Lovsång
Högmässa i Stensjökyrkan

Tacksägelsedagen 2008
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Evangelium Luk 19:37-40

Beredelsetal

Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn
Så skriver Paulus i Kolosserbrevet i dagen episteltext, alltså:
Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn…

Den uppmaningen förvandlar vi idag till en fråga inför vår syndabekän­nelse: Låter du och jag allt vi gör eller säger ske i herren Jesu namn? Nu kan det ju vara svårt att förstå vad vi menar med de här orden – vad betyder det att låta något ske i Jesu namn? Men det kanske räcker med att tänka det rent bokstavligt – skulle det kännas bekvämt att inför varje handling du gör eller inför varje yttrande som kommer från dina läppar börja med att säga eller tänka:  I Jesu namn…?

För det mesta skulle det kanske vara ofarligt och lite löjligt:
I Jesu namn öppnar jag den här pastejasken.
 I Jesu namn knackar jag på hos min granne och ber att få låna hans gräsklippare
I Jesu namn fyller jag nu min bil med 95-oktanig bensin

Fast redan där börjar det kanske kännas obekvämt – att koppla ihop Jesu namn med bensin, med att jag kör omkring och saboterar klimatet med min bil! Vi anar att det där Jesusnamnet skulle kännas ganska påträngande efter bara några timmar för det är ju så mycket vi gör och säger som vi vill hålla borta från vår kristna tro. och vi är ofta ganska bra på att bygga separata rum i våra liv – att hålla isär saker och att hålla borta Jesus ur den del av vårt liv som pågår utanför den här kyrkan. Men låt oss inför syndabekännelsen ställa oss frågan om det där är ett konsekvent sätt att leva – så pröva med att tänka eller säga ”I Jesu namn” inför allt du företar dig! Då får du en bild av din egen trovärdighet som kristen! Låt oss med syndabekännelsens ord be och bekänna…

Predikan

Jag vill börja med att försöka skapa en bro mellan en av texterna från förra söndagen och här söndagens evangelium. Jag börjar med att bygga det första brofästet i förra söndagens text - På Den Heliga Mikaels dag förra söndagen så kunde vi nämligen höra berättelsen från 1 Moseboken om när patriarken Jakob i en dröm ser änglar stiga upp och ner för en trappa som gick mellan himlen och jorden. Och han såg också Gud själv i drömmen och Gud lovade honom att han och hans efterkommande skulle få det land där han befann sig. När Jakob vaknade var han omskakad och sa så här:

”Sannerligen. Herren är på denna plats, och jag visste det inte!" Och han greps av bävan och sade: "Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port."

Här är himmelens port… ja, kanske har du också en plats någonstans som på liknande sätt är helig för dig, en plats där du haft en särskilt stark upplevelse – kanske av naturens skönhet, kanske av att du upplevde Guds närhet eller närheten till en annan människa på ett särskilt sätt. De där platserna kan vara bra att hålla vid liv – att besöka dem då och då för att vårda minnen som förtjänar att vårdas.

Men jag tänker just nu på en annan himmelens port än en geografisk plats. Jag tänker på den himmelens port som du och jag ständigt har tillgång till, den port till himmelen som vi ständigt bär med oss, men som vi ständigt flyr bort ifrån. Den porten finns inte i rummet, men den finns i en annan dimension – den finns i tiden! Den port till himmelen som ständigt står öppen som jag tänker på är nämligen nuet, det närvarande ögonblicket!

Vi vuxna har ju så svårt för att vara närvarande i nuet, vi flyr ständigt till det förflutna eller till planer och förhoppningar om framtiden. Men eftersom Gud bara kan vara närvarande i nuet så blir tillvaron gudlös för den som inte förmår vara i nuet! När vi flyr från nuet så flyr vi från Gud!

