Långfredagen 2007  NÄSTA>
Långfredagsgudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Hör Herrens ord om hans lidande tjänare: Så säger Herrens profet (Jes 53:1-12 )
Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Hör Herrens ord om Kristus som överste¬präst. Så står skrivet i Hebréerbrevet: Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Evangelium Joh. 19:17-37
Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräst¬er sade till Pilatus: "Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung." Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den." Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son." Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: "Jag är törstig." Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. (Blås ut altarljuset)

Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten - det var en stor sabbat - bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.

Predikan
I morse sådär halv sju hade solen fortfarande inte kommit över trädtopparna bortåt Pixbo. Men det var ljust ute och man kunde se några tunna molnskyar där borta i öster. Molnen var mörka på ovansidan men undersidan glödde av ett varmt ljusrött ljus som kom från den uppgående solen. Jag såg inte solen men jag såg glöden och visste att solen snart skulle komma inom synhåll.

Kanske kan den glimten från i morse vara en bild för Långfredagen. Idag är mörkret och kylan närvarande – ja, mörkret och kylan verkar ju triumfera när Jesus tynar bort där på korset. Som så många gånger både före och efter Jesu död verkar ondskan få sista ordet – Stalingrad 1942, Hiroshima 1945, Biafra 1970, Rwanda 1994, Srebrenica 1995, New York 2001, Bagdad 2007. Men också på det personliga planet har många av oss upplevt stunder då allting verkat rasa samman, då döden, ondskan, hatet och mörkret verkat segra. Men mitt i denna trasiga skapelse står det sedan 2000 år ett kors rest, ett kors som sätter döden i förbindelse med ett liv som inte kan hotas av döden.

Samtidigt ska vi kanske undvika att alltför mycket se på Långfredagen utifrån Påskdagens facit. Vi ska kanske låta Långfredagen vara just Långfredag och inget annat, precis som sorgen måste ha sin tid i varje sorgearbete så måste kanske Långfredagen få vara Långfredag utan att invaderas av insipprande ljus från kommande söndag. Men också om vi isolerar Långfredagen från omgivningen så finns redan där ljuset närvarande. Precis som i morse när jag inte kunde se solen men faktiskt kunde se återskenet av solen i de glödande molnen, på samma sätt kan vi redan i Jesu lidande se att ondskan inte har full kontroll på läget.

Låt mig få ge några exempel ur dagens evangelium:

Trots protester sätter Pilatus upp en skylt med orden ”Judarnas konung” – ett senkommet erkännande men ändå ett erkännande!

Jesus är inte ensam – förutom hans mor och några andra kvinnor så är åtminstone en av lärjungarna närvarande på Golgota. Johannes står där och förmodligen tar han en oerhörd risk genom att göra det. Precis som Petrus på översteprästens gård inatt, så skulle Johannes kunna bli igenkänd som en av upprorsmannens lärjungar. Också han skulle kunna bli arresterad, också han skulle kunna bli avrättad för samröre med Jesus. Ändå står han där i fullt dagsljus!

När Jesus hänger på korset och utstår fasansfulla plågor så förmår han ändå tänka på andra – han tänker på hur det ska gå för hans mor nu när äldste sonen lämnar henne. Och han ser till att Johannes tar hand om henne – han försäkrar sig om att hon inte blir ensam. 4

Går vi sedan utanför Johannesevangeliets skildring så finner vi ännu fler tecken på ljus redan på Golgota: en av rövarna som korsfästs tillsammans med Jesus får löfte om evig salighet, Jesus ber att Gud ska förlåta soldaterna som spikar fast honom vid korset för de vet inte vad de gör. 5. Gemensamt för alla fyra skildringarna av Jesu död är att ingenstans utslungar han några anklagelser eller hot. Ingenting av ”Vänta ni bara!”, inga domsord, inga förbannelser. Bara ett stilla lidande och några få ord av kärlek och omtanke.

Av allt detta kan vi konstatera att djävulen aldrig får njuta den slutgiltiga triumfen av att Jesus börjar bekämpa honom med hans egna vapen – visst dör kärleken men den dör som kärlek, den låter sig inte deformeras till hat på vägen! Visst var det kallt i morse, visst var de där molnen mörka på ovansidan men ändå fanns glöden där redan då. Fröet till Påskdagen finns redan i Långfredagen – knappt synligt under lager av ondska och hat, men det finns där och det låter sig inte utplånas!

