Goda förvaltare

Högmässa i Stensjökyrkan

9.onde eft.tref 2024

Anna Sophia Bonde

Texter
GT 1 Mos 1:24-2:3

Epistel 1 Pet.4:7-11
Evangelium Matt 25:14-30

<<Föregående  >> Nästa

Beredelseord
Det är ganska mycket action i skapelseberättelsen, ofattbar action. Hur allting blir till, bara genom Guds Ord. Men Gud inte bara gör, inte bara skapar. Han njuter också, och vilar. Det är kanske det svåraste av allt. Att njuta och att vila. Vi ser det på reklambilderna, människor som njuter och vilar. Men det är ofta svårt att få tyst på den där inre slavdrivaren. I förra söndagens texter talade Johannes om skillnaden mellan sanningens ande och villfarelsens ande. Det är viktigt även denna vecka, att veta vad som är vad. Att aktivt söka sanningen och göra sig döv och blind för det som vill splittra och bryta ner.

Därför får detta vara vår ingång i syndabekännelsen idag: orden ”njuta” och ”vila”. Slå dövörat till för den inre slavdrivaren. Njut av att vara i Guds hus, i din Fars hus. Njut av Hans närvaro, av att Han vill möta dig. Vila hos Honom. Låt Honom hela dig, säg som det är och låt Honom ta hand om bekymren.

Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Jag tänker ibland på uttrycket ”Gud älskar en glad givare”. Som ett ganska buttert barn retade jag mig alltid på de orden, de lät så hurtfriska och, ja: obarmhärtiga. Men vad står det egentligen? Såhär skriver Paulus i 2 Kor: tänk på detta: den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt. Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd.

Tanken är att eftersom Gud ger i överflöd, så har vi råd att vara generösa. Vi behöver inte bekymra oss över det vi ger, vara missunnsamma. Motsatsen till en glad givare hittar vi till exempel i Jane Austens roman Förnuft och känsla. Där har familjefadern just dött, hela förmögenheten går då till äldste (och i det här fallet: ende) sonen. Men fadern har på dödsbädden sagt till sin son att han måste ta hand om modern och systrarna, vilket sonen lovat.

Och han menade det säkert. Men hans fru får honom på andra tankar. Hon dissekerar faderns önskan så att den till sist verkar handla om att ge modern och systrarna lite linnedukar. Det är alltid lika plågsamt att läsa. Man vet hur snål hon är, man vet varje gång att hon inte kommer att låta maken vara generös mot systrarna.

Mannen i liknelsen idag, han med en talent, han skulle nog inte se sig själv som snål och ogin, som Mrs Dashwood. Han skulle säga att han inte fått så mycket att ta hand om och att det lilla han fått inte spelar någon roll i det stora hela. Det är så lite så att det nästan är inget. Men i Guds ögon är han tydligen snål och ogin. Han håller tillbaka det han har. Han håller tillbaka det som Gud gett honom att spela med. Och han argumenterar för sig själv att det inte spelar någon roll eftersom det ändå är så lite, jämfört med de där andra. Han är inte glad för det han fått. Han har inte lust att ge bort det.

När vi hamnar där att vi tycker att det vi själva fått är obetydligt, jämfört med alla de där andra vi tänker på som verkar så rikt utrustade, då kan det bli så att vi känner att vi till varje pris måste hålla fast i det lilla vi har, fastän det är så försumbart. Det blir lite Gollum över det hela, Gollum i Sagan om ringen. Gollum som förlorar sig själv i jakten på sitt begär. Han blir mindre och mindre sig själv, det är sorgligt att se.

En annan släkting till Mrs Dashwood är ju Kain. Kain som inte kunde glädjas över broderns gåvor utan som bara kände hur det fick honom själv att hamna i skuggan. För Kain fanns det inte utrymme för glädje å Abels vägnar. För honom är det matematiskt: om Abel vinner så förlorar Kain. Att Abel fått diverse talenter av Gud, som han också gav tillbaka till Gud – och att det skulle kunnat vara ett mönster också för Kain – det är en helt främmande tanke för Kain. Om Abel är i ljuset så är Kain i skuggan. Och det är i skuggan han dödar sin bror.

Men om det då är svårt för människan att vara en glad givare – vad ska vi göra åt det?

