Uppenbarelsens ljus

 Beredelsetal

Jesus Kristus … som är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se.

Det är Paulus som beskriver Jesus på det sättet i dagens episteltext från Timotheosbrevet … som bor i ett ljus som ingen kan nalkas …
Jesus verkligen är Guds Son så är det givetvis omöjligt för oss att helt kunna definiera honom. Ändå finns det ibland så mycket tvärsäkerhet också bland oss kristna. Låt oss inför vår syndabekännelse ställa oss själva frågan ifall vi varit tillräckligt ödmjuka i vår tro och tillräckligt ödmjuka i vårt tvivel. Låt oss be och bekänna …

Predikan
I texten vi hörde möter vi utöver Jesusbarnet fyra personer som är i templet av lite olika anledningar:

Josef och Maria befann sig i templet för att uppfylla den religiösa traditionen. Det står tydligt i den religiösa lagen i 3 Mos 12:8 – Där står det att man ska omskära varje gossebarn efter sju dagar och 33 dagar senare, när gossen är 40 dagar gammal, ska han bäras fram i templet i Jerusalem och där ska man offra ett lamm eller, om man är fattig, två duvor. Offret var för att göra mamman rituellt ren igen. Det handlar alltså inte i första hand om att tacka Gud för sin son utan om att kvinnan som fött barn ska renas. Det låter lite märkligt i våra ögon men långt fram på 1960-talet fanns den här seden kvar här på västkusten. I judendomen fanns mängder av regler kring det här med blod, framförallt menstruationsblod som ansågs göra kvinnan rituellt oren. I våra öron låter det obegripligt men förmodli­gen hade det från början rena hälsoaspekter. För så är det ju med många gamla religiösa regler – det fanns från början en tydlig nyttoaspekt men för att få folk att lyda reglerna försågs dem med en religiös motivering. Men Josef och Maria befinner sig alltså i templet för att det är tradition och det känns tryggt och fint att följa gamla traditioner även när man inte riktigt begriper vad de står för. Så är det fortfarande idag och också i vår kyrka – dop, konfirmation, vigsel och begravning lever ofta kvar ett par generationer efter att man slutat tro på innehållet bakom riterna.

Men utöver Josef och Maria så fanns där ytterligare två vuxna där i templet: Hanna var i templet för att hon helt enkelt alltid var där. Det var en alldeles vanlig dag i hennes nu åldrade liv. Det som sägs om henne i evangeliet kan tolkas som att hon levt i templet sedan 60 år tillbaks. Hon hade varit gift i sju år men sedan dog hennes man och då borde hon ha varit i 20-årsåldern eftersom man gifte sig så tidigt. Förmodligen hade hon inga barn och när mannen var död fann hon en ny livsuppgift som beskrivs så här: Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön.

Den fjärde personen var Symeon och han var i templet av en mycket speciell anledning. Att han var där berodde inte på någon trött tradition, det var inte så att han av något slags rutinmässiga fromhetsskäl var där utan det står att ledd av Anden gick han till templet. En man som levde oerhört nära Gud, som upplevt att Gud lovat honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Guds Messias. När det står att han leddes av Anden till templet vid just det här tillfället så kan vi uppleva det lite konstigt för vi har kanske lärt oss att Anden kom vid den första Pingstdagen, först när Jesus var död och uppstånden. Men det talas alltså om den helige Ande också tidigare.

Här har vi alltså fyra personer som befinner sig i templet av olika anledningar. Maria var där pga traditionen, Josef var där för att Maria var där, Hanna var där för att hon levde där och Symeon gick dit av en inre ingivelse – ledd av Anden – något sa honom att han borde gå till templet just nu.

Vi som befinner oss här i kyrkan idag är också här av olika anledningar. En del av er kommer nästan varje söndag, ungefär som Hanna. Andra är här för att det är dop, ungefär som Josef och Maria. Och kanske också någon är här för att ni fick för er att just idag skulle ni komma, ungefär som Symeon.

Det som hände i templet var att Gud själv blev synlig i det lilla barnet som Maria bar fram. Vi ska också bära fram ett barn inför Gud här i Stensjökyr­kan idag när lille Angelos ska döpas. Tänk om vi på nästan samma sätt kan se Guds närvaro i honom. Det borde inte vara omöjligt för enligt Bibeln är varje människa skapad till Guds avbild och då finns det ju något av Gud i var och en av oss. Och förmodligen allra tydligast i en nyfödd som Angelos för han har ju inte börjat förställa sig så som vi vuxna gör. Han är kvar där i originalskicket, direkt ur kartongen så att säga, han är precis så som Gud ville ha honom. Är det rent av så att han kan visa oss vägen tillbaka till ett sannare sätt att vara människa – visa oss vägen tillbaka till den där sårbara tilliten och öppenheten som en gång fanns också hos oss.

Rekonditionering kallas det när det gäller bilar – när man försöker återställa bilen i samma skick som när den var ny. Skulle man kunna tänka sig att varje gudstjänstbesök kunde fungera som ett slags rekonditionering av oss som människor? När det gäller bilar så brukar rekonditionering mest handla om en grundlig rengöring både utanpå och inuti, framförallt inuti bilen. Och det är ju precis vad vi erbjuds i varje högmässa – en grundlig inre rengöring genom att i syndabekännelse och nattvard få lämna ifrån oss all skit vi bär på. Vi kanske trodde att den hade blivit ett med oss men plötsligt upptäcker vi i nattvardens rekonditionering att det där smutsiga och ingrodda inte var vi, utan vi fanns där bakom, där under. Där fanns ett sannare jag, där fanns han eller hon kvar nästan i originalskick! Min egen inre Angelos alltså – han finns där så snart jag befriat mig från tanken att mina svek, mina synder och mina misstag skulle vara omöjliga att separera från mig. Så låt oss då rekonditioneras, låt oss ta emot förlåtelsen och upptäcka att uppenbarelsens ljus fortfarande lyser också hos mig och dig! AMEN