Goda förvaltare
Högmässa i Stensjökyrkan
Pilgrimsgtj i Gunnebo
9:onde  eft.Tref. 2015
Stefan Risenfors
<<Föregående >>Nästa
Texter
GT 1 Mos 1:24-2:3
Epistel 1 Petr 4:7-11
Evangelium Matt 25:14-30 

 Beredelsetal

Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.

Det där är ord från dagens episteltext. Framförallt kärlek, alltså. Kärleken gör att många synder blir förlåtna. Och då handlar det om kärleken som ansats, som försök! Resultatet ligger i Guds händer. Vår enda uppgift är att försöka leva i kärlek så långt vi någonsin klarar av det. Men det finns en genväg till att nå längre och det är att börja med att ta emot Guds kärlek. Du kan inte ge något som du inte först har tagit emot, för kärleken är inte nån naturprodukt som fritt strömmar fram ur vårt inre. Nej, kärleken måste först tas emot, så öppna då ditt hjärta för den Gud som är all kärleks källa. Men det är bara tomma krukor som kan fyllas. Låt oss därför bära fram vår tomhet i syndabekännelsen för att Gud ska kunna fylla den med sin kärlek. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Till att börja med ska vi tänka på att berättelsen vi hörde är en liknelse och i liknelser handlar det inte om att varje detalj i bilden motsvarar något i verkligheten. Det innebär att vi inte behöver uppfatta det som att Jesus verkligen menar att Gud skulle vara som en hård man som skördar där han inte har sått. Nej, det är inte det som är poängen i liknelsen och är det något vi kan konstatera så är det att Gud har sått. Ja, Gud har verkligen slösat med sitt utsäde när han skapade den jord vi bor på och hela universum med dess makalösa mångfald. På en plats i universum lät Gud alla fysikaliska, kemiska, biologiska och meteorologiska balanser kalibreras till en ofattbar balansakt där liv blir möjligt att existera. Ett undantagstillstånd i ett universum där vi kan färdas ljusår efter ljusår utan att se ett enda spår av liv bland alla miljoner livlösa stenhögar som roterar runt sina solar eller är på väg rakt ut i tangentens riktning, utslungade av någon urminnes explosion. Men mitt i allt detta fantastiska men livlösa skapade Gud den blåskimran­de diamant som vi kallar jorden. Här fanns alla förutsättningarna, alla miljon­tals förutsättningarna som alla måste vara på plats för att det vi ser omkring oss varje dag ska kunna existera! Och mitt i denna makalösa mångfald, på denna blåskimrande diamant placerade Gud en människa skapad till hans avbild, skapad till något så mycket större än hon själv begriper. Och när allt var klart betraktade Gud sitt skapelseverk:

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.
Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.

Människan fick uppdraget och ansvaret att förvalta allt detta underbara. En del människor fick mer ansvar medan andra fick mindre. Det som beskrivs som olika antal talenter i evangeliet. Varför alla inte fick lika mycket kan vi fundera över. Jag påminns om denna olikhet varje gång jag besöker Migra­tionsverkets Förvar i Kållered där jag möter människor som bara råkade födas på en utsatt plats i en utsatt tid och därför blev de flyktingar. Deras öde kunde precis lika gärna ha varit mitt öde men jag drog vinst­lotten och fick det så oändligt mycket bättre förspänt. Fast just de olikhe­terna är oftast skapade av oss människor – det är vi som skapat krigen som tvingar människor på flykt och det är vi som har skapat orättvisorna som också tvingar människor på flykt!

Men det finns också andra uppenbara olikheter när det gäller hur många talenter vi fått att förvalta – olikheter som inte är skapade av människor. Jag tänker på alla människor som fötts med olika funktionshinder – fysiska och psykiska hinder som begränsar dem på ett sätt som vi kan ha svårt att föreställa oss.

Det vi kan konstatera är att vi är de som vunnit på det där lotteriet, utan att känna allas osynliga bördor vågar jag ändå påstå att som kollektiv så är vi som är samlade här idag de lyckligt lottade. Vi tillhör den lilla minoritet som fick alla talenterna i en enda stor jackpot när vi föddes – vi föddes på ett rent och snyggt BB, vi föddes av föräldrar som orkade ta hand om oss eller som såg till att andra kunde ta hand om oss och ge oss det vi behövde under våra första och känsligaste år i livet, vi fick utbildning, vi fick ren natur och gott om vatten, åtminstone några av oss fick fluorsköljning i skolan och fri tandvård under hela uppväxten, vi fick växa upp i ett land förskonat från krig, vi fick rösträtt, yttrandefrihet och alla möjliga rättigheter som en del av dem på Förvaret i Kållered bara har kunnat drömma om.

Vi fick inte fem talenter, vi fick femtio talenter! Vi fick mer än någon generation fått före oss. Att sedan några andra verkar ha fått femhundra talenter eller sett till att roffa åt sig femtusen talenter – det hör liksom inte till saken, särskilt som det verkar som att det finns en kritisk gräns där alltför många talenter faktiskt gör folk olyckligare.

Så, då står vi där med händerna fulla av talenter, med liv fulla av förutsätt­ningar till både det ena och det andra. Och vad gör vi då med all denna rikedom? Ja, det vi till varje pris INTE ska göra det är att snegla på dem som fått fler eller annorlunda talenter. Deras talenter är totalt ointressanta för dig och mig för det är ju inte deras talenter vi fått i uppdrag att förvalta utan våra egna! Men ändå sneglar vi så ofta. Om det där sneglandet bara hade handlat om att se andras gåvor och glädjas över dem, så är det väl en sak. Men problemet är att vi börjar jämföra och så ser vi plötsligt allt det vi INTE har fått. Så föds avundsjukan, begäret och bitterheten. Några av de allra mest utbredda andliga farsoterna som förgiftar liv efter liv. Våra kyrkliga fäder var så medvetna om avundsjukans dödlighet att de såg till att vi fick två budord som handlar om detta – både nionde och tionde budet handlar ju om begär och avundsjuka!

Nu kan ju det här med förvaltarskap låta oerhört tungt och allvarligt, så som tjänaren som bara hade fått en talent uppfattade det. Som tunga krav, som bördor som lagts på honom. Men talenterna är lika mycket till för dig som för omgivningen. Om du använder dina talenter rätt så är det framför­allt du själv som får glädje av dem men den glädjen förmeras något alldeles oerhört när du märker att du kan glädja andra genom dina gåvor. Och det är den sortens förvaltare som Gud vill ha. Inte plikttyngda, över­jagsdrivna, krampfyllda förvaltare utan förvaltare som dansar omkring med lätta steg på denna jord, dansar av glädje över att de fått så mycket av skapelsens Gud. Människor som sprider glädje omkring sig, som ofta har en mycket hög verkningsgrad i sitt förvaltande men som drivs av tacksamhet istället för av plikt. Eller som det uttrycks av författaren Margareta Melin: Fråga inte vad världen behöver utan vad som får ditt hjärta att sjunga. För vad världen behöver är människor med hjärtan som sjunger. AMEN