Påskens vittnen

Gudstjänst i Stensjökyrkan
Andra i påsktiden 2002 
Stefan Risenfors
Evangelium Joh 21:15-19
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
I dagens GT-liga text hade Gud ett budskap till profeten Jeremia - han visade honom hur en människa i Guds hand kan liknas vid en lerklump på krukmakarens drejskiva. En förutsättning för att en drejning ska lyckas är att man till en början lyckas centrera lerklumpen. För en nybörjare kan det här vara mycket svårt men för en erfaren krukmakare går det nästan av sig självt. Gud är i det här fallet en fullkomlig krukmakare - Han lyckas nämligen centrera varje människa från början. Varje barn föds med sitt centrum i Gud, varje barn föds till att snurra kring den punkt där Gud själv möter oss, nämligen nuet, det närvarande ögonblicket. Det finns inga som är så självklart suveräna på att fånga nuet som små barn och också i andra avseenden är vi kanske som allra närmast Gud när vi är små barn. Det är därför vi om en liten stund, i dopgudstjänsten, ska höra Jesus säga de där orden om att den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

När lerklumpen väl är centrerad börjar själva formandet och på samma sätt som det inte finns två exakt likadana handdrejade lerkärl så finns det inte heller två människor som är varandras kopior. Gud är dessutom en krukmakare med en oändlig fantasi, Han kommer hela tiden på nya former, den ena mer osannolik än den andra men alla användbara, alla viktiga i det oändligt komplicerade hushåll som Skapelsen utgör. Leran på krukmakarens drejskiva har en enda uppgift - att hålla sig mjuk och formbar, att följsamt låta sig formas och lita på att krukmakaren vet vad han gör. Men när det gäller oss mänskliga lerklumpar så gör vi alla motstånd, vi vill inte låta oss formas, vi har en egen bild av hur vi själva och våra liv ska se ut och när den himmelske krukmakaren vill något annat så gör vi motstånd. Ibland så mycket motstånd att hela kärlet går sönder. Men det är ingen katastrof, för varje krukmakare är leran alltför värdefull för att slängas bort och för Gud är vi oändligt värdefulla, så han börjar om. Vi får knådas till en ny klump och Han får centrera oss en gång till och börja från början med drejningen. Och det märkliga är att ofta blir just de lerkärlen, de lerkärl som en gång kollapsat, ofta blir de särskilt betydelsefulla i hans hushåll. Det är som att Han har en alldeles särskild kärlek till just de lerkärl som Han tvingades börja om från början med.

Lärjungen Petrus var ett sådant lerkärl, hans personlighet var inte av det mer lättformade slaget, han var inte följsam och ödmjuk utan snarare bestämd och dominant. Han visste vad han ville och blev tidigt ledargestalten bland lärjungarna, han tog snabbt ställning och kunde handla kraftfullt och impulsivt. Och ibland blev det väldigt fel - som den gången när han försökte försvara Jesus med våld och råkade hugga av ett öra på en av översteprästens tjänare. Han hade svårt för att vara liten och svag, Petrus, därför var det just han som sa att också om alla andra skulle svika Jesus så han aldrig göra det. Det var också Petrus som först vägrade låta sig betjänas av Jesus när Jesus ville tvätta lärjungarnas fötter. Ständigt utmärkte han sig för allt annat än ödmjukhet och följsamhet!

På många sätt var Petrus en bullrig och allmänt brôtig typ som kunde tänkas spoliera varje sund gruppdynamisk process i en lärjungagrupp, alltför dominant för att kunna anpassa sig till gruppens normer, en sån där obekväm typ som många ledare ser till att göra sig av med innan de förstört för mycket. Men Jesus gjorde precis tvärtom, som god krukmakare så han till att utnyttja varje lerklumps egenheter. Han bejakade den bullrige, självsäkre och egofixerade Petrus och utnämnde honom inför de andra lärjungarna till sin egen efterträdare: Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. (Matt 16:18) Ändå visste Jesus vid det här tillfället att den viktigaste delen av i formandet av Petrus som ledare ännu återstod, sammanbrottet.

Och så kommer då kollapsen, Petrus stora sammanbrott. Vid sidan av Judas Iskariot är han den lärjunge som allra tydligast sviker Jesus när han tre gånger förnekar att han ens vet vem Jesus är. Han, den store och självsäkre, blir plötsligt rädd som ett litet barn, trots allt han lovat om att aldrig svika så ljuger han där på översteprästens gård för att rädda sitt eget skinn - jag känner inte den mannen! Just då gol en tupp och påminde Petrus om vad han en gång hade lovat Jesus och i det ögonblicket smälter han ihop till en liten ynklig pöl - han går gråtande därifrån, han har tvingats möta sig själv, möta sin rädsla, sitt svek, sin ömkliga litenhet. Det stolta, självklara lerkärlet på drejskivan sjunker ihop till en förvirrad klump som inte längre vet var den har sitt centrum!

Dagens evangelium utgörs av det samtal som utspinner sig mellan Jesus och Petrus första gången de träffas efter Petrus svek och Jesu död. Jesus ställer samma fråga till Petrus tre gånger i följd, lika många gånger som han har förnekat Jesus tvingas han nu bekänna. Och den bekännelse som Jesus frågar efter lyder inte: Lovar du att aldrig mer svika mig? Nej, det enda Jesus frågar efter är om Petrus älskar honom. Petrus hade dittills bara erbjudit Jesus sin styrka och när styrkan visat sig vara en uppblåst ballong så har han inget att komma med, han står där tomhänt inför Jesus. Men Jesus visar sig inte sakna hans styrka utan frågar bara efter hans kärlek, och i detta visar Han också att Han älskar Petrus lika mycket i hans svaghet som i hans styrka.

Det vi bevittnar i de här raderna i Johannesevangeliets sista kapitel skulle en modern psykolog möjligen beskriva som ett paradigmskifte, ett systemskifte, ett nytt sätt att tänka, mäta och värdera. En ny pusselbit som förändrar hela pusslet - för Petrus torde det där korta samtalet ha blivit helt livsavgörande. Han blev ju verkligen Jesu efterträdare som ledare för den nya kyrkan, men Jesus hade i det här korta samtalet på Gennesarets strand helt förändrat grunden för det ledarskapet. Grunden var inte längre styrka utan kärlek. Styrkan fanns kvar, Petrus var fortfarande samma kraftfulla personlighet! Den där omdrejningen handlade inte om nåt slags hjärntvätt, nej, det var samma material i lerklumpen som vid förra drejningsförsöket. Ändå var det ett helt nytt lerkärl som växte fram och Petrus verkligt stora kvalitet visade sig då vara inte hans styrka utan hans formbarhet. Hans lera var fortfarande mjuk - annars kunde han gjort som Judas Iskariot som efter sitt svek drog sig undan. Petrus överlämnade sin svaghet i Jesu händer, han lät sig formas till något nytt, något annorlunda. Och Jesu budskap till dig genom exemplet Petrus blir då:

• du får misslyckas, det är inte din styrka Jesus vill ha utan din kärlek
• lita på att krukmakaren vill nånting med allt han låter dig utsättas för, låt dig formas av varje möte, varje katastrof, varje seger, varje svek
• du blir inte någon annan när du formas, du blir bara ännu mer dig själv, ännu mer den människa Gud ämnat dig att vara

AMEN