Ett nådens år

Beredelseord

En ung, rik man blir förtrollad när han en kulen vinterkväll vägrar ge en ful gammal kvinna husrum. Han måste, enligt sagan, lära sig att visa kärlek och bli älskad tillbaka för att förtrollningen ska brytas. Detta är storyn i Skönheten och Odjuret som jag såg om härom kvällen.

Som många gamla sagor säger den något viktigt om verkligheten. Nämligen att vi behöver upptäcka Jesus. Det kan vara lätt en sån här dag, när det är så mycket fest och glädje. Men även en sån här dag märker vi att Han inte riktigt är den sorten som infriar förväntningar. Idag hyllas han som hjälte, men bara någon vecka senare dör han som en riktig loser.

Och det är ju han som sagt: vad ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig. Och också: vad ni inte gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.

Det som Belle gör, när hon kommer till slottet, är att ta en ordentlig titt på Odjuret, i ögonen. Sedan, i slutet på filmen, när han är sig själv igen, så ser hon återigen in i hans blick och känner igen honom. Det är detta som kristet liv handlar om, att lära sig känna igen Jesus, även om han ibland ter sig på ett sätt som inte passar oss. Han kanske är smutsig, han kanske har en annan politisk uppfattning, han kanske inte skulle passa in i det goda livet som vi med reklamens hjälp vant oss att längta efter. Ändå är hans blick den goda blicken. Den som vi behöver för att leva, för att ta oss igenom den här mörka dalen som är världshistorien och vår speciella period i den.

Han ser oss, sådana vi innerst inne är. Och har vi lärt känna den blicken så vågar vi lämna till Honom allt i vårt liv, också det vi skäms för, det som vi gjort som var fel. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

De av er som är bekanta med Narniaberättelserna vet att när Edmund förrått sina syskon till Vita häxan så visste hon att Aslan därmed stod i skuld till henne. Hon väntade sig ett härligt krig. I filmen är det en fruktansvärd armé hon samlat ihop: alla möjliga hemska varelser som verkar ha det gemensamt (ja, kanske är det det enda de har gemensamt) att de vill se blod.

Men Aslan slåss inte. Han låter häxans folk lägga honom på det gamla stenbordet och där dör han. Jublet som stiger från armén när han, deras gamle fiende, ligger där oskadliggjord, det är öronbedövande. Men, visar det sig, de jublar för tidigt.

Det ledarskap som Aslan visar, det är rakt av inspirerat av Jesus. Jesus, sådan han är under Stilla veckan och Långfredagen. Idag rider han in i Jerusalem på åsnan, låter sig hyllas. Och det är rätt att hylla Jesus. Även om många av dem som idag ropar “hosianna” om bara några dagar ska stämma in i en helt annan sång: korsfäst! Korsfäst!

Man kan tycka det är märkligt att Jesus rider in i Jerusalem vid två tillfällen och att vi läser samma berättelse vid två tillfällen under kyrkoåret. Och så olika tillfällen det är! Första advent: kyrkans nyårsdag med all sin fest och prakt och glädje. Och så Palmsöndagen, kulmen på fasteperioden och inledningen på Stilla veckan.

Det påminner oss om något som vi helst vill slippa tänka på: att det blir inte jul på riktigt utan advent och det blir inte påsk och liv utan Långfredag och död.

I och för sig har vi den dramaturgin omkring oss hela tiden, i populärkulturen. Många filmer, action- och fantasyfilmer är gjorda på temat att hjälten måste råka ut för stora svårigheter innan det kan bli ett lyckligt slut. Ibland när regissören har lite för mycket pengar i budgeten så kan det bli så att ett ganska kort parti i boken byggs ut till en hel film, jag tänker t ex på Sagan om de två tornen. Det blir liksom slaget och kampen och våldet som är huvudsaken, kryddat med lite handling här och var. En del av er kanske inte alls håller med och så är det, också i min egen familj har vi olika uppfattningar om den där filmen..

Men vi har också omkring oss att så fort Halloween är slut så är det, åtminstone i butikerna, jul. Konsumtionskulturen har ingen användning för advent, som egentligen är en fastetid, en förberedelsetid. Fastetiden, förberedelsetider för stora fester, har alltid funnits i kyrkans historia. Det är vår tid och vår kultur som bortrationaliserat dem. Men om vi ska kunna fira de stora festerna så behöver vi förbereda oss för dem. Om vi ska kunna ta emot ett stort konstverk så behöver vi ha utrymme i vårt hjärta. Om vi ska ta emot en stor kärlek kan vi inte ha massa småaffärer vid sidan om. Ett barn behöver man vänta på i nio månader och de flesta föräldrar jag känner tycker att deras barn varit värda den väntan. Även om det kanske var lite jobbigt under tiden och man önskade att det hade gått att snabbspola.

