Kristi återkomst
Högmässa i Stensjökyrkan
Domssöndagen 2017
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Hesekiel 47:6-12
Epistel 1 Kor 15:22-28
Evangelium Matt 13:47-50

Beredelsetal

Dagens GT-liga text är hämtad från profeten Hesekiel. Hesekiel var en ung judisk präst i Jerusalem när han tillsammans med tusentals andra judar fördes bort i fångenskap till Babylonien och där kom han att tillbringa resten av sitt liv. I dagens text berättar han om en syn, en vision som Gud gett honom och den handlar om Jerusalems tempel. Ett nytt tempel som ska byggas upp efter att babylonierna raserat det gamla. Han beskriver en flod i den där synen och säger: ”Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt.”

Han talar också om fruktträd som bär frukt 12 gånger om året och målar upp en underbar bild av hur det ska bli när folket får återvända till Israel. När vi läser de här texterna på Domssöndagen så handlar det om det himmelska Jerusalem, himmelriket som vi hoppas på efter det här livet. Jag tror att vi emellanåt behöver måla upp bilder över hur vi tänker oss himmelriket för jag tror att det ger hopp och kraft till att orka med livet här på jorden. På samma sätt hjälpte ju Hesekiels syner de fångna judarna att uthärda fångenskapen i Babylonien. Så låt oss inför vår syndabekännelse måla upp bilden av den Gud som har makt att ställa allt tillrätta, också det som blivit fel i mitt eget liv. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Ni hörde alla hur evangeliet slutade:

                      Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

Och på det svarade vi ”Så lyder det heliga evangeliet. Lovad vare du Kristus!” Ja, om man ö h t tänker på vad man säger så stockar sig de där orden ibland i halsen när vi hört evangelietexter som den vi hört idag. Hur kan vi tacka Gud för att somliga ska kastas i en brinnande ugn. Är det inte den där fruktansvärda skadeglädjen som man kan se i dokumentärfilmer om dödsstraffet i USA. Hur anhöriga till mördarens offer verkar njuta av att se mördaren dödas med en giftinjektion. Det är vidrigt, alldeles fruktans­värt men på nåt sätt kan vi kanske ändå förstå detta hat som uppstått ur en bottenlös sorg efter en mördad dotter eller son. Det påstås att hämnden är ljuv men jag tror att om det ö h t finns någon glädje i hämnden så är det en mycket kortvarig glädje för hämnden är inte ljuv, den är bara primitiv och tragisk.

Domssöndagen är inte helt lätt att förstå sig på. Men ur ett perspektiv är Domssöndagens texter alldeles underbara och det är ur de förfördelades perspektiv – de förtryckta, de orättvist behandlade, de slagna och misshandlade, de som genom människors ondska berövats nästan allt i livet – ur deras perspektiv är Domen den stora upprättelsens dag. Det är ju samma historia som vi ser i en massa dramafilmer – hur den mobbade tönten slutar som hjälte och blir hyllad av alla när han räddar skolans ära genom ett alldeles fantastiskt home run i den avgörande baseballmatchen eller vad det nu handlar om. Ur förlorarnas perspektiv är det alldeles underbart att en gång få upprättas, att få tro på att en gång kommer jag att få stå på segrarnas sida. Men måste denna triumf verkligen kräva att några ska förgås i något slags helvete, en brinnande ugn?

Nu i veckan mördades över 300 egyptiska muslimer i en terrorattack mot en moské på Sinaihalvön. Ett 30-tal unga män med IS-flaggor omringade moskén sprängde en sprängladdning och när alla skräckslagna rusade ut mejade de ner dem med maskingevär – 27 av de mördade var barn. Om du hade varit mamma eller pappa till ett av de där barnen och själv överlevt – vad hade du då velat göra med de där 30 terroristerna om du hade fått tag på dem?

Kanske är det den sortens situationer vi måste försöka föreställa oss för att förstå alla de straffskildringar som finns i Bibeln. Inte minst i de annars så vackra psaltarpsalmerna finns många exempel på böner där man ber Gud straffa de ogudaktiga. Ska vi kanske förstå dessa skildringar som en hjälp till att kunna släppa ut all den där inneboende vreden. Att de har något slags terapeutisk funktion – vi uttalar orden om hämnd, vi fantiserar om vedergällningen för att släppa på trycket och därmed inte behöva utföra den där fruktansvärda hämnden?

