Korset

Långfredagsgudstjänst i Stensjökyrkan
Långfredagen 2007  
Stefan Risenfors
Texter
Jesaja 53:1-2
Epistel Hebr 10:19-25
Evangelium Joh 19:17-37
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
I morse sådär halv sju hade solen fortfarande inte kommit över trädtopparna bortåt Pixbo. Men det var ljust ute och man kunde se några tunna molnskyar där borta i öster. Molnen var mörka på ovansidan men undersidan glödde av ett varmt ljusrött ljus som kom från den uppgående solen. Jag såg inte solen men jag såg glöden och visste att solen snart skulle komma inom synhåll.

Kanske kan den glimten från i morse vara en bild för Långfredagen. Idag är mörkret och kylan närvarande – ja, mörkret och kylan verkar ju triumfera när Jesus tynar bort där på korset. Som så många gånger både före och efter Jesu död verkar ondskan få sista ordet – Stalingrad 1942, Hiroshima 1945, Biafra 1970, Rwanda 1994, Srebrenica 1995, New York 2001, Bagdad 2007. Men också på det personliga planet har många av oss upplevt stunder då allting verkat rasa samman, då döden, ondskan, hatet och mörkret verkat segra. Men mitt i denna trasiga skapelse står det sedan 2000 år ett kors rest, ett kors som sätter döden i förbindelse med ett liv som inte kan hotas av döden.

Samtidigt ska vi kanske undvika att alltför mycket se på Långfredagen utifrån Påskdagens facit. Vi ska kanske låta Långfredagen vara just Långfredag och inget annat, precis som sorgen måste ha sin tid i varje sorgearbete så måste kanske Långfredagen få vara Långfredag utan att invaderas av insipprande ljus från kommande söndag. Men också om vi isolerar Långfredagen från omgivningen så finns redan där ljuset närvarande. Precis som i morse när jag inte kunde se solen men faktiskt kunde se återskenet av solen i de glödande molnen, på samma sätt kan vi redan i Jesu lidande se att ondskan inte har full kontroll på läget.

Låt mig få ge några exempel ur dagens evangelium:

Trots protester sätter Pilatus upp en skylt med orden ”Judarnas konung” – ett senkommet erkännande men ändå ett erkännande!

Jesus är inte ensam – förutom hans mor och några andra kvinnor så är åtminstone en av lärjungarna närvarande på Golgota. Johannes står där och förmodligen tar han en oerhörd risk genom att göra det. Precis som Petrus på översteprästens gård inatt, så skulle Johannes kunna bli igenkänd som en av upprorsmannens lärjungar. Också han skulle kunna bli arresterad, också han skulle kunna bli avrättad för samröre med Jesus. Ändå står han där i fullt dagsljus!

När Jesus hänger på korset och utstår fasansfulla plågor så förmår han ändå tänka på andra – han tänker på hur det ska gå för hans mor nu när äldste sonen lämnar henne. Och han ser till att Johannes tar hand om henne – han försäkrar sig om att hon inte blir ensam. 

Går vi sedan utanför Johannesevangeliets skildring så finner vi ännu fler tecken på ljus redan på Golgota: en av rövarna som korsfästs tillsammans med Jesus får löfte om evig salighet, Jesus ber att Gud ska förlåta soldaterna som spikar fast honom vid korset för de vet inte vad de gör.  Gemensamt för alla fyra skildringarna av Jesu död är att ingenstans utslungar han några anklagelser eller hot. Ingenting av ”Vänta ni bara!”, inga domsord, inga förbannelser. Bara ett stilla lidande och några få ord av kärlek och omtanke.

Av allt detta kan vi konstatera att djävulen aldrig får njuta den slutgiltiga triumfen av att Jesus börjar bekämpa honom med hans egna vapen – visst dör kärleken men den dör som kärlek, den låter sig inte deformeras till hat på vägen! Visst var det kallt i morse, visst var de där molnen mörka på ovansidan men ändå fanns glöden där redan då. Fröet till Påskdagen finns redan i Långfredagen – knappt synligt under lager av ondska och hat, men det finns där och det låter sig inte utplånas!