Kanske vet ni att Svenska kyrkan råkat ut för en cyberattack, de flesta datasystemen ligger nere. Många tycker nog att det hade varit bra att kunna snabbspola tills problemet är löst. Ändå är det så att litar man på Gud så är Han med i alla situationer och kan göra något bra av alla situationer. Kanske är inte “business as usual” så bra för oss som vi ofta tror. Undantagen, konvalescensen, vabbdagarna, åldrandet - allt det som vi råkar ut för och oftast vill slippa - räknar vi med Gud kan vi upptäcka Honom också då och lära oss att leva i de tillstånden, med Honom. Ja, till och med, ta emot det som händer med Honom och få märka att när Han finns med så är, som det heter i en amerikansk psalm, allt väl. En fru och mamma var på väg med barnen från Amerika i båt, nån gång på 1800-talet – pappan hade jobb kvar och skulle komma senare. Fartyget råkade ut för en storm och kapsejsade. De flesta ombord på båten, däribland den här kvinnans barn, omkom. Hon skrev senare två ord i ett telegram till sin make: Saved alone. Hon ensam hade blivit räddad. Senare, för att bearbeta sorgen efter barnens död, skrev maken en sång som blivit mycket sjungen: It is well with my soul.

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know^[b]
It is well, it is well, with my soul.

Det är den attityden som gör att Jesus kan glädja sig åt de hyllningar som han får ta emot denna dag. Fastän han vet att åsnans väg leder till korset. Han vet att Gud, Fadern, håller Honom i sin hand. Tänk att ha sådan tillit! Att kunna vara glad, fastän det är mörkt vid horisonten. Jag vet inte hur det är med er men för egen del tycker jag det är svårt. Jag tar ofta ut bekymmer i förskott. Men kanske är det ett tecken på att jag inte litar på Gud så som Jesus gjorde. Gör er inga bekymmer! Säger han i Bergspredikan. Var dag har nog av sin egen plåga. Men det där, att inte göra sig bekymmer, det är svårt i en tid när vi tar in så mycket av världens ondska och smärta och lidande. Ju mer vi får reda på, desto mer bekymrade lär vi bli, om vi inte är den sorten som förmår lämna allt till Gud, i bön.

Ju mer vi vet, desto mer behöver vi kunna överlämna smärtan och oron och ångesten till Gud. Annars kommer vi att tyngas ner av allt det där stora, ogripbara. Risken är att vi inte kommer att kunna glädja oss åt vårt eget liv, åt allt det som Gud gett och velat att vi skulle njuta av och vara glada åt.

Jag hörde i veckan att Shane McGowan dött, han var sångare i irländska folkpunkbandet the Pogues. Han sa, som Lisabeth i Madicken skulle uttryckt det, en ganska rolig sorglig sak. Han sa att egentligen spelade de bättre när de var nyktra men de hade roligare när de var fulla och därför föredrog de att spela berusade. Det är ganska mycket smärta i hans röst, och, för den delen, galghumor. Det är ett sätt att hantera livets smärta: att döva den. Det kan man göra på olika sätt: alkohol, droger, shopping, inredning, resor.

Många håller på det yoga och meditation och så, för att behålla lugnet i en stressad och besvärlig värld. Men jag tycker att bönen är underskattad. Kan vi be behöver vi inte fly. Vi behöver inte få dåligt samvete för det vi fått att njuta av. Och vi behöver inte gå under av vår oro för världen, mänskorna, klimatet. Bönens väg - det är den vägen Jesus gick och som vi har att följa efter.

Jag nämnde Aslan i början, och hur han offrar sig för Edmund. Det är ju det som händer när Jesus dör på korset, att han offrar sig för dig och mig och alla människor. För att vi ska gå fria, inte bli dömda.

Men berättelsen slutar inte där på stenbordet och den slutar inte på korset. Det kommer en dag när Aslan måste gå ut i strid mot häxan. Och så är det också med Jesus. Idag kommer han på åsnan. En dag, berättar Bibeln, kommer han på en vit häst, han kommer för att strida, döma och segra.

Med tanke på allt lidande i världen kan man nästan önska att den dagen skulle komma snart. De tidiga kristna bad ofta den bönen: Kom, Herre Jesus snart! Men så levde de också under förtryck, under paranoida och storhetsvansinniga kejsare. Vi, sentida kristna, kanske har haft det ganska bra i världen och därför inte behövt be den bönen. Men det kan komma en dag då det är viktigt att vi ber den bönen. Och på sätt och vis ber vi den bönen varje gång vi ber Fader vår: tillkomme ditt rike. Vi ber att Gud ska komma med sin rättvisa, sin sanning, sitt ljus. Och det behövs inte bara ute i världen utan också i ditt och mitt hjärta.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.