Eller ska man uppfatta den där bortsorteringen av de dåliga fiskarna i evangeliet som att det inte handlar om dåliga människor. Det är inte människor som sorteras bort utan det dåliga i varje människa som bortsorteras. Det onda finns ju inom oss alla och kanske är det bara en massa olyckliga omständigheter som gör att det kommer till uttryck hos somliga som Anders Behring Breivik och de där terroristerna i Egypten. Kanske hade vi kunnat vara en av dem om vi hade haft deras uppväxt, deras erfarenheter, deras inre trasighet? I så fall är vi alla i någon bemärkelse lika skyldiga och lika förtjänta av att straffas. Kanske är då domen ett slags reningsprocess där vi var och en får hjälp att se alla våra onda tankar och handlingar och därefter är det någon som sorterar bort det där destruktiva – som något slags andlig avlusning innan vi går in i den himmelska härligheten?

Den där brinnande ugnen – tänk om den är något slags reningsprocess för oss alla – en plats där det onda bränns bort. Men riktigt så beskriver ju inte Jesus det – enligt evangeliet är det ju bara somliga som ska till den där ugnen, inte alla. På honom låter det ju som att det verkligen finns onda och goda människor och de onda kommer en gång att straffas på ett fruktansvärt sätt.

Ja, ni märker hur jag anstränger mig för att hitta utvägar ur det där obekvä­ma att somliga skulle behöva hamna i helvetet. Det är ju inte precis politisk korrekt i Sverige idag att tala om eviga straff så det är nog många präster idag som jobbar på att försöka hitta utvägar ur den här texten om en brinnande ugn. Men ingen av oss präster har mandat att säga nåt tvärsäkert om den yttersta domen och därför har jag låtit evangeliet stå kvar där på duken under hela predikan, mitt i all sin anstötlighet. Jag tror att vi behöver texter som skaver, som utmanar och lämnar oss i ett tillstånd av förvirring, för förvirring är ett underskattat sinnestillstånd – en trosviss förvirring är mycket mer öppen för livet än den tvärsäkra trosvissheten!

Men jag vill ändå sluta med ytterligare ett flyktförsök från det oanständiga hämndbegäret. Jag tänker på ett BBC-reportage för många år sedan. Det handlade om autistiska barn med ovanliga förmågor. De kallas inom psykologin för savanter. Bl.a. tog man upp en autistisk pojke i en helikop­ter över London och när han kom ner igen kunde han ur minnet rita hela stadsbilden med en förbluffande exakthet – varje fönster stämde och varje detalj på de hundratals byggnaderna!

Forskarna hade en tes om att det i själva verket var så att alla människor alltid ”tog in” allting man såg. Varje syn- och hörselintryck lagras i vår hjärna men hos den friska människan hamnar det i ett minnesarkiv som är oåtkomligt för vårt medvetande. Men hos vissa autistiska personer finns en hjärnskada som gör att de har tillgång till hela minnesarkivet hela tiden. Deras upplevelse av livet blir pga den oerhörda mängden information kaotiskt – det går inte att skapa en meningsfull ordning bland denna oerhörda mängd intryck! Men vi friska är alltså skyddade av att vi inte kommer åt mer än en liten bråkdel av allt som vårt undermedvetna redan vet. Kanske skulle den här vetenskapliga tesen också ge en förklaring till det som ibland beskrivs som att döende personer ser hela sitt liv passera i revy. När man står inför den yttersta krisen i döendet så blir det plötsligt nödvändigt för hjärnan att nå också de djupare arkiven där allt, precis allt, är arkiverat – en sista desperat hyperaktivitet hos den hjärna som förtvivlat letar efter lärdomar och utvägar ur den totala mängden av samlade livserfarenheter.

Skulle man då inte kunna tänka sig att den yttersta domen handlar om att vi alla en gång ska få tillgång till hela detta samlade minnesarkiv. Vi ska få tillgång till varje tanke vi tänkt, varje ord vi sagt och varje handling vi gjort – allt det där vi förträngt eller helt enkelt inte minns. Allt det där ska ligga utbrett framför oss och så ska vi stå där tillsammans med Jesus och vrida och vända på alltihop. Vi ska glädjas tillsammans över allt det goda vi upplevt och allt det goda vi uträttat  och vi ska gråta tillsammans över allt det som blev fel, över alla gånger vi sårade någon eller kränkte någon eller försummade någon. Vi ska sörja tillsammans över alla svikna löften och allt det fina vi tänkte men aldrig förverkligade. Men så ska vi torka tårarna. Ja, jag säger vi för jag tror verkligen att Jesus står bredvid och gråter och när gråten försvunnit ur ögonen så ska vi tillsammans höja blicken och se ett kors. Och så ska Jesus säga till var och en av oss: Allt det där som blev fel tog jag på mig när jag dog på korset för din skull! Följ med mig nu in till glädjen hos min och din Fader!

Jag vill tro att det en gång blir på det viset för oss alla när vi kommer till den där himmelska staden, staden där allt är ljus!  AMEN