Vägen till korset

Gudstjänst i Fågelbergskyrkan
Palmsöndagen 2015
Stefan Risenfors
Texter
Epistel Fil 2:5-11
Evangelium Joh 12:1-16
<<Föregående  >>Nästa  

Predikan

Evangelisten Johannes går som vanligt sin egen väg i den här söndagens evangelium. Där Matteus, Markus, och Lukas lägger allt fokus på hur Jesus rider in i Jerusalem, där låter Johannes istället ljuset falla på en händelse strax innan åsneritten. Berättelsen om kvinnan med balsamflaskan finns med också hos Matteus och Markus men där återges den i ett annat sammanhang och dessutom handlar den där om andra personer. Hos Matteus och Markus är Jesus inte alls hemma hos sina vänner Marta, Maria och Lasaros. Visserligen är han också där i Betania men där är han hemma hos en man som kallas Simon den spetälske och enligt Markusevangeliet var han en farisé. Kvinnan som smörjer Jesus är hos Matteus och Markus en anonym kvinna medan det här hos Johannes istället är ett av syskonen i huset, nämligen Maria.

Här har vi alltså återigen ett exempel på hur olika muntliga traditioner i Bibeln har en gemensam kärna men skiljer sig åt i detaljerna. Av det kan vi dra två slutsatser: dels att skillnaderna gör kärnan i berättelsen mer trovärdig eftersom uppenbarligen flera parallella traditioner återger samma berättelse. Dessutom märker vi att när man sammanförde de berättelser om Jesus som idag finns i vårt Nya Testamente så lät man dem vara i original­skick, man fixade inte till dem så att de mer skulle överensstämma med varandra. Vi kan alltså vara trygga i att berättelserna inte har förvans­kats längs vägen. Den andra slutsatsen av de här olikheterna är att vi inte kan göra för stor affär av den historiska korrektheten i detaljerna i evange­liernas berättelser – vi vet helt enkelt inte vilken variant som ligger närmast det som verkligen hände i Betania den där dagen för 2000 år sedan.

Ytterligare ett särmärke i Johannesevangeliets berättelsevariant är att han påstår att det var Judas Iskariot som fällde den där kommentaren om att det var slöseri och att man borde sålt flaskan och använt pengarna till de fattiga istället. Hos Matteus namnges aldrig vilken lärjunge det är som sa det där. Då kan vi ställa oss frågan om den där uppgiften bara är en del av demoni­seringen av Judas. När evangelierna skrevs ner visste man ju vad som hade hänt efteråt, hur Judas hade förrått Jesus och överlämnat honom till att dödas. Då är det kanske inte konstigt om Judas i efterhand görs ansvarig också för sådant han var oskyldig till.

Vi vet inte om det gick till på det viset eller om Judas verkligen var den skyldiga och jag vill nu testa båda teserna för båda varianterna kan ha något att säga oss den här söndagen.

Vi börjar alltså med att tänka oss att det där med Judas är en efterkonstru­ktion, i själva verket var det någon annan av lärjungarna som talade om slöseri. Det här kan säga något om hur vi människor fungerar, inte minst om hur skvaller och rykten fungerar. För några dagar sedan berättades det om hur en romsk man hade blivit misshandlad i ett skånskt samhälle när han försökte flyr från den husvagn där han bodde eftersom den blev attackerad av några uppretade ortsbor. I Tv-nyheterna intervjuade man några på orten och de sa att de hade hört hur den där romske mannen hade försökt stjäla en hund av en äldre kvinna i samhället och hur det hade gjort en del väldigt upprörda och på Facebook hade det börjat talas om att man ville angripa husvagnen där han bodde.

I samma nyhetsinslag berättade reportern att polisen hade kommit fram till att det där påstådda försöket till hundstöld bara var ett missförstånd. Och då kan vi ana hur allt hänger ihop. Den äldre kvinnan med hunden verkar ha stött ihop med den romske mannen när hon gick ur en buss och då hade hon fått uppfattningen att han försökte stjäla hennes hund. Hade hon istället stött ihop med någon av sina grannar på samma sätt så hade hon nog inte dragit samma slutsats. Men hon hade förutfattade meningar om romska tiggare – att de är opålitliga och att de stjäl. Därför drog hon omedelbart slutsatsen att han försökte stjäla hennes hund. När sedan ryktet spreds över samhället så var det många som aldrig ifrågasatte damens berättelse för de hade också förutfattade meningar om romska tiggare. 

Ja, ni vet hur det går till – det vi kallar fördomar – att man mer eller mindre i förväg bestämmer sig för vem som är skurken i sammanhanget. Och vill man ge ytterligare ett exempel på fördomar så skulle vi kunna säga att vi inte är förvånade över att det här hände i Skåne för det vet man ju att skåningar är rasister – det var ju på något sätt där allt började med Sjöbo 1988 när man ordnade en lokal folkomröstning för att slippa ta emot flyktingar. Så det vet man ju – att skåningar är rasister. Och på det sättet har vi själva blivit fördomsfulla och skapat ett kollektiv som inte finns.