Jag tror att det bl. a var detta som Jesus avsåg när han sa att den som inte tar emot Guds rike som ett barn kan aldrig komma dit in. Små barn har ju kvar den förmåga vi skapades med – förmågan att vara närvarande i nuet! Att det verkligen är på det viset tror jag vi alla kan förstå när vi tänker på hur lång tiden var när vi själva var små. Jag tror att de flesta minns det där evighets­långa första sommarlovet. För det är ju på det viset att tiden stannar upp när vi själva stannar upp och dröjer i ögonblicket. Vi lever med en tvådimensionell tidsuppfattning som ser ut som en tidslinje där det bara ryms ett före och ett efter den punkt där vi just nu befinner oss. Men jag tror att tiden har en tredje dimension, det finns också en djupdimension i tiden och ingången till den djupdimensionen finns på ett enda ställe – nämligen i det närvarande ögonblicket!

Det där var det första brofästet – det som är planterat i berättelsen om den himmelens port som nuet utgör, nu över till den här söndagens evangelium där det andra brofästet vilar!

I dagens evangelium möter vi budskapet om hur hela skapel­sen ständigt lovsjunger sin Skapare, och om människornas lovsång tystnar så ligger stenarna beredda på att ta över. När fariséerna protesterar mot lärjungarnas lovsång säger ju Jesus:

 - ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa."

Allt skapat bär på något sätt med sig ett minne av sin Skapare – på liknande sätt som ett barn bär på ett svagt eko av sina föräldrar så vibrerar hela skapelsen av en urton som har sitt ursprung i en värld som är ännu större än den här.

Carl von Linné lär ju ha sagt att skönheten i naturen är som att se Skaparen bakifrån, se hans rygg! Och därför blir jag inte BARA ledsen när församlingsbor väljer bort högmässan för en promenad i Gunneboparken. Gud möter ju oss också där och kanske är det inte bara hans rygg vi ser utan kanske kan vi i all denna skönhet också ana en glimt av hans ansikte, det ansikte som är ren kärlek. För om Han inte älskade oss – varför skulle Han då göra naturen så onödigt vacker! Det kan bara bero på att skönheten är en del av Guds väsen och att Han delar med sig av den till oss kan bara vara ett uttryck för att Han faktiskt älskar oss!

Nu har vi ett brofäste på var och en av de båda söndagar som omsluter vår senaste vecka, och då är det väl dags för själva brobygget:

Jag tror att den himmelens port som utgörs av nuet, av det närvarande ögonblicket, jag tror att den himmelens port är ingången till skapelsens lovsång. Du kan göra dig bilden av den tvådimensionella tiden som att ditt liv utgörs av en simtur mellan två öar. Så länge du simmar på ytan befinner du dig i tidens ytdimension och så länge du gör det är du omedveten om att det ryms en hel värld under ytan. Det finns bara en ingång till denna värld under ytan och den ingången finns där du själv befinner dig på din simtur för det är ju bara därifrån du kan dyka ner. Men denna ingång till tidens och livets djupdimension kan du aldrig lägga bakom den eftersom du bär den med dig genom hela livet. Så länge du lever har du alltså ingången till tillvarons djup med dig, den finns hela tiden inom räckhåll eftersom det så länge du lever alltid kommer att finnas ett närvarande ögonblick i ditt liv!

Men om ingången till denna djupare upplevelse av skapelsens skönhet utgörs av det närvarande ögonblicket – hur går man då praktiskt till väga för att ta sig in genom den ingången. Eller med bilden av livet som en simtur: hur gör man när man dyker i denna tidens ocean? Ja, jag tror att hemligheten faktiskt kan komma inom synhåll genom rätt enkla praktiska åtgärder. Det handlar ju på något sätt om att synliggöra nuet och det gör vi genom att leva långsammare och genom att dra ner på antalet sinnesintryck  - att stänga av signalbruset som ständigt distraherar och låta tiden på något sätt sjunka till ro. Också där kan ju liknelsen med simturen ha något att säga – om du slutar simma så sjunker du ju faktiskt ner i det djup som du vill upptäcka! Ett sätt att sluta simma är att åka på retreat – alltså åka iväg några dagar för en lågtempotillvaro i tystnad – det finns broschyrer på bor­det ute i kapprummet med föreningen Kompass hela retreatprogram för 2009.

Återstår då frågan varför? Jo, för att du ska upptäcka hur mycket du har att vara tacksam för!
AMEN