Julbön

Stensjökyrkan 2004
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Inkarnation –
i ett enda ord kan julen sammanfattas – inkarnation som bokstavligen betyder ”förköttsligande”, det som Johannesevangeliet i sitt första kapitel uttrycker i orden: ”Och Ordet blev människa” Alltså det som är själva centrum i kristen tro – att Gud lämnar sin himmel och blir människa, inte låtsasmänniska utan verklig människa i juden Jesus.

Trots att detta är det mest centrala i kristendomen har vi kristna alltid haft problem med Jesu mänsklighet. Så länge Gud är Gud, så länge Gud liksom håller sig på sin kant i sin himmel, så länge kan vi hantera Gud. Och det är detta som är problemet, det ständigt återkommande problemet, att vi vill ”hantera Gud” – att vi vill kontrollera, definiera och avgränsa Gud. Gud ska finnas i det heliga – i kyrkorummet, i sakramenten, i gudstjänsten, i de fromma bönerna. Men han/hon/den/det SKA HÅLLA SIG DÄR!

Jag menar: hur skulle det se ut om Gud liksom klibbade fast vid dig här i kyrkan, att Han inte lossnade när du gick ut ur kyrkdörren utan följde med dig hem. Som ett utrivet bibelblad som laddats med statisk elektricitet och klistrar fast vid dig – ni vet som papper och hårstrån kan göra ibland – man blir bara inte av med dom pga. den där statiska elektriciteten!

Även om Gud inte ryms på ett bibelblad så kan vi leka med tanken – den där bibelsidan klistrar sig fast vid dig och följer med dig hem och trots att du gång på gång plockar bort den från dina kläder och slänger den i papperskorgen så dyker den ständigt upp igen. Den vill inte lämna dig utan när du står där och trängs i mellandagsrean så får du plötsligt syn på den lilla papperslappen på din armbåge som säger nåt om att du inte kan tjäna både Gud och Mammon. Du kan inte vara materialist och kristen på samma gång!

Du slänger papperslappen i första bästa papperskorg men på hemvägen när du sitter i bilen och försöker tränga dig före vid utfarten från parkeringen så sitter plötsligt det lilla bibelbladet på ditt byxben och du läser något om att ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Och sen på nyårsnatten när du sitter och tänker tillbaks på det gångna året och funderar på detta med tiden som inte går att stoppa, åldrandet och alltings förgänglighet, då dyker det upp igen, det lilla bibelbladet och nu läser du bara två ord från julnattens texter: ”Evig Fader”. De där båda orden får dig att börja fundera över detta med evigheten. Det är ju ett begrepp som vi nästan bara möter i Bibeln – kan det vara så att det finns Någon som är en evig Fader för mig. För att Hans faderskap ska kunna vara evigt måste ju evigheten också gälla för oss som är Hans barn... Tänk om det verkligen är så, tänk om tidens flod en gång rinner ut i en stor ocean där allt stannar upp. Själva tiden stannar upp och vi finns i ett enda stort allomfattande NU – tänk om det är det där som döljer sig bakom begreppet Gud – det där eviga nuet och tänk om jag som en liten vattendroppe i tidens flod får vara en del av denna himmelska ocean där allt en gång samlas upp. Och på nåt sätt är det som att salthalten i den där oceanen dödar alla föroreningarna från tidens flod och då finns det ju plats för också det som blev fel i mitt liv. Så effektiv är reningen att allt ryms i den där oceanen och då är ju mitt 2004 inte alls borta för alltid – det kommer tillbaka men i förädlad form... ja, där somnar du sent på nyårsnatten men vemodet hade hunnit övergå i en förtröstan pga. de där båda orden på papperslappen: Evig Fader.

Nej, nu lämnar vi sagan om det klistriga bibelbladet för det där är ju inte inkarnation. Små visdomsord kan visserligen vara betydelsefulla framförallt när dom dyker upp i oplanerade sammanhang och lägger sig i våra liv, men det där är ändå inte inkarnation. Inkarnation handlade ju inte om att Gud blev Ord utan tvärtom om att ORD BLEV MÄNNISKA.  

Jag påstod i början av predikan att ett av huvudproblemen för oss kristna är att vi vill hantera Gud istället för att låta Gud hantera oss. Att släppa taget, alltså! Att släppa kontrollen istället för att bara tappa den! Det finns en risk i att jag är så styrd i min förförståelse av vem Gud är, var Gud är, hur Gud är och när Gud är, att jag helt missar Guds verkliga närvaro i mitt liv. Han dök ju upp på fel plats, i fel kläder, med fel ord och fel åsikter – utanför det heliga reservat som jag så omsorgsfullt byggt upp åt Honom!

Gud passerar hela tiden bakom ryggen på oss trots att vi borde fattat, trots att vi borde haft vår uppmärksamhet riktad åt alla håll. För det är ju detta som Bibeln gång på gång upprepar – att Gud möter oss utanför vår kontroll och utanför vår förväntan! Hela Jesu liv ger ju oss mönstret från första ögonblicket – när han föddes! Alla räknade ju med att den konung som Gud skulle sända skulle födas i Jerusalem, därför gick ju de vise männen fel och hamnade först i kung Herodes palats innan de kom till Betlehem. Men inte ens i lilla Betlehem kunde han följa förväntningarna och födas i ett riktigt hus utan det skedde där ingen väntat sig det – på en bakgård i ett litet stall! Gud går hela tiden bakom ryggen på oss, eller som Ylva Eggehorn uttrycker det i en psalm: ”Men du gick hela tiden längre ner”

Det här innebär att jag faktiskt kan anklagas för att såga på den gren där jag själv sitter för det innebär ju att man bör vara något skeptisk mot varje människa som påstår sig vara Guds budbärare, och samtidigt förväntansfull mot varje vardaglig kommentar – dess anspråkslöshet kan ju vara ett tecken på att det är Gud som talar. Det skulle ju kunna innebära att det viktigaste Gud har att säga dig här ikväll inte kommer här från predikstolen utan från han eller hon som just störde dig med någon helt ovidkommande kommentar...

Det enda förutsägbara med Gud verkar alltså vara hans oförutsägbarhet och detta blir givetvis ett problem för oss präster. För vart ska vi peka? Vart ska vi visa vägen om människor söker Gud? Vi kan bara peka mot Jesus men denne Jesus står inte stilla utan är i ständig, oförutsägbar rörelse! I motsats till det klistriga bibelfragmentet är Han levande och därmed totalt ohanter­lig – Han står inte där man ställer honom! Ja, Han låter sig inte ens ställas utan det enda som står där man tror sig ha ställt Gud är en obehagligt tom avgudabild!

Men visst kan jag som präst också peka mot bibelordet och mot gudstjänsten – visst tror jag att Gud verkligen möter oss där MEN INTE BARA DÄR! Såväl Bibeln som gudstjänsten pekar hela tiden utöver sig själv mot den alldeles vanliga, inbillat profana, verkligheten och alldeles särskilt mot den del av den som utgörs av människor. Och då börjar vi närma oss julens och inkarnationens kärna – människan. Gud blir människa för att visa oss att det sant gudomliga möter oss i det sant mänskliga. Vår kallelse som kristna är inte att bli mer gudomliga utan att bli mer mänskliga! Gör som Gud, alltså, bli människa, sann människa! Våga tro att Gud talar till dig genom det du faktiskt känner – din längtan, din glädje, din kärlek, din rädsla, din ångest och din värk! Så sök då Gud där Han låter sig finnas – i den du är och inte i den du borde vara! AMEN