Det nya förbundet

Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan 2010 
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 12:15-20
Epistel 1 Kor 5:6-8
Evangelium Luk 22:7-23
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Det finns något som återkommer i alla de tre texter vi hört ikväll och det är osyrat bröd. Bakgrunden är ju den måltid som judarna åt i all hast under den natt då de på Guds uppmaning flydde från Egypten. I den GT-liga texten hörde vi hur Gud gav befallningen om hur den måltiden skulle utformas liksom uppmaningen att den måltiden sedan skulle upprepas varje år för att minnas befrielsen ur slaveriet. 
Betoningen av det osyrade brödet är stark: "Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd."

Anledningen till att brödet skulle vara osyrat under den där flyktnatten var förmodligen att det var en måltid i all hast, en uppbrottsmåltid och då hade man inte tid att låta brödet jäsa. Osyrat bröd är ju detsamma som ojäst bröd – istället för jäst som vi använder använde man ju surdeg för att få till stånd jäsningsprocessen. Det jäsningen framförallt gör med ett bröd är ju att det tillförs luft, eller tomrum i brödet. Syrat eller jäst bröd är ju mjukt och poröst medan det osyrade brödet är hårt och kompakt.

Ikväll ska det uppblåsta jästa brödet få vara en bild för ett människoliv där den uppblåsta tomheten fått breda ut sig. Det är ju så att det räcker med en liten surdeg eller några smulor jäst för att få ett stort bröd att jäsa – mjölksyran som bildas i jäsningsprocessen sprider sig mycket effektivt ut i alla delar av brödet. Det är som en mycket smittsam sjukdom som breder ut sig av egen kraft. Kanske är det en parallell till den uppblåsta tomheten i vårt samhälle och i våra liv. Det uppblåsta kännetecknas ju av en stor imponerande yta och det är det enda som är intressant i spridningsprocessen. Man imponeras och förtjusas och förförs av detta som ter sig så stort och vackert. Och så länge betraktaren kan hållas på ett visst avstånd så avslöjas aldrig tomheten under ytan. Det är ju så här kändiskulten fungerar – människor som med hjälp av vissa mediala jäsningsprocesser blåses upp till något närmast övermänskligt vackert och framgångsrikt.

Men tänk om samma uppblåsta tomhet också tar plats i våra egna liv? Vi kan präglas av den ytlighetskultur vi lever i så att vårt enda intresse blir vår egen yta – hur vi verkar, hur vi framstår. Vad som finns bakom denna yttre ”appearance” blir mer eller mindre likgiltigt så länge omgivningen låter sig imponeras och förföras. Men tomheten växer som en mjölksyrabakterie inifrån och avståndet mellan det jag framstår som, och det jag verkligen är blir större och större. Och parallellt med det avståndet växer rädslan för att jag ska avslöjas i min litenhet.

Jag gjorde en gång en övning på en retreat som gick ut på att jag skulle föreställa mig att man skulle tillverka en staty av mig och kvällen innan den högtidliga avtäckningen fick jag smita in i skulptörens ateljé för en förhandstitt. Jag såg en mycket imponerande staty av mig själv och i övningen fick jag uppmaningen att krypa in i statyn som var ihålig. Jag gjorde det och upptäckte hur liten jag var när jag stod inuti den jättelika statyn. Så kom Jesus in i ateljén och jag fick frågan hur han reagerade. Då blev det väldigt tydligt att han såg mig och struntade i statyn. Statyn var stor och imponerande men var ju bara ett tomt skal medan jag var levande och verklig och Jesus är bara intresserad av det som är levande och verkligt – hur litet och oansenligt det än är.

Sångaren Peter Lemarc sjunger i en sång: ”Det finns ingenting som du behöver låtsas vara” – och precis så är det! Jesus söker dig ikväll – han söker inte det du försöker låtsas vara utan han söker dig där du kanske liksom jag står i botten på en jättelik uppblåst staty. Så låt oss då sluta låtsas, låt oss åtminstone inför Gud genomskåda all uppblåst tomhet i våra liv. Låt oss krossa den där statyn som bara fyller oss med självförakt och skuldkänslor och låt oss upptäcka att vi faktiskt är älskade i befintligt ovårdat skick. Låt oss be och bekänna…