Frälsningen
Högmässa i Stensjökyrkan
22:a eft. Tref. 2006  
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Mos 45:4-8
Epistel 1 Pet 4:12-19
Evangelium Matt 23:37-24:2

Beredelseord
Den 24 september var prästen Truls Bernhold här i kyrkan och berättade om sitt arbete på Kumlafängelset där han leder 30-dagars retreater med livstidsdömda fångar. En 30-dagars retreat på Kumlafängelset betyder att man lever inspärrad i ett slags kloster på fängelseområdet, under hela tiden får man inte prata, inte läsa tidningar, inte se på TV eller höra på radio – omvärlden stängs ute helt och hållet. Varje dag har man flera gudstjänster och en av dem är en daglig nattvardsgudstjänst, dessutom har man samtal med den här prästen Truls. En av dom som har gjort den här 30-dagars¬retreaten på Kumla är Jackie Arklöv som man kunnat läsa om i tidningarna nu i veckan eftersom han just nu ställs inför rätta för krigsförbrytelser som han begick 1993 när han var legosoldat i Bosnien. Hittills har han erkänt allt han kunnat minnas att han gjort och han säger att han vill göra upp med sitt gamla liv och det som fått honom att orka se och erkänna det han gjort – det är den här 30-dagarsretreaten. Det jag tror att han mötte under retreaten var inte bara en bedövande tystnad utan också en bedövande kärlek – en kärlek så stark att han började kunna ana att det fanns förlåtelse också för honom trots hans fruktansvärda brott. Sanningen kan inte pressas fram, sanningen kan bara älskas fram och det var därför vi ändrade vår målsättning för församlingen till de där orden: att få varje människa att känna och förstå att hon är älskad av Gud. Så låt oss då i tro på den kärleken bekänna sanningen om oss själva – låt Gud älska fram sanningen om dig i syndabekännelsen, låt oss be och bekänna….

GT-predikan (- före GT-texten - för barnen)
Tror du på Gud? … Vad svarar man på sånt? En del kanske svarar självklart JA medan andra svarar lika självklart NEJ och sen har vi jättemånga andra som svarar KANSKE eftersom de inte riktigt vet vad de ska tro. Men egentligen är det en omöjlig och ganska konstig fråga och det är en fråga som man inte hittar i Bibeln. Frågan är omöjlig eftersom man kan mena så många olika saker med ordet GUD. Skulle man ställa frågan på det sätt som man gör i Bibeln så skulle man fråga ungefär så här: Litar du på den Gud som en gång befriade ditt folk från fångenskapen i Egypten? Gud måste alltså kopplas ihop med något som man tror att Gud har gjort – annars blir Gud bara tre meningslösa bokstäver som inte betyder någonting. Och nu ska jag berätta för er om en pojke som verkligen kunde se vad Gud hade gjort i hans liv – han hette Josef:

Det är Bibeln som berättar om Josef – han föddes som näst sist av 12 bröder. Han hade alltså bara en lillebror men 10 storebrorsor. Josef var lite speciell som barn, han hade konstiga drömmar och när han berättade om sina drömmar och trodde att drömmarna betydde något, så tyckte hans bröder att han gjorde sig märkvärdig. Dessutom var Josef pappans älsklingsson och det gjorde ju att hans bröder blev avundsjuka på honom. Till slut var bröderna så arga på honom att de slog honom och slängde ner honom i en brunn när de var ute och vaktade får långt hemifrån. Några av bröderna ville t o m att de skulle döda Josef men istället blev det så att de sålde honom som slav till en karavan med köpmän som kom förbi. Det var nämligen så på den här tiden att man kunde sälja och köpa människor som slavar – vet ni vad en slav är?...

