Korset
Långfredagsgudstjänst
18 april 2025 i Fågelbergskyrkan
Anna Sophia Bonde

Texter
GT Jes.53:1-12
Epistel 1 Kor 2:1-10
Evangelium Mark 15:21-41
<<Föregående  >>Nästa

I tv-serien om Merlin, trollkarlen vid kung Arthurs hov, finns det ett avsnitt där en vacker sångerska ska besöka Camelot. När hon är på väg med sitt följe och har stannat över natten så kommer en elak häxa in i sångerskans tält och tar över henne. Alltså: tar över sångerskans vackra kropp och ansikte för att själv komma in i Camelot och ha möjlighet att döda kung Arthur som hon hatar. Hon ser precis ut som den vackra sångerskan, ingen ser något konstigt med henne. Förutom när Merlin en dag råkar se henne i spegeln. Då ser han hur hon egentligen ser ut.

Det där är ett knep som jag alltid har tyckt är väldigt läskigt. När någon ser ut på ett visst sätt och sedan plötsligt förändras.

I Camelot krävdes det en trollkarl för att känna igen häxan.

När vi idag läser profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare så är det en sorglig beskrivning. Det är någon som saknar allt som är vackert att se på. Någon som ser ut som en loser, ser svag ut, ser sjuk ut, som ingen vill umgås med, som dog bland kriminella.

Profeten Jesaja menar att allt lidande, allt som gjorde att människor drog sig bort från Honom – det var inte Hans eget fel. Det var andras sjukdom, mörker, svaghet, brister, synder, som Han bar. Jesus får höra hur människor runt korset gör sig lustiga över Honom och Hans anspråk: Hjälp dig själv!

Ser ni någon framför er som motsvarar beskrivningen? Har ni känt någon eller träffat någon där ni instinktivt velat skynda bort? Bort till en egen, bekväm tillvaro, med människor som ser bra ut, som uppför sig, som är roliga att prata med. Jag har det. Inte bara en gång.

Med Jesus verkar det vara tvärtom, från i Camelot. Merlin ser i spegeln hur häxan egentligen ser ut, att den vackra ytan bara är just det, en yta, utan något korresponderande innehåll.

Jesus, denna dag, är en sådan som människor vill slippa se. De som var i Jerusalem var ju där för en högtid, de hade kanske behövt betala mycket pengar för att göra den här påskresan – då vill man inte ser en torterad man som sakta går upp mot en avrättningsplats. Simon från Cyrene var säkert en sådan person. Han hade kommit från Nordafrika till påskfirandet i Jerusalem. Han visste säkert inte alls vem Jesus var.

Men är det verkligen, där och då, möjligt att känna igen Jesus, så som Han verkligen är? Det var några som följde med, som inte lämnade korset under de sex timmar som plågorna pågick, från 9 på morgonen till kl 15 på eftermiddagen. Det var några kvinnor, de hade känt Jesus länge och kände igen Honom genom allt, blodet, blåmärkena, de visste att de älskade Honom hur Han än såg ut och därför stannade de kvar.

Paulus skriver såhär till församlingen i Korint, ord som vi hörde idag: Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Han har drabbats av kärlek till Jesus, och fått syn på hur mycket den kärleken är värd. Han vet att församlingen i Korint är intresserade av tjusig retorik, av att det är snyggt och elegant, som med Apollos undervisning,

Apollos som kommit dit från Alexandria och tagit församlingen med storm. Men Paulus spelade inte med i det spelet. Han ville inte imponera på församlingen. Han ville inte förtrolla dem, tjusa dem. Han ville att de bakom honom, Paulus, skulle se Kristus, den korsfäste.

Långt tidigare visade Gud att Han inte såg till det yttre. När profeten Samuel kom till en familj i Betlehem och skulle smörja en av sönerna till kung gick han först till den äldste som var stor och ståtlig. Nej, det är inte han, sa Gud. Och så gick Samuel igenom hela brödraskaran, 7 stycken. Nej, det är ingen av dem, sa Gud. Har ni någon mer son, fick då Samuel fråga pappan Jishaj. Ja, vi har lillebrodern, men han är ute och vaktar får. Typ: Honom är det inget med. Ungefär. Men det var honom, lille David, som Gud utvalt och som Samuel smorde till kung. Gud ser bortom ytan, bortom de bevekelsegrunder vi ofta har när vi väljer och väljer bort.

Hur ska vi kunna, som Paulus, drabbas av kärlek till den korsfäste? Det är ju motbjudande. Ja, jag vet, korset har ju länge varit en symbol, man kan ha det som halssmycke och det kan vara jättefint, kanske i bärnsten, eller silver, eller guld, kanske med diamanter, vad vet jag.

Men att ta emot i sitt hjärta Honom som hänger där på korset, det är något annat. Det kan bli så att det bär emot. Och att det bär emot beror inte bara på att själva korset, och det som händer där, är stötande. Det beror ju också på anledningen till att Jesus hänger på korset. Att det har med mig att göra. Att det är för min skull som Han blir ful. För min skull som Han lider. För min skull som Han dör.

Kanske kan vi närma oss det på det här viset: jag har ett gammalt par som jag tänker på, som har varit gifta länge. Ingen av dem är särskilt vacker. De skulle inte funka jättebra i tv. Men när de ser på varandra, så är det med sådan ömhet och sådan kärlek i blicken. Då fattar man att det som de ser i varandra, det är mycket, mycket mer än vad jag, som utomstående betraktare ser. De ser i varandra mycket kärlek som getts och tagits emot under åren. De ser förlåtelse som getts och tagits emot. De ser en gemenskap som burit, genom alla år, genom svårigheter. Det som finns i ett sådant gammalt äktenskap – det är en otrolig skatt. Den kanske inte ser mycket ut för världen. Ett snyggt, ungt par kan förakta den och tänka: usch, vad de ser tråkiga ut. Och inga snygga kläder har de heller. Men det finns något där att upptäcka, som är värt mycket mycket mer än det som ser bra ut i en reklamannons.

Markus nämner Simon från Cyrenes två söner, Rufus o

ch Alexander. Det gör han för att säga: jamen, de känner ni ju. Fråga dem hur det var. Det betyder att även om Simon när han kom gående där på Via Dolorosa, smärtornas väg, inte visste vem Jesus var så ledde händelsen till att han kom till tro, och även hans söner. De var uppenbarligen kända av den första kristna församlingen. Den här fruktansvärda händelsen, den här fula händelsen, ledde till något helt nytt för den här familjen, en pappa och hans söner. Och Paulus hälsar till Simons änka i slutet av ett av sina brev. Det var en märklig dag som satte spår i människors liv.

En av de märkligheter som hände var att förhänget i templet plötsligt gick sönder. Det jag brukar säga om det är att förhänget skilde människorna från det allra heligaste, dit prästen endast gick in en gång om året. Nu har jag läst en kommentar som ser i händelsen ett annat budskap. I GT, i judisk tradition var detta att riva sönder sina kläder uttryck för djup sorg. Det förekommer många gånger i Bibeln, att människor gör så eller uppmanas att göra så, inför något som är väldigt, väldigt sorgligt. Att förhänget i templet går sönder när Jesus dör vill just berätta detta: att Jesus dör. ”Templets förlåt liknades vid Faderns klädnad”. Det är alltså Fadern som river sönder sina kläder i sin djupa sorg inför Sonens död.

Officeren som står vid korset, ser inte förhänget. Han kan inte dra någon slutsats av den händelsen. Han var ju också romare och skulle inte vetat vad det betydde. Ändå säger han: den mannen måste varit Guds son. Även en icke jude, en romare, uttrycker alltså - man kan säga ”profetiskt” om man så vill – att Jesus är Guds son. Det visar att när Jesus dör är det inte bara för det judiska folket utan för hela världen, för alla, för dig och mig.