Vårt evighetshopp

Högmässogudstj i Stensjökyrkan med
Carnegie Jazzband och Anna-My Ekström
S. eft. Alla Helgons dag 2006  
Stefan Risenfors
Texter
GT Hes 37:12-14
Epistel Upp 22:1-5
Evangelium Luk 12:4-7
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, så sa Jesus i dagens evangelium. Ska vi vara rädda för Gud? Är det av skräck vi sitter här i kyrkan? Livrädda för att inte vara fromma nog?! Jag hoppas verkligen inte att det är så och om det skulle finnas spår av rädsla i vår tro så hoppas jag att Jesu avslutande ord i dagens evangelium kan bota den rädslan: Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar."

Var inte rädda, alltså! Där har ni den här söndagens budskap fångat i tre ord: Var inte rädd! Och nog behöver det sägas för rädsla är förmodligen den viktigaste anledningen till allt elände på jorden. Jag såg i tidningen att Sverige åter igen klättrat upp till toppen av listan på världens ledande vapenexportörer. Sett till sin folkmängd lär Sverige vara det land i världen som exporterar allra mest vapen. Bra för handelsbalansen, bra för arbetstillfällena, bra för direktörernas bonusar och bra för aktieägarnas ekonomi, men dåligt för resten av världen. För vad är anledningen till att folk köper vapen? Jo, att de är rädda, otrygga, osäkra. De tror sig bli trygga med hjälp av vapen på samma sätt som USA som världens mest rustade nation trodde sig vara tryggt inom sina egna välbevakade gränser. Sedan kom 11 september och sedan kom upptäckten att nationens egna barn började använda vapnen mot varandra i den ena skolmassakern efter den andra. Somliga förstod då att vapen aldrig leder till trygghet. Men andra, som t ex USA:s minoritetsvalde president, drog slutsatsen att här behövdes ännu fler vapen. Vapenfabrikanterna jublar och eftersom efterfrågan ökar på det svenska stålet i dess mest förädlade form så jublar även svenska politiker och ekonomer. Men världen suckar och jag tror också Gud suckar över en mänsklighet vars rädsla ständigt leder dem så vilse.

Det faktum att USA är världens mest beväpnade nation skulle alltså samtidigt kunna vara ett tecken på att USA är världens mest skräckslagna nation. För inte nog med att vapen införskaffas av de skräckslagna, dessutom genererar vapen rädsla. Det paradoxala är då att samma nation har exporterat den musik vi lyssnar till i gudstjänsten idag. Och jazzen är ju till sin grund andlig musik med rötterna i de sånger som de svarta slavarna i USA sjöng på bomullsplantagerna och i sina kyrkor där i sydstaterna. Det gemensamma för de här sångerna är att de föddes under ett förtryck och att de i det sammanhanget gav uttryck för ett hopp mitt i hopplösheten. Ett hopp som hämtade sin näring ur Bibeln, ur berättelserna om en Gud som ledde sitt folk ut från slaveriet i Egypten och en Gud som gett löften om frihet för alla sina barn i landet på andra sidan döden.

När Carnegie spelar och Anna-My sjunger här idag så har alltså jazzen kommit hem igen, hem till kyrkan och hem till den tro som en gång födde de här sångerna. Och när jazzen idag möter några rader ur Lukasevangeliet så blir det tydligt att de sånger Anna-My sjunger har precis samma grundbudskap som evangeliet: Var inte rädd! Du har en Herre och Mästare som känner dig utan och innan, som har räknat varje hårstrå på ditt huvud, som ser dina mörkaste tankar och ändå aldrig upphör att älska dig. Och samtidigt är denne Herre och Mästare hela universums Herre. De mänskliga makter du hittills har fruktat är som hjälplösa halmstrån i Hans händer. Plantageägaren, Ku Klux Klan, den rasistiske sheriffen – visst kan de ta ditt liv men ändå är de maktlösa mot en tro jag bär i mitt hjärta. För Jesus är min vän och Jesus säger till sina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer.

I de sånger Anna-My sjunger finns det en uppkäftighet i texterna. Här har ett rasistiskt samhälle försökt beröva de svarta slavarna allt de har av stolthet och självkänsla. De borde livrädda krypa inför sina vita herrar och så står de där och gungar i bänkraderna i sina kyrkor och sjunger om sig själva som triumferade helgon som tågar in i den himmelska härligheten: When the saints go marching in…

Men jazzen är inte bara trotsigt uppkäftiga texter - Negro Spirituals, blues, gospel och jazz – hela den här afroamerikanska musiktraditionen är dessutom en uppkäftig musik. Musik som när den kom gjorde uppror mot traditionella ramar för hur musik skulle låta. Musik som trotsade konventionerna och som dessutom byggde in improvisation i sina egna tonbyggen. Samma stycke kunde låta olika varje gång! Musikerna tog sig friheter att lämna notskriften - om de alls hade några noter – och de gav sig ut på hissnande utflykter! En och en i improviserade solon eller i mindre grupper bröt de sig ut ur det förutbestämda i en obändig längtan efter frihet och jazzen gav dem denna frihet, ja uppmuntrade dem till denna frihet!

Lika lite som en jazzmusiker finner sig i att vara instängd mellan fem notrader, lika lite borde du som kristen finna dig i att vara instängd i dina rädslor. Kristendomens budskap är befrielse! Slavarna på bomullsplanta¬gerna förstod det och du borde också förstå det! Det är din rädsla som håller dig fången. Men Jesus säger inte mindre än 11 gånger i evangelierna de där förlösande orden: Var inte rädd! Du behöver inte vara rädd! Du behöver inte vara rädd ens för döden – för också den har han besegrat! Så gå ut i ditt nya liv, utan bojor!