Rik inför Gud
Högmässogudstj i Stensjökyrkan
17:e eft. tref. 2005   
 Stefan Risenfors

<<Föregående >>  Nästa>
Texter
GT Pred 12:1-7
Epistel 1 Joh 4:16-21
Evangelium Luk 16:19-31

Predikan
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår rubriken för den här söndagen: Rik inför Gud. Den här rubriken har i den senaste svenska evangelieboken ersatt den tidigare överskriften över den här söndagen som var Gud eller världen. Vad då Rik inför Gud? Var det inte precis just det som Jesus anklagade fariséerna för – att de med alla sina fromma gärningar såg sig som rika inför Gud fastän de i själva verket var fattiga syndare som alla andra.

Hör bara vad Jesus säger i Lukas 18:e kapitel: "Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.' Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: 'Gud, var nådig mot mig syndare.' Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."

Förmodligen finns det någon uppbygglig tolkning av den där rubriken Rik inför Gud, men jag ser den inte och därför lämnar vi rubriken för att övergå till dagens texter.

Berättelsen om den rike mannen och Lasaros är en oerhört allvarlig text eftersom den inte handlar om den påhittade rike mannen och den lika påhittade Lasaros. Den rike mannen är namnlös och anonym, medan den fattige fått ett påhittat namn, och anledningen är förmodligen att namnet Lasaros betyder ”Gud hjälper”. Nu skulle man ju kunnat tänka sig att Lasaros om han hade existerat hade uppfattat sitt namn som en grym ironi – var fanns Gud när han låg där sårig och eländig och svalt? Samma anklagelse mot Gud har många riktat genom åren när de inte ser att Gud hör bön, när den sjuke inte blir frisk trots alla böner och när det svältande barnet tynar bort i sin mammas famn också när hon ropar på Gud.

Och vi får faktiskt anklaga Gud – Bibeln är full av fromma människor som ropar ut sin vrede och besvikelse mot Gud. Det viktiga här är adressaten – att vi vänder vreden och besvikelsen mot Gud och inte mot andra människor eller mot oss själva. Det är Gud som vill ha våra frågor, vår besvikelse och vår vrede för Gud kan förvandla grus till guld och frågor till obegriplig förtröstan!

Men berättelsen om den rike mannen och Lasaros handlar alltså om dig och mig. Om man ser till utsidan så är det inte svårt att gissa vilken av rollerna som är vår – vi som lever i ett av världens rikaste länder, vi som lever i överflöd medan dagligen tusentals Lasaros svälter ihjäl utanför vår port. Ja, så nära är de faktiskt även om de skulle bo tusentals mil från oss – så nära är de genom TV-rutan och genom all information som dagligen strömmar emot oss. Vi kan alltså inte skylla på att vi inte vet – problemet är möjligen det motsatta – att vi vet för mycket. Vi dränks i en störtflod av information om lidande, fattigdom, krig och katastrofer – därför värjer vi oss, vi orkar inte ta in allt detta och resultatet blir alltför ofta passivitet och uppgivenhet. Vi stänger av förbindelsen mellan hjärna och hjärta, eller med bibliska ord: vi förhärdar våra hjärtan – gör dem hårda och ointagliga för all denna nöd.

För den som inte står ut med att deformeras på det här sättet finns det en åtgärd som genom historien visat sig ha en avgörande effekt på människors liv och det är att resa, att lämna sin invanda hemmiljö för att komma nära just de människor som har det svårt. Jag påpekade det här i kyrkan för två veckor sedan när vi hade minnesgudstjänst efter broder Roger från Taizé. Hans engagemang för att hjälpa judar och krigsfångar under andra världskriget hade förmodligen uppstått när han 1940 lämnade sin trygghet i hemlandet Schweiz för en motorcykelresa i det ockuperade Frankrike. Och jag tror att det finns massor av exempel på hur människor fått en ny livsinriktning just genom en resa i en främmande miljö. Det finns så mycket som aldrig tränger igenom TV-rutan och därför behöver vi se med egna ögon för att lidandet och behoven ska bli verkligt verkliga för oss!

Men kanske finns det ett annat sätt att läsa berättelsen om den rike mannen och Lasaros, en läsning som blir något mer än en moraliserande berättelse om att vi borde dela med oss av vår rikedom? Kanske finns det en läsning där det inte är rädslan för kommande straff som blir drivkraften för godhet på jorden? Kanske finns det en läsning där vi upptäcker den lilla människan inuti den rike mannen. Vem är han bakom sina dyrbara kläder och fina manér? Är hans överdådiga liv kanske bara ett sätt att skaffa sig en förklädnad som döljer en liten rädd människa längst inne i honom!

Dagens episteltext skulle kunna ge oss en nyckel till en sådan läsning av evangeliet – för den lyfter fram en av våra mänskliga urförbannelser, nämligen rädslan. Denna förbannade rädsla som hela tiden får oss ur kurs, som får oss att avlägsna oss från det vi faktiskt vet är rätt.

Så här skrev Johannes i sitt brev i dagens episteltext: Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss.

Jag tror inte att motsatsen till kärlek är hat, nej, jag tror att motsatsen till kärlek är just rädsla. Det är rädslan som så ofta kamouflerar sig till hat, hårdhet, likgiltighet och elakhet. Rädslan som kanske ytterst är en rädsla över att inte duga, inte vara bra nog, inte räcka till. Det här kan vi uppleva i vissa sociala sammanhang där vi inte känner oss hemma, vi kan uppleva det i våra yrkesroller och vi kan uppleva det i våra äktenskap och vi kan uppleva det i skolan – du duger inte, du är inte bra nog! Men förmodligen uppstår inte rädslan i de där situationerna, förmodligen ligger den betydligt djupare i oss, på ett mer existentiellt plan, på ett undermedvetet plan som vi inte har insyn i. Jag tror att det kan vara viktigt att gå på jakt efter rädslan i sitt liv, att bakom varje misslyckande söka rädslan – din rädsla och andra människors rädsla.

Men hur botar man då denna existentiella rädsla som ständigt skapar så mycket problem? Ja, också där ger episteltexten hjälp: den fullkomliga kärleken fördriver rädslan. Botemedlet heter kärlek, inte vår kärlek utan Guds kärlek. Vi älskar därför att han först älskade oss.

Men Guds kärlek kan lätt förvandlas till en kyrklig floskel utan djupare betydelse. Om Guds kärlek bara är ett påstående, om Guds kärlek bara är ord så kan den inte hjälpa mig. Men Guds kärlek har faktiskt tagit gestalt i människan Jesus – bara där finns ingången till den kärlek som kan fördriva all rädsla ur ditt och mitt liv.

Och då ska jag knyta ihop den här predikan genom att återvända upp till ytan i form av kyrkovalet idag. Jag började ju med att kritisera min egen kyrka för den obegripliga rubrik som den gett åt den här söndagen - Rik inför Gud. Nu ska jag på samma ytplan avsluta med lite kritik mot samma kyrkoetablissemang när det gäller dagens kyrkoval. Jag vet inte om ni sett den där annonsen inför kyrkovalet med rubriken Vad ska Sv k:an satsa på? I annonsen ges det ett femtiotal förslag som man kan kryssa för men ingenstans bland dessa förslag nämns namnet Jesus!

Det kyrkovalet ytterst handlar om är ju att finna människor till våra kyrkoråd som kan bistå oss anställda i uppdraget att leda människor fram till ett möte med den Jesus. Jesus som är den enda ingång till Guds kärlek som kristendomen känner till.