Men vad betyder då Långfredagen? Ja, vi vet att Jesu död på korset är själva centrum i den kristna tron. Det är inte Betlehem eller Bergspredikan eller underverken som är det mest centrala i den kristna tron utan det är just korset där på Golgota. Samtidigt kan vi konstatera att denna extrema betoning av korset rent intellektuellt är nonsens. Det går inte att på ett intellektuellt hederligt sätt göra rimligt att en avrättning i Jerusalem för 2000 år sedan skulle ha någon som helst existentiell betydelse för mig idag. Vi måste acceptera att korset inte talar till hjärnan utan till hjärtat, och därför är det också som Paulus uttrycker det ”en dårskap”:
”…vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna” (1 Kor 1:23)

Samtidigt har vi här ett problem i vår lutherska tradition med vårt fokus på intellektuell förståelse. Mysteriet har inte varit i centrum i den lutherska traditionen på samma sätt som det t.ex. har varit i ortodox tradition. Det här syns inte bara i kyrkorna utan också i kulturlivet. Se t.ex. hur Ingmar Bergman brottas med kristen tro i sina filmer i jämförelse med hur den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij skildrar samma kristna tro! Bergmans filmer är så mycket mer ordrika och förklarande jämfört med Tarkovskijs svårtillgängliga, symboltyngda bildpoesi. Samtidigt beundrade de varandra och när Bergman skriver om Tarkovskij frågar han sig: ”Varför ska vi förklara?”

Fast nu skulle en lutherdomens försvarare kunna peka på hur mycket Luthercitat som helst som visar vilket centrum försoningsmysteriet har i vår kyrka. Men det är just det som är problemet – vi läser och pratar om mysterierna, vi sätter ord på dem medan t.ex. de ortodoxa kyrkorna i högre utsträckning lever mysterierna. Det är uppenbart att de olika kyrkorna har vårdat olika delar av det kristna arvet. Vi måste därför i högre utsträckning utbyta andliga rikedomar mellan våra kyrkor – precis som vi gör t.ex. när det gäller den ortodoxa ikontraditionen.

Samtidigt befinner jag mig just nu i ett slags Moment 22 – som luthersk predikant på Långfredagen. Min uppgift är att sätta ord på det mysterium som inte går att sätta ord på. Hopplöst läge alltså och därför vill jag sluta med en bild – bilden av själva korset: Två korslagda bjälkar fixerade vid varandra i en given skärningspunkt. Tänk dig att du är i sjönöd, din båt har sjunkit och du befinner dig simmande ute på öppna havet. Det flyter omkring lite virke i vattnet som du försöker klamra dig fast vid. Du märker att en bräda inte räcker för du kan inte balansera på den, den snurrar runt i vattnet och du glider hela tiden av. Två lösa brädor går inte heller bra för de glider hela tiden isär. Men så hittar du två bräder som är hopspikade till ett kors. Du kan sitta ovanpå och slipper vara i det kalla vattnet, de båda brädorna stabiliserar varandra, så du kan inte längre välta.

Kan det vara en bild för vad korset kan betyda i ditt liv – när allting annat sviker. När alla andra tryggheter har havererat finns en trygghet kvar. Och jag minns återigen berättelsen om den illa medfarne uteliggaren som låg och sjöng i en portuppgång i något av Londons sjaskigaste kvarter. Han som uppenbarligen hade förlorat allt i livet låg och sjöng om att ”Jesus blood never failed me yet” - ”Jesu blod har aldrig svikit mig hittills”. Hans sång hade råkat hamna på ljudbandet till en dokumentärfilm om uteliggare som gjordes i London 1971 och en musiker blev så gripen att han gjorde en skiva med den gamle mannens sång som utgångspunkt. Men han kunde ändå inte lägga den här sången bakom sig så det blev en ny skiva mer än 20 år senare och det är den ni hör i bakgrunden. Den gamle uteliggaren dog förmodligen snart efter inspelningen 1971, i omgivningens ögon hade han förlorat allt men i sina egna ögon var han rik – ”for he loves me so”. Eftersom han hade förlorat allt materiell trygghet fanns det inte längre några andra tryggheter som skymde korset för honom. Men hur är det för oss – är det så att våra tryggheter skymmer korset? Kan du och jag ta till oss de här orden om Jesu blod? Kan vi se korset som de båda hopspikade räddningsplankorna som håller när allt annat havererat? Eller är det där korset kanske fundamentet till en vagga? En vagga som omsluter dig på alla sidor. En vagga som bild för en kärlek som ingen och inget kan ta ifrån dig, inte ens döden! 

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan