Predikan

En lustig detalj är att profeten Jesajas bok består av 66 kapitel, lika många som det finns böcker i Bibeln. Man brukar göra en inledning av boken i kap 1-39 och 40-66. Det blir alltså 39 + 27. 39, lika många kapitel som det finns böcker i GT och 27, lika många kapitel som det finns böcker i NT. Dessutom koncentrerar sig de första 39 kapitlen i dom och de senare 27 i tröst.

Jesajas bok är alltså ett slags mini-Bibel. Och det är hos honom vi möter den gestalt som brukar kallas ”Herrens lidande tjänare” och som vi brukar läsa om på påsk. Det judiska folket gick i förväntan, först om att Gud skulle ge dem ett land, sedan att Han skulle ge dem en kung och så småningom, när de inte blev lyckliga och glada av landet och kungen – en räddare. En gestalt som skulle komma och ställa allt tillrätta. Vem kan inte längta efter en sådan?

Om vi tänker oss Gamla testamentet som en midnattsblå himmel så finns här och där stjärnor som bryter fram, löften från Gud om en sådan räddare, en Messias. Inte bara en profet som talar OM Gud utan någon som kommer från Gud själv, någon som kan ställa ALLT tillrätta.

Det har varit många sådana aha-upplevelser i bibelskolan, när vi studerat Gamla testamentet, hur många stjärnor det är på den där himlen. Överallt lyser de fram, när man väl börjat kika efter dem.

Men bakgrunden är mörk, det kan man inte komma ifrån. Det är mycket i tillvaron som inte är som man önskar att det vore. Ja, inte heller jag själv är det. På det sättet är jag en del av mörkret.

Ibland i peppiga amerikanska dramaserier så säger en överordnad till en anställd: stop being my problem and start becoming part of my solution! Sluta vara ett problem och börja istället bli del av lösningen!

I kristen tro är att bli en del av lösningen att inse att jag finns med där, bland allt det som inte är bra med världen. Inte så att vi ska hänga läpp för det. Det är inte någon anledning att ägna oss åt självhat, skära oss, sluta äta, försöka begå självmord. Nej, den insikten ska leda oss till slutsatsen: vi behöver Gud. Inte bara världen, Putin, miljöproblemen, EU, Qatar osv osv. Utan också jag behöver Gud. Vi behöver hjälp. Gud, hjälp! Så fort vi ödmjukar oss och yttrar de orden – så händer det något i universum. En stjärna bryter fram i mörkret. Inte så att Gud inte skulle kunna agera utan oss men av någon anledning vill Han att vi är med, att vi som Maria säger vårt ”ja” till Honom.

Jag vet och ni vet att det kan vara väldigt svårt att ge besked. Vi drar oss gärna för det. Man vet ju aldrig om något annat, bättre dyker upp. Vi tänker gärna: vi kör på det här, tills vidare.

Om detta skriver Paulus i 2 Kor, som vi hörde en bit ur nyss. Det är tydligen viktigt att vi bestämmer oss. Inte bara lever på i ett evigt pågående samboskap med Gud. Utan vågar komma dithän att vi bestämmer oss hur vi vill ha det. Det är läskigt. Om det är svårt att välja film en lördagskväll så är det väldigt, väldigt jobbigt att behöva bestämma sig för Gud. Att säga ”ja” och stå fast vid det.

En lurig sak i vår tid att mycket av konsumtion och underhållning är uppbyggt kring att vi inte ska behöva bestämma oss. Istället för att, som i min ungdom, man såg EN film på lördagskvällen, är det ju nu fullt möjligt att se 5 avsnitt av en tv-serie i 7 säsonger. Det pågår och pågår. Och man behöver inte vänta till lördag då man går och hyr en moviebox. Man har det hemma, varje dag, varje kväll. Det är bara att trycka på knappen.

Likaså med musik. Jag kan få tag i all musik, bara i telefonen. Men ibland tänker jag: vad är den då värd? Jag behöver aldrig längta efter något. Jag liksom sätter igång att äta långt innan jag blir hungrig. Går och ständigt småäter, musik, filmer, tv-serier. Finns det verkligen något utrymme för att säga ”ja” och ”nej”?

För Maria var det antingen eller. Man kan ju, som alla vet, inte vara ”lite gravid”, antingen är man det eller så är man det inte.

Däremot kan vi, som Paulus gör i episteln idag, be Gud hjälpa oss att våga säga ja. Han vet hur läskigt det är. Han har satt sitt sigill på oss, skriver Paulus. I dopet så lovar Gud: du är min. Du är mitt älskade barn. Håll dig till mig. Och det där att hålla sig till Honom, det är alltså inte bara vår egen ansträngning. Vi får be om hjälp att göra det. På samma sätt ber vi i dopgudstjänsten: hjälp Ebba att dag för dag leva i sitt dop. Det hänger inte bara på Ebba själv; det är Gud som är med och verkar. Liknande ordalydelse finns i vigselgudstjänsten, även det ett stort ja. Hjälp Adam och Eva att förlåta varandra och låt dem dag för dag ta emot glädje och kraft ur din hand. Det är vad Gud vill. Det är vad vi får luta oss mot. Vi kan alltid be om hjälp. Vi bör be om hjälp.

Men vi har ju inte sagt något om Elisabet! När Maria sagt sitt ja kan jag tänka mig att hon kände sig rätt ensam. Det fanns ju ingen hon kunde tala med detta om! Men så kommer hon att tänka på Elisabet. Lukas skriver att hon ”skyndar” dit. Så är det när det är viktiga saker i vårt liv, då vill vi dela det med någon vi litar på.

Elisabet var äldre än Maria, kanske har hon fungerat som något av en extramamma till Maria. Men nu är det något särskilt som har hänt även Elisabet. Elisabet som själv inte kunde få barn och nu var hon för gammal. I den kulturen hon levde var det inte bara en sorg utan också en skam. Många barn var hög status. Inga barn var väldigt låg status. Men Gud ville ge Elisabet och hennes man Sakarias ett ban, det är han som senare kommer att kallas Johannes Döparen och som vi firade förra söndagen. Det är något särskilt med den familjen!

Nu, när Elisabet och Maria möts, känner barnen igen varandra. De hälsar på varandra, inifrån varsin mage. De gläds åt varandra, åt att få träffas, lika mycket som Maria och Elisabet blir glada att ses. Det är en underbar bild! Det står: när Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Det är Jesus som förmedlar den Helige Ande och det gör Han också idag, till dig och mig. Inte så att alla blir gravida på ett märkligt sätt, men det är vår uppgift att bära Jesus i vårt hjärta och att ge Honom till dem vi möter. I skolan, på jobbet, bland våra grannar. Inte som en påklistrad uppgift utan: lever vi det livet, ber vi Gud om hjälp, ber vi ”kom, Helig Ande” så kommer det att synas och märkas på oss och andra kommer att, precis som Elisabet, bli glada när de möter oss. Tänk, vilket uppdrag, vilken möjlighet.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.