Den kämpande tron

Söndagsmässa i Fågelbergskyrkan
2:a i Fastan 2005   
Stefan Risenfors
Evangelietext Mark 14:3-9
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Den kämpande tron är alltså rubriken för den här söndagen. Det man då kan fråga sig är om den kämpande tron är en sorts tro som somliga har men inte alla. Är kampen en ofrånkomlig ingrediens i varje troendes liv eller är det bara somliga som behöver kämpa i sin tro?

I början på 90-talet var jag under några år var ansvarig för prästrekryteringen i Göteborgs stift. Jag minns då fortfarande ett tillfälle när jag samtalade med en ung prästkandidat som hade brottats länge med den sk ämbetsfrågan, alltså frågan om kvinnor som präster. I likhet med många ”göteborgsstiftare” kom han ur ett sammanhang där kvinnoprästmotståndet nästan var självklart och han hade allvarliga samvetsbetänkligheter inför att som präst samarbeta med kvinnliga kollegor. Hans bakgrund var den sk gammalkyrkligheten och eftersom han visste att jag hade en liknande bakgrund så sa han till mig att han ju egentligen inte behövde tala så mycket om hur han kände det eftersom jag ju måste ha gått igenom samma kamp när det gällde ämbetsfrågan.

Jag fick då berätta att så hade det inte alls varit för mig – trots att jag var präglad av en liknande gammalkyrklig bakgrund så hade frågan egentligen aldrig varit något problem för mig. Omedelbart när jag började läsa teologi och fick kvinnliga studentkamrater så var det självklart för mig att de också kunde bli präster.

Men efter det här samtalet så fick jag nästan dåligt samvete för att jag inte hade kämpat med den här frågan. Hur kunde något som var så svårt för honom vara så lätt för mig? Hade jag helt enkelt gjort det lätt för mig? Hade jag smitit ifrån en kamp som jag borde utkämpat inom mig och istället tagit en genväg för fega anpasslingar som har förmågan att alltid vända kappan efter vinden? Det svar jag kom fram till var att det nog ändå inte var på det viset eftersom jag aldrig någonsin hade varit nån sk kvinnoprästmotståndare – i den gammalkyrklighet där jag växte upp var den frågan helt enkelt en icke existerande fråga eftersom det inte fanns några kvinnopräster i den miljön. I min gammalkyrklighet var kvinnopräster nåt lite exotiskt som betraktades på avstånd med den rätt sunda skepsis som gammalkyrkligheten hade mot allt som var nytt och modernt, men det var inte en företeelse som bekämpades. Mer av den generella inställningen att överheten inte alltid har rätt och att allt som är nytt måste prövas innan det kan godkännas.

Just den kampen var alltså inte min kamp och det hade känts rätt krystat att rådbråka mitt samvete just ifråga om kvinnor som präster. Men för prästkandidaten jag mötte var alltså den kampen ofrånkomlig och svår. Och då hamnar vi i den kanske rätt självklara slutsatsen att om tron är en kamp så är det en mycket individuellt färgad kamp – alla kristna har inte att utkämpa samma kamp!

Men finns det då en tro som är helt befriad från kamp? Nej, jag tror inte det – eller snarare så här: det finns tro som är helt utan kamp men då handlar det om en mycket ytlig tro där man aldrig på allvar vågat se in i sig själv och sina egna inre djup. Vi är ju mitt inne i fastan, fastan som är tid av kamp och självrannsakan, men visst är det möjligt att undvika den här 40-dagarsresan och istället skolka några söndagar för att återkomma på Påskdagen när allt är bra igen!

På nåt sätt så tror jag att den här söndagen med sitt tema är oerhört ”fel” rent trendmässigt. Ja, hela fastan är på nåt sätt ”ur tiden” – för vi lever i en tid som undviker motstånd. En tid då så mycket handlar om att ständigt fly upp till ytan, den ofarliga ytan där ingenting tillåts bränna till på allvar utan där man kan slingra sig ur varje hotande situation med lite ironi och ett gapskratt! Man skulle rent av kunna sammanfatta vår tid med en boktitel av den tjeckiske författaren Milan Kundera: ”Varats olidliga lätthet” – ingenting tillåts i vår tid att ha någon tyngd – åsikter, insikter, övertygelser – allt lider av denna olidliga lätthet! För när ingenting tillåts ha någon tyngd så förlorar man också stabiliteten – ingenting håller att luta sig mot, allting ger efter.

Men min övertygelse är att människan behöver motstånd för att utvecklas. Inte ett motstånd som man själv väljer utan det motstånd som livets spontana yttringar erbjuder mig. Det självvalda motståndet är däremot inte utvecklande utan enbart bekräftande – vi möter det t ex hos fariséerna och de laglärda i Nya testamentet. Här ett exempel på hur Jesus fördömer deras självvalda motstånd i Lukas 11.e kapitel. Jesus är hembjuden till en farisé men uppför sig inte som en artig gäst utan brister ut i ett rasande angrepp:

"Ni fariséer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er. Ve er, fariséer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra. Ve er, fariséer, som älskar att sitta främst i synagogorna och bli hälsade på torgen. Ve er, ni är som gravar som inte syns, och människorna märker inte när de trampar på dem." Då insköt en av de laglärda: "Mästare, det du säger är en förolämpning mot oss också." Han svarade: "Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.

Ett anat exempel har vi i liknelsen om den barmhärtige samariern – där är det två fromma män som struntar i den nödlidande – för de har ju sina fromma plikter att tänka på och de skulle ju bli orenade om de skulle ta sig annan ett blödande rånoffer och om de är orena kan de ju inte tjäna i templet...

Den slutsats jag drav av det här är alltså att det finns en ofrånkomlig ingrediens av kamp i varje kristens liv men det är inte en kamp som vi själva kan välja utan det är en kamp som livet väljer åt oss. I de spontana livsyttringarna, i det som bara händer utan att vi planerat det – där möter vi det motstånd och den kamp som är vårt uppdrag i världen.

Vill du fly från livet så finns det en expressbuss som går raka vägen till Påskdagen utan att ta omvägen över fastan och utan att stanna vid Långfredagen. Vill du fly från livet så erbjuder vår kultur rika möjligheter till flykt genom både media och medicin, men vill du möta ditt liv och upptäcka gåvorna som är dolda i varje motstånd du möter – ja, då vet jag en som gör dig sällskap – Jesus Kristus! Han var ju inte den som vek undan, utan Han var den som gick in i kampen. Ja, Han gick in inte bara i sin egen kamp utan precis som vi sjöng i psalmen gick han in också i din kamp. Så vill du möta Honom så är det där Han låter sig finnas – längst in i kampen, den kamp som livet valt åt dig. Där finns Han, också om du skulle stanna utanför, så finns Han där och Han väntar på dig!

Låt oss bedja:

Herre, du som prisade Maria för hennes omåttliga slöseri.
Du som bekämpade den måttfulla klokheten
varje gång den stod i konflikt med den måttlösa kärleken
– Herre, ge mig den kärleken – kärleken utan sans och mått!
Herre, du som sa: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig
är inte värd att tillhöra mig.”
– Herre visa mig mitt kors!
Visa mig vad som är just min kamp och ge mig kraft att utkämpa den.
Herre, hjälp mig att gå genom livet med så öppna ögon
att jag alltid ser de utmaningar och möjligheter till växt och mognad
som du låter mig snubbla över varje dag.
Herre, bevara mig från det självvalda motståndets frestelse och låt livet välja åt mig,
välja också det motstånd som jag inte vill
– jag vet ju att Du möter mig där och ingen annanstans – i livets spontana yttringar!
AMEN