Predikan

Nu i regeringsbildningstider (vilket långt härligt ord!) är det lätt att förstå frågan från lärjungarna till Jesus, om kopplingen mellan sjukdom och synd. I politiken är det ju ofta tacksamt att kunna peka på ”det här dåliga hände på grund av att ni hade makten och då fattade det och det beslutet”. Vi har det såhär nu för att de gjorde misstag då.

Men Jesus förnekar att det skulle vara pga föräldrarnas eller mannens egen synd som han är blind. Istället säger han, ganska gåtfullt: Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Betyder det att Gud låter somliga bli sjuka just för att kunna hela dem?

Nja, jag tror snarare vi ska se det såhär: i den här världen, skapade Gud god men den har vänt sig bort från Gud. När synden kom in i världen påverkade det allt: Adams relation till Gud, Adams relation till Eva, Adam och Evas relation till skapelsen och deras relation till sig själva. Därför händer det hemska saker i världen. Därför finns det sjukdom.

Men Gud har inte lämnat den här världen åt sitt öde. Han har inte tagit sitt pick och pack och flyttat till Schweiz. Därför kan varje människa, varje situation, varje relation när som helst bli genomlyst av Guds ljus. Guds gärningar kan uppenbaras på oss!

När Jesus ser den här mannen fylls Han av medlidande. Han vill hjälpa mannen i hans nöd och Han som kommer där och ser den blinde mannen – det är ju Gud själv. Jesus är Guds ansikte.

Och det är här ”tron” kommer in. För många som såg Jesus och ser Honom idag, ser inte Gud. Strax innan vårt stycke har några talat om Abraham, som de såg som sin stamfader. Nu är det Mose som förs fram som en viktig auktoritet, de säger att de är lärjungar till Mose.

Men vem Jesus är, det vet de inte.
Att den blinde mannen blivit helad verkar inte betyda något för dem. De tar inget som helst intryck, men mannen som precis blivit räddad från sitt mörker vet: Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.

Men dem han pratar med är helt likgiltiga inför det fantastiska som hänt honom.

Vet inte om ni har varit med om det någon gång. Att ni vågat dela något stort som hänt i ert liv och att dem ni pratade med fnyste eller vände sig bort och hur ni sedan ångrade att ni visat dem den där pärlan, det som varit en pärla för er. Ja, man kan till och med börja skämmas för sin tidigare glädje, som om den var något pinsamt, något att gömma undan.

Vi vet inte hur den här mannen kände sig efter mötet med dessa människor men vi får tack och lov en glimt av hur han sedan fick möta Jesus igen. Och Jesus förstår precis vad han varit med om. Hos Jesus så behöver mannen inte lägga band på sin glädje och tacksamhet. Vi kanske inte tycker det verkar så kul att falla på knä men i det här fallet så beror det på att han är så glad och tacksam att det inte verkar finnas något bättre sätt att uttrycka detta på, än just knäfall. I somliga kyrkor är det helt normalt att knäfalla, till exempel under nattvarden och när folk gör det är det just av samma skäl som den här mannen. De vill med sin kropp visa vad Gud betyder i deras liv, det hade känts konstigt om det inte kom till uttryck också i kroppen.

Jag tänkte mycket på det när mina barn var små. Att barn i en viss ålder, de går väldigt sällan, deras naturliga sätt att röra sig är att springa, eller hoppa eller studsa.

Som vuxna (och tidigare än så) vänjer vi oss av vid den sortens rörelsemönster. Skulle någon stor person komma härute på Gunnebogatan och hoppa och skutta skulle vi nog bli lite illa berörda. Det är liksom inte comme il faut.

Och det kan vara så att vi på ett liknande sätt vant oss av med livsglädjen i livet. Istället knyter vi glädje till vissa speciella tillfällen. Vi tänker att vi ska vara glada när vi fått semester eller när vi äntligen får pröva den där nya restaurangen. Då kan vi sitta där och dricka vin och se glada ut och lägga ut allting i sociala medier.

Men egentligen finns glädjen till hands varje dag, om vi bara tar emot den. Jesu närvaro är möjlig att ha hos sig, varje dag, om vi bara är intresserade av den. Om vi bjuder in Honom.

Jesus menar att Han hör ihop med både Abraham och Mose, att de båda pekat framåt mot just Honom och att dem som sade sig höra till Abraham och Mose också borde i Jesus känna igen den Gud som de sade sig ära. Men så enkelt är det uppenbarligen inte. Vi kan ha en bekännelse i huvudet och en annan i hjärtat. Vi kan ha viktiga blinda fläckar som hindrar oss från att ta emot det som Gud vill ge oss.

Därför är det allvarligt, det som Jesus säger: till en dom har jag kommit hit till världen. Alltså, inför Jesus visar det sig vad vi byggt vårt liv på, om det är hållbart eller ej. Inför Jesus kan vi inte hur länge som helst förhålla oss likgiltiga. Förr eller senare måste vi ta ställning till Honom.

Jag såg nyligen en miniserie på SVTPlay om en judisk flicka från Manchester som 1962 infiltrerade den då framväxande nynazistiska rörelsen i England. Hon bleker sitt hår blont, hon heilar, hon säger ”död åt judarna” – allt för att bli godtagen i den krets som hon senare tänker avslöja. Som tittare oroar man sig förstås ständigt för att hon ska bli avslöjad. Man oroar sig fastän man vet att det är snudd på oundvikligt. Förr eller senare kommer de att förstå men hon egentligen är.

Och så är det också med Jesus och oss. Hur vi lever, vad vi tror och hoppas – det kommer förr eller senare att visa sig om Jesus varit med och vi har låtit Honom forma oss eller ej. Det är det som är domen. Att bli genomlyst. Det är något mer avslöjande än den mest sofistikerade magnetröntgenkamera. Hans blick, står det i Bibeln, skiljer mellan märg och ben, når ända in i våra allra innersta skrymslen, också det som är vår själ och vår ande.

Det kan vara läskigt att tänka på att det finns något sådant, en sådan genomlysning. Men med tanke på hur det ser ut i världen, hur mycket det är vi önskar vore annorlunda, så ska vi nog vara glada för att Gud inte lämnar oss åt vårt öde. Han bryr sig om hur vi lever, hur det går för oss. Ty så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att var och en som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Tron, tilliten till vad Jesus gjort för mig – det är det enda som kommer att rädda mig. Ingen annan grund håller att bygga på, i längden. Och det var det som den tidigare blinde mannen blev varse.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.