Ett nådens år

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a advent 2015

Stefan Risenfors
Texter
Gt Sak 9:9-10
Evangelium Matt 21:1-9
<<Föregående  >>Nästa

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel

Ja, jag tror att Tranströmer där har fångat något av hemligheten i åsnans tecken, just det där dubbeltydiga i att våga gå vilse för att kunna hitta rätt, hitta hem till den där öppna platsen ”där gräset är underligt grönt och levande.”

En förbryllande, motsägelsefull åsna parkerad mitt i porten till kyrkoåret. En åsna som skapar just den ödmjuka osäkerhet som är kännemärket på all sann religion i motsats till den där trosvissa tvärsäkerhet som just nu predikas inte bara från maskingevärsförsedda pickup-bilar i Syrien utan också från lika tvärsäkra kristna, hinduiska och buddhistiska predikanter. Så låt oss då ta den där parkerade åsnan på allvar och acceptera att den sanning som Jesus vill visa oss i den kommande 61 helgdagarna under det nya kyrkoåret. En sanning som inte betyder att slå sig till ro i den där gläntan, utan målmedvetet men samtidigt tillitsfullt och liksom släntrande söka efter ständigt nya gläntor, för varje glänta är bara en delsanning på vägen mot den stora Sanningen som väntar en gång i himmelen. Men på vägen dit kommer alla sanningar att vara fulla av motsägelser för precis så paradoxalt är livet i motsats till den smärtsamt entydiga döden.

Jag vill sluta med en text som jag fick på Lackarebäckshemmet härom veckan. Jag fick den av en gammal dam som heter Bertinga Nordenberg och som under många år varit aktiv i Fässbergs församling. Det är en beskrivning av en dröm hon hade för många år sedan och den talar i Tranströmers och åsnans riktning. Jag citerar:

Tidigt hösten 2003 hade jag en dröm som förblivit så levande för mig och som funnits med i fortsättningen i allt mitt begrundande av händelserna i världen, i mitt eget land, i min nära omgivning, i Kyrkans liv, i min egen församling, i mitt bibelläsande, och i mina egna ställningstaganden. Den för mig obekväma insikten, att drömmen angår oss alla, och att jag bör dela med mig den, tvingade sig så småningom fram. Kanske inte minst på grund av kommentaren från en 10-årig flickunge, som var en av de första, som jag berättade den för. Hon lyssnade uppmärksamt, sedan sa hon uppfordrande: ”Tror du inte att det var Gud som ville visa dig den där skogen” Jag väljer att här återge drömmen utan ytterligare kommentarer:

Jag drömde, att jag stod och såg mot en skog, som verkade så grön och vacker, när någon bakifrån plötsligt lade sin hand på min axel och sa: ”Jag skulle vilja visa dig den där skogen, vill du följa med dit?” Det ville jag gärna och när jag stod där vid skogsbrynet och just skulle gå in såg den verkligen vacker ut. Grönskan var intensiv, och jag noterade stor rikedom på arter beträffande både träd, buskar och blommor.

Men när jag kommit in i skogen en bit, började jag känna mig obehaglig till mods; den gröna färgen varierade ju inte. Och jag märkte, att alla träd av en viss art såg ju precis likadana ut. Med buskarna förhöll det sig på precis samma sätt. Markens blommor stod i prydliga rader, men varje art för sig, och när jag fick se vitsipporna, som det fanns gott om, då blev jag rädd. De där vackra små söta blommorna, som vi ju brukar uppleva så betagande, där de lyser emot oss liksom utslängda över hela markytan, här stod de istället formerade i en stor fyrkant. Då skrek jag: ”Nej, men … där här är ju inte liv!” ”Nej”, sa min osynliga guide, ”men det är ju så här som ni människor vill ha det.” Med de orden ringande i öronen vaknade jag. Drömmen var slut, men den kom att följa mig ända in i vakenlivet, och har förblivit där.

Så långt Bertinga Nordenbergs dröm från hösten 2003.
 Allra sist skulle vilja läsa åsnans alternativa läsning av Tomas Tranströmers två sista meningar i mitt citat ur Gläntan:
Här ligger stora stenar, liksom oordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,… jag kanske tar fel. AMEN