De där köpmännen var på väg till Egypten och där sålde de Josef vidare – säkert fick de mer pengar för honom än vad de hade betalat till hans bröder. I Egypten råkade Josef ut för en massa äventyr som ni kan läsa om i Barnens Bibel, men det slutade med att han blev en mäktig man – ja, den näst mäktigaste mannen i hela Egypten! Och allt berodde på de där konstiga drömmarna som hans bröder hade retat honom för – han kunde nämligen också förutsäga framtiden genom att berätta vad kung Faraos drömmar betydde. På det sättet räddade han Egypten från svält och blev kung Faraos närmaste man.

Nu hade det gått många år och Josef som bara var ett barn när han såldes var nu vuxen och alltså den näst mäktigaste mannen i hela Egypten som var grannland till det land som Josef kom ifrån. I Josefs hemland var det nu hungersnöd, man hade ingen mat men man visste att det fanns massor av mat i Egypten. Josefs pappa, som trodde att Josef var död, förstod att hela hans familj skulle svälta ihjäl om de inte fick tag på mat och därför skickade han iväg Josefs bröder till den mäktige mannen i Egypten som hade så mycket mat att han kunde sälja också till grannländerna. Bröderna visste ju inte att den mäktige mannen var deras egen bror som de för länge sedan hade sålt till några köpmän.

Och nu har vi kommit fram till den där bibeltexten som vi ska lyssna till idag – det är Josef som talar till sina bröder: GT-text 1 Mos 45:4-8
Josef sade till bröderna: "Kom fram hit." De gick fram till honom, och Josef sade: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud."

Josef menade nog inte att det var Gud som gjorde så att hans bröder hatade honom och sålde honom som slav, men han menade att Gud förvandlade det onda som bröderna hade gjort till något gott. Och många i Bibeln menar just det – att Gud ofta använder onda saker som händer för att genom det onda skapa något som är gott. Ungefär som Bamse- ni vet han världens starkaste björn. När sjörövarna skjuter kanonkulor på Bamses skepp så fångar ju Bamse kanonkulorna och kastar tillbaks dem på sjörövarfartyget så att det sjunker. Ungefär så jobbar Gud. Men nu ska Flickkören strax sjunga sången ”Gud är bäst av alla” och tänk då på Josef när han ligger där nere i brunnen och blir såld av sina egna bröder. Just då kände han det nog inte som att Gud var bäst av alla. Nej, han tänkte kanske precis tvärtom – Gud – hur kan du tillåta att det här onda sker? Men efteråt kunde han förstå att det fanns en mening med att detta onda skedde, efteråt kunde han sjunga Gud är bäst av alla…

Predikan
"Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner." Så sa Jesus om templet, om det heligaste av allt heligt i Jerusalem. Han sa så för att templet och det religiösa etablissemang som representerade templet inte längre fungerade. Templet förde inte längre människor närmare Gud, utan tvärtom – templet med dess präster och fariséer stod ivägen för Gud. Templet och prästerna skymde Gud för människorna och därför måste allt rivas ner vilket också skedde sådär 40 år senare när romarna plundrade templet.

Tänk om Jesus säger på samma sätt om Svenska kyrkan idag. Tänk om vi har blivit en institution som inte längre för människor närmare Gud utan tvärtom skymmer Gud för svenska folket? Tänk om allt det här måste rivas ner? Tänk om hela kyrkan och alla vi som jobbar här gör det svårare för människor att möta Gud? Tänk om vi står i vägen?

Ja, jag säger inte att det är så – och om det vore på det viset så vore kanske jag den siste som skulle se det och erkänna det! På samma sätt som prästerna och fariséerna var blinda för att templet inte fungerade som det skulle, på samma sätt kan man misstänka mig för att inte klara av att se att jag och min kyrka står i vägen för Gud.

Nu säger jag inte att det är på det viset, jag tror inte att det är på det viset men jag menar att vi alla måste vara vaksamma på att något som varit levande kan dö och då blir det ett problem, ett problem som måste undanröjas: "Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner."

