undervisning från en båt, en succéartad fångst, rekryteringen av lärjungar och ett möte med den uppståndne Jesus.

De här fyra berättelserna har kombinerats på olika sätt och idag handlar det alltså om Lukas som har med tre av berättelserna: undervisning från en båt, en succéartad fiskefångst och så det som är dagens huvudtema – rekryte­ringen av lärjungar med orden: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.

Att berättelserna skiljer sig åt i detaljer och kombineras på olika sätt ser jag som trovärdighetsstärkande. Ingen redaktör har gått in och harmoniserat till en helt gemensam berättelse utan de har fått stå där oredigerade från flera olika muntliga traditioner. Samtidigt är det kanske för några av oss lite ledsamt att enbart Johannes har den där berättelsen om mötet med den uppståndne där på stranden. Den är så vacker men eftersom ingen annan har med den och Johannesevangeliet skrevs så mycket senare än de andra evangelierna börjar man kanske fundera på alla de där berättelserna om vad som hände efter Jesu uppståndelse. Är de verkligen sanna eller har man plockat berättelser från tidigare i Jesu liv och placerat dem efter upp­ståndel­sen? Matteus och Markus berättar om att folk tvivlade på lärjung­arnas vittnesmål om att Jesus hade uppstått. Var det då så att Johannes, som skrev senare, försökte förstärka den delen av evangeliet genom att lägga till saker som hörde hemma i andra sammanhang?

Sådär kan man börja fundera när man går i närkamp med texterna och börjar jämföra de olika versionerna men vad händer då med trovärdighe­ten? Kan vi verkligen lita på att den där uppståndelsen har ägt rum eller är allt som hände efter Jesu död bara fantasier, bara önsketänkande? Det finns två sätt att hantera de tvivel som då uppstår. Antingen stänger vi dörren till det rummet och låtsas som att det inte finns. Eller också låter vi det rummet finnas och erkänner luckorna i den delen av bevisningen. Men då ställs vi inför två nya val: ska vi gå på upptäcktsfärd också i det rummet eller ska vi bara låta berättelserna stå där, inte som tvärsäkra historiska redogörelser utan mer som berättelser, berättelser liksom i egen rätt, som står på egna ben. Inte som sagor utan mer som dramadokumentärer – ni vet de där filmerna som dramatiserar historiska händelser och fyller ut mellan­rummen med mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur det kan ha gått till. Based on a true story brukar det stå i för- eller eftertexterna till de filmerna – baserad på verkliga händelser.

Att låta själva berättelsen stå i centrum har bibelläsare gjort i alla tider men på 1900-talet fick det här sättet att läsa Bibeln också en vetenskaplig term – det kallades narrativ teologi. Och kanske var det en reaktion på den starka bibelkritiska teologin i början av 1900-talet. Då ifrågasatte man med hjälp av nya vetenskapliga metoder historiciteten i många av de bibliska berättel­serna och hamnade i konflikt med mer konservativa kristna traditioner. Ett vittnesbörd om den konflikten i Göteborgs stift var att prästkandidaterna lite skämtsamt beskrev sin bibelvetenskapliga utbildning som att försöka ta sig igenom en skorsten utan att bli smutsig. Den här konflikten lever fort­farande kvar såväl inom samfunden som mellan de kristna samfunden men kanske kan den nygamla narrativa teologin fungera som en gyllene medel­väg. Då tillåts berättelserna stå där med alla sina motsägelser och huvud­uppdraget för bibelläsaren blir då att fundera över vad den här berättelsen vill säga mig idag. Då tillåter man sig också att läsa Bibeln med en troendes ögon som i sin utgångspunkt har med att Jesus verkligen är Guds Son och att Gud verkar också utanför de kända naturlagarna.

Men var det verkligen det här det skulle handla om idag på Apostladagen när rubriken är Sänd mig! Borde inte trosvissheten få blomma fritt och ohämmat en sån här dag? Varför problematisera så mycket? Varför inte bara konstatera att Jesus är herre och det är vi, som utsända vittnen, kallade att berätta för alla? Jovisst hade man kunnat göra det men den här predikan ville något annat, något mer. Den ville ställa sig frågan vad vi ska säga när vi väl står där som utsända vittnen och möter en omvärld som är van vid att ställa kritiska frågor. Jag tror nämligen att tvärsäkerhet ofta stöter bort människor. Ska vi vara apostlar så ska vi vara det med hela vår kapacitet, också vår kritiska och ifrågasättande kapacitet. För det var ju så Gud skapade oss. Och när Jesus får frågan vilket som är det viktigaste budet så säger han i Matt 22:37: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.”

Men vad blir då resultatet? Ska vi gå ut och säga att Jesus kanske har uppstått? Nej, vi får trosvisst proklamera att vår tro är att Jesus har uppstått om vi verkligen tror det. Men då måste vi också öppet erkänna att det handlar om en tro, ett vågspel ungefär som det där språnget som Sören Kirkegaard talar om – språnget ut på 70 tusen famnars djup – språnget som varje människa behöver göra för att hitta en tro som bär i både liv och död. Öppet erkänna att tron är subjektiv, lika subjektiv som kärlek men om kärleken är subjektiv och personlig så är föremålet för kärleken ofta en levande påtagligt konkret människa. Och vår tro är att Gud, bortom alla subjektiva bilder, är precis så konkret, så verklig, så sann! Kan du förmedla den upplevelsen så är du en apostel. Men du är också en apostel om du förmedlar en trevande, sökande, tvivlande tro på att det kanske ändå finns något eller rent av Någon bortom det materiella. De apostlarna behövs också, de inte fullt så tvärsäkra. För precis som i fotbolls-VM: det behövs olika spelare i varje lag där poängen är själva olikheten – så låt oss då gå ut tillsammans på planen, både trosvissa och tvivlande – båda behövs som apostlar. Men, sist och allra viktigast: ditt liv överröstar dina ord – handlingar, konkreta kärlekshandlingar, talar starkare än ord! AMEN