Ja, ett första steg är att börja förstå sitt liv på det bibliska sättet. Att det är en present från Gud. Att Gud har en tanke med just mitt liv. Inte bara med de andras, de som jag avundas, utan också med mitt. Och att Gud därför lagt ner vissa gåvor, personligheter, talanger hos mig som Han vill att jag ska använda mig av. Som jag ska ge vidare. Och det som uppenbarligen gläder Gud mest av allt, det är om jag ger av glädje. Inte för att jag måste, utan som en självklarhet, för att jag är glad att jag kan ge.

Om vi ska kunna vara glada för att vi kan ge måste vi först komma på att vi är föremål för Guds omsorg och generositet. Annars blir det lätt att vi gräver ner det lilla vi tycker vi har, för det är ju ändå så lite och tänk på risken.

Men enligt liknelsen så verkar Gud föredra att vi riskerar något, framför att vi alltid spelar säkert. Som Petrus skriver idag: framför allt skall ni älska varandra hängivet, för kärleken gör att många synder blir förlåtna. Eller, enligt Folkbibeln: kärleken överskyler många synder. När vi älskar varandra så blir vi automatiskt mindre självupptagna. Vår uppmärksamhet gäller inte primärt oss själva utan den vi älskar och hans eller hennes behov. Det sorgliga med entalentsmannen är att det inte verkar finnas utrymme i hans liv för någon annan än han själv, och knappt det.

Det finns en stor fara i vår tid som hindrar oss från att leva det här utgivande, generösa livet och det är de närmast obegränsade möjligheter vi har att förströ oss. Vi kan alltid kolla telefonen, det finns alltid en ny tv-serie att pröva. Jag läste tidigare i sommar en intervju med författaren David Lagercrantz som på frågan vad han gillade att göra när han var ledig svarade ”serieknarka förstås”.

På 80-talet hyrde man en moviebox och såg en film eller två. Det var ett helgnöje. Nu kan man till en billig peng ha helg varje kväll. Och dag. Det är en frestelse att få vistas i en värld man har valt, där man kan drömma sig bort, vara med om en massa saker – utan att egentligen ta någon egen risk själv. Ibland bekymrar jag mig verkligen för huruvida den här livsstilen inte innebär att vi allihop gräver ner våra talenter i tv-soffan. Att vad som händer på skärmen känns viktigare än vad som händer i vårt eget liv.

Det påminner om ett entomologiskt experiment som jag kanske berättat om vid något annat tillfälle. Några fjärilsforskare noterade att om de projicerade en stor honfjäril på väggen så blev hanfjärilen helt fixerad vid den här stora bilden, just bara för att den var stor.  Att det fanns en levande honfjäril i samma rum var honom totalt likgiltigt. Själva den stora storleken gjorde honom helt blind och döv för den verkliga fjärilen i samma rum som han själv.

Jag kan verkligen på fullt allvar oroa mig över vad all denna fiktion gör med oss. Och noterar i alla fall för egen del att i en global värld är det lätt att gräva ner sin talent. Världen är ju så stor, så komplex – var ska man börja? Risken finns att man ger upp direkt

.

Men det ska man inte göra. Guds uppdrag till oss kvarstår, också i denna tid. Jag blev glad när jag var ute och gick härom sistens, i skogspartiet bakom vårt bostadsområde. Där i ett dike stod det en liten skylt som informerade om att en grupp frivilliga tillsammans med kommunen just här bedrev ett projekt för att rensa bort någon invasiv art. De hade inte gett upp. De kämpade på. Och sådana initiativ finns överallt. Vi ska vara uppmärksamma på dem. Och vi ska inte förakta de tankar vi själva får om vad vi skulle kunna göra. Ringa någon. Hjälpa en granne. Lyssna när någon som har det lite jobbigt pratar av sig en stund. Be för någon. Vi ska inte förakta det där lilla, Gud gör det inte. Gud vill att vi visar omsorg om varandra och bryr oss om, att vi slår dövörat till för villfarelsens ande som vill få oss att ge upp och sluta bry oss om. Det är och förblir en lögn. Gud har skapat just dig för att du skulle bidra till det konstverk som är världshistorien. Ingen annan än du kan vara du. Kristus dog för dig för att du skulle leva.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.