Det är så lätt hänt att tron klamrar sig fast vid yttre saker som en viss byggnad, en viss språkdräkt, en viss gudstjänstform eller en viss organisationsform. Från början kan det kännas som att när man tyr sig till den där yttre formen så är det som att man står och lutar sig mot Jesus själv – det känns som att det där yttre verkligen förmår förmedla hans närvaro. Och så blir formen självklar och man märker inte att gradvis tar formen över Jesus plats. Formen blir ett självändamål – gudstjänstordningen, verksamheten, personalen, ekonomin – allt blir till en stor apparat som finns till för sin egen skull. Och då kan det vara dags för den stora nedmonteringen. Om det inte går att skaka liv i det döda, om det inte går att få stopp på det där maskineriet som inte längre vet varför det finns till – ja, då återstår bara nedläggning, grävskopor, uppsägningar. Kyrkan som apparat har nämligen inget eget existensberättigande! Vi finns inte till för vår egen skull. Utan vi finns bara till för att vara som en tom skål som ständigt låter sig fyllas av Gud, och om skålen redan är fylld av allt vårt eget – ja, där är vi obrukbara i Guds händer och då gäller det som Jesus säger om templet: "Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner."

Vad det i så fall handlar om är att kyrkan har förlorat sitt enda raison d´être som det heter med ett franskt uttryck som betyder existensberättigande. Eller bokstavligen: anledning att finnas till.

Men samma fråga om raison d´être borde vi ställa inte bara till kyrkan utan också till mycket annat i våra liv. Alltså frågan: Vad är existensberättigan¬det för vårt hus, vår bil, vår sommarstuga, mitt jobb, vår trädgård, min familj? Visst – man orkar nog inte ifrågasätta mer än en sak åt gången och man måste vara väldigt noggrann och grundlig när man ifrågasätter den yttre formerna för sitt liv. Men vi borde nog mycket oftare fråga efter självklarheternas raison d´être – inte så mycket för att avskaffa och göra sig av med som för att förbättra och göra mer ändamålsenligt.

Det vi mer än något ska ställa frågan om raison d´être till är just självklarheterna och allra mest de heliga självklarheterna. Ett exempel är familjen. För de flesta som lever i familj så är nog familjen självklar och kanske också lite helig. men om vi frågar efter familjens raison d´être så kommer vi kanske fram till att det är en lämplig form för att skapa trygghet för våra barn eller för vår kärleksrelation. Men om vi då konstaterar att vår familj inte förmår vara en trygg gemenskap för våra barn, ja, då är det vår plikt att ifrågasätta familjen som form för vår gemenskap. Förhoppningsvis blir inte resultatet av det ifrågasättandet en skilsmässa utan att vi tar itu med det som inte fungerar så att familjen till slut verkligen uppfyller sitt raison d´être. På samma sätt kan man ställa frågan om raison d´être till huset man bor i? Varför bor vi i hus och inte i lägenhet eller tvärtom – allting måste uppfylla sitt raison d´être.

Så, se dig då om i ditt liv! Vilka yttre former för ditt liv har förlorat sitt raison d´être och vad kan du göra för att återställa det? Och om du inte kan återställa det – är du då beredd att dra samma slutsats som Jesus drog om templet: "Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner."

När du frågar efter någots raison d´être så kan det alltså bli att du kommer fram till att detta något inte har något värde för dig men att du ändå väljer att behålla denna yttre form för att den betyder så mycket för någon annan. Att göra något för någon annans skull – det kan vara ett vackrare raison d´être än något annat. Men förutsättningen är att du verkligen vet vad det betyder för någon annan. Annars kan det bli så att en massa människor tillsammans gör något som ingen egentligen vill – man trodde att man gjorde det för de andra!

Men en sak återstår – livet viktigaste raison d´être återstår. Nämligen ditt eget raison d´être – varför lever du? Vad är meningen med ditt liv? Om du ställer den frågan här i kyrkan och inte får något meningsfullt svar, Ja, då har vi förlorat vårt enda raison d´être. AMEN