Men vad betyder då Långfredagen? Ja, vi vet att Jesu död på korset är själva centrum i den kristna tron. Det är inte Betlehem eller Bergspredikan eller underverken som är det mest centrala i den kristna tron utan det är just korset där på Golgota. Samtidigt kan vi konstatera att denna extrema betoning av korset rent intellektuellt är nonsens. Det går inte att på ett intellektuellt hederligt sätt göra rimligt att en avrättning i Jerusalem för 2000 år sedan skulle ha någon som helst existentiell betydelse för mig idag. Vi måste acceptera att korset inte talar till hjärnan utan till hjärtat, och därför är det också som Paulus uttrycker det ”en dårskap”:
”…vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna” (1 Kor 1:23)

Samtidigt har vi här ett problem i vår lutherska tradition med vårt fokus på intellektuell förståelse. Mysteriet har inte varit i centrum i den lutherska traditionen på samma sätt som det t.ex. har varit i ortodox tradition. Det här syns inte bara i kyrkorna utan också i kulturlivet. Se t.ex. hur Ingmar Bergman brottas med kristen tro i sina filmer i jämförelse med hur den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij skildrar samma kristna tro! Bergmans filmer är så mycket mer ordrika och förklarande jämfört med Tarkovskijs svårtillgängliga, symboltyngda bildpoesi. Samtidigt beundrade de varandra och när Bergman skriver om Tarkovskij frågar han sig: ”Varför ska vi förklara?”

Fast nu skulle en lutherdomens försvarare kunna peka på hur mycket Luthercitat som helst som visar vilket centrum försoningsmysteriet har i vår kyrka. Men det är just det som är problemet – vi läser och pratar om mysterierna, vi sätter ord på dem medan t.ex. de ortodoxa kyrkorna i högre utsträckning lever mysterierna. Det är uppenbart att de olika kyrkorna har vårdat olika delar av det kristna arvet. Vi måste därför i högre utsträckning utbyta andliga rikedomar mellan våra kyrkor – precis som vi gör t.ex. när det gäller den ortodoxa ikontraditionen.

Samtidigt befinner jag mig just nu i ett slags Moment 22 – som luthersk predikant på Långfredagen. Min uppgift är att sätta ord på det mysterium som inte går att sätta ord på. Hopplöst läge alltså och därför vill jag sluta med en bild – bilden av själva korset: Två korslagda bjälkar fixerade vid varandra i en given skärningspunkt. Tänk dig att du är i sjönöd, din båt har sjunkit och du befinner dig simmande ute på öppna havet. Det flyter omkring lite virke i vattnet som du försöker klamra dig fast vid. Du märker att en bräda inte räcker för du kan inte balansera på den, den snurrar runt i vattnet och du glider hela tiden av. Två lösa brädor går inte heller bra för de glider hela tiden isär. Men så hittar du två bräder som är hopspikade till ett kors. Du kan sitta ovanpå och slipper vara i det kalla vattnet, de båda brädorna stabiliserar varandra, så du kan inte längre välta.

Kan det vara en bild för vad korset kan betyda i ditt liv – när allting annat sviker. När alla andra tryggheter har havererat finns en trygghet kvar. Och jag minns återigen berättelsen om den illa medfarne uteliggaren som låg och sjöng i en portuppgång i något av Londons sjaskigaste kvarter. Han som uppenbarligen hade förlorat allt i livet låg och sjöng om att ”Jesus blood never failed me yet” - ”Jesu blod har aldrig svikit mig hittills”. Hans sång hade råkat hamna på ljudbandet till en dokumentärfilm om uteliggare som gjordes i London 1971 och en musiker blev så gripen att han gjorde en skiva med den gamle mannens sång som utgångspunkt. Men han kunde ändå inte lägga den här sången bakom sig så det blev en ny skiva mer än 20 år senare och det är den ni hör i bakgrunden. Den gamle uteliggaren dog förmodligen snart efter inspelningen 1971, i omgivningens ögon hade han förlorat allt men i sina egna ögon var han rik – ”for he loves me so”. Eftersom han hade förlorat allt materiell trygghet fanns det inte längre några andra tryggheter som skymde korset för honom. Men hur är det för oss – är det så att våra tryggheter skymmer korset? Kan du och jag ta till oss de här orden om Jesu blod? Kan vi se korset som de båda hopspikade räddningsplankorna som håller när allt annat havererat? Eller är det där korset kanske fundamentet till en vagga? En vagga som omsluter dig på alla sidor. En vagga som bild för en kärlek som ingen och inget kan ta ifrån dig, inte ens döden!