När fördomarna gäller en grupp kallar vi detta för rasism men fördomarna kan också drabba en individ som vi redan har utsett till skurk – han eller hon anses skyldig också till sådant som hen är totalt oskyldig till. Jag tror att många kan känna igen det också från sin egen skoltid – att  när väl klassens värsting var utsedd så fick han, för det brukade vara en pojke, skulden för allt dumt som hade gjorts.

Det är ju så bekvämt med fördomar – att alltid ha någon att skylla på, att själv slippa misstankarna och att slippa misstänka sina vänner. Tillvaron blir så enkel och okomplicerad när vi väl har skapat de där kategorierna – snälla och dumma, pålitliga och opålitliga. Och kanske var det just det som drabbade Judas Iskariot när han fick skulden också för kritiken mot kvinnan med balsamflaskan. Han var ju redan konstaterad skurk så det måste ju vara han som fällde den där ogina kommentaren!

Budskapet till oss blir att vara vaksamma mot det här beteendet hos oss själva – hur snabba är vi på att fördela skulden, på att utse den skyldige? Hur mycket förutfattade meningar bär vi på? Förutfattade meningar som förfalskar vår bild av verkligheten?

Men nu går vi till den andra möjligheten – att Johannes version av berättelsen helt enkelt är den korrekta – att det verkligen var Judas som var den som fällde kommentaren om slöseri. Och då vill jag ställa frågan vad umgänget med pengar gör med oss människor. Det var ju Judas som hade hand om lärjungekretsens kassa, han var deras kassör. Jag tror att pengar gör något med oss och jag tror att det är det som Tolkien försöker säga oss med sin berättelse om Härskarringen. Ringen utövar ju en magisk drag­ningskraft på den som bär den och jag tror Tolkien syftar just på pengars makt att skapa girighet. Det finns helt enkelt en destruktiv kraft i rikedom och därför varnar också Jesus särskilt för avguden Mammon. Och han säger att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Om det nu var så att det verkligen var Judas Iskariot som kritiserade Maria eller vem kvinnan med balsamflaskan nu var, så anar jag att det inte bara var hans medfödda personlighet utan också hans täta umgänge med pengar som hade förblindat honom. Det påstås ju också att det var för 30 silverpenningars skull som han förrådde Jesus. Och om det nu är så att pengar har ett slags förbannelse över sig så vill jag påminna om att just idag har vi en möjlighet att förvandla denna förbannelse till en välsignelse genom att lägga så mycket som möjligt i kollekten till jordens allra fattigaste!

Men vi kan inte lämna dagens evangelium utan att också se på kvinnan, hon som påstås vara slösaktig. Och om uppgifterna om att balsamflaskan skulle vara värd 300 denarer stämmer så var hon verkligen slösaktig. 300 denarer motsvarade nämligen en hel årslön för en arbetare vid den här tiden. Så tänk några hundra tusen kronor för att översätta det till dagens penningvärde!

Varje gång jag läser texten om kvinnan med balsamflaskan så tänker jag på en känd dikt av Nils Ferlin. Så jag tänker nu läsa den igen och återigen tillägna den till den slösaktiga kvinnan:

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn - om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar - för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
- Men visorna äro klena sibyllor. (ur Goggles 1938)

Det finns en slösaktighet som har något heligt över sig, en slösaktighet som mer stavas hängivenhet, att vara helhjärtad. Vi kan t ex reagera på hur fattiga människor rest enorma katedraler med dyrbara utsmyckningar och vi kan tänka att det hade varit bättre att de använt de pengarna till att köpa mat åt de fattiga. Men jag är ändå beredd att försvara den slösaktigheten på samma sätt som Jesus försvarar kvinnans slösaktighet i texten. Det handlar nämligen om kärlek och precis som vi hörde om skönheten i Ferlin-dikten så kan också kärleken komma i konflikt med klokheten – också efter kärleken har man ”skjutit med tusen gevär” för att citera Ferlin.

För mig har det här med Guds Heliga Ande att göra. För det vi kallar klokhet, förnuftighet och realism – allt sådant har med kontroll att göra. Men Anden står för det vi inte kan kontrollera, Anden är vild och otämjd. Anden kom för 300 år sedan med en kristen väckelse till Sverige, en verklig folkväckelse som inte rann i kyrkans förgrävda kanaler utan som skapade helt egna strömmar utanför statskyrkans kontroll. Kyrkan svarade med konventikelplakatet 1726 som förbjöd bönesamlingar i hemmen, för kyrkan ville ha Kontroll! För kontroll innebär makt och makt har alltid varit en av kyrkans frestelser. Men Guds helige Ande går inte att tämja, fattiga måste få bygga överdådiga katedraler antingen de har råd eller inte, väckelsen måste får strömma fritt också utanför kyrkans kontroll och kvinnan med balsam måste få vara precis så oförnuftigt hängiven som hon är i sin kärlek. AMEN