Den heliga Anden

Högmässa  i Stensjökyrkan
Pingstdagen 2008
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 12:1-6
Epistel Apg 2:1-11
Evangelium Joh 7:37-39
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Den här gudstjänsten är till för att du och jag ska förstå att vi är älskade av Gud. Den heliga Anden är Guds pågående omfamning av oss! En omfam­ning som utgörs av allt det liv som strömmar oss till mötes – i naturen, i vår egen kropp och i all den medmänskliga kärlek och omsorg som bär upp våra liv. Den heliga Anden är Guds pågående omfamning! I den trygga famnen kan vi lita på att vi älskade, och när man vet sig vara älskad i befintligt skick så förvandlas sanningen från att vara ett hot om upptäckt till att bli en möjlighet om ett mer helt liv. I den trygga förvissningen bekänner vi med syndabekännelsens ord…

Predikan                             (tre affischer uppsatta)

Törstig? Grattis!

Vad tänker ni på när ni hör orden den heliga Anden? Ja, om man kunde se alla tankebubblorna här i kyrkan just nu så skulle det nog spreta rätt rejält. Somligas tankebubbla skulle handla om nåt helt annat, för ni har inte märkt att predikan har börjat. Andras tankebubblor består nog mest av frågeteck­en, andra skulle tänka på Pingstkyrkan eller Maranata och se framför sig tungomålstalande människor med fjärrskådande blickar. Men några av oss tänker på platser och miljöer där vi har upplevt något djupt andligt, något som berört oss, något som fått oss att känna att just här och just nu tangerar himlen jorden. En sådan plats för mig är klostret Taizé i Frankrike – där  

finns en sång vars text grep mig mycket starkt när jag sjöng den första gången, det är en passage i texten när man sjunger om en livssitu­ation där man inte har någon ledstjärna alls utom sin egen törst, sin egen längtan! Törsten som vägvisare alltså! Och just där vill jag ta avstampet i den här predikan eftersom Jesus säger så här i dagens evangelium:

”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: Är nå­gon törstig, så kom till mig och drick”

Men vad är då törst? Jo, det är ju en saknad, en tomhet. I ursprunglig betydelse handlar det ju om att man saknar vätska, och i överförd bemärkelse handlar det om att det är något annat man saknar. Det låter ju som en märklig vägvisare! Att låta sig ledas av en sak­nad, av en tomhet. Men anledningen till att erkänd tomhet kan fungera som vägvisare i det kristna livet, den anledningen finner vi i att Guds heliga Ande är Vägvisa­ren med stort V, Vägvisaren framför alla vägvisare! Denna Ande behöver ut­rymme för att kunna verka i en människa, Anden behöver fri rymd i ditt inre. Och ditt sätt att ge den heliga Anden livsrum, det är genom att erkänna din tomhet, din saknad, din törst. Gud ger oss den heliga Anden som svar på en fråga, ett uttryckt behov. Och denna fråga måste vara ställd inifrån ett inre tomrum, Gud vill höra ekot av din fråga, ekot som bara kan uppstå när frå­gan ställs i ett inre tomrum som betyder att den som frågar ställer sin fråga utifrån en verklig saknad, en verklig törst!

”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade:
            Är nå­gon törstig, så kom till mig och drick!”

Min törst kan alltså bli min vägvisare i så måtto att det är den som släpper in den heliga Anden i mitt liv. Kanske kan vi också dra en slutsats av att Jesus ropar det här på den sista dagen i högtiden. Den högtid det är fråga om är Lövhyddefesten som är en åtta dagar lång uppsluppen skördefest som firas under hösten. Varje dag upprepades en rit som bestod i att man hämtade vatten från Siloadammen i Jerusalem och hällde det över altaret i templet. Jesus anspelar sannolikt på den här ceremonin och hans utrop kan ses som en parallell till mötet med den samariska kvinnan som kommit ut till brunnen för att hämta vatten:

                  Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." (Joh 4)

Om vi återvänder till dagens evangelium så handlar det alltså om att Jesus på den sista dagen i högtiden kommer och erbjuder ett alternativ. Efter en 8 dagar lång högtid kunde man ju förvänta sig att folkets religiösa behov var stillade, att de var andligt mättade för en tid framåt. Men just då talar Jesus till törs­ten inom dem, den allra innersta törst som inte kan stillas av aldrig så många vattenösningsceremonier. Kanske kan vi se en parallell till oss svens­kar i början av 2000-talet. Nu har välfärdsbygget haft tid på sig att stilla alla medborgarnas behov, dem flesta av oss har fått ett materiellt välstånd som våra förfäder inte kunde drömma om, och ändå är det något som saknas, trots bilen, båten, den årliga utlandsresan och det snabba bredbandet är vi ändå törs­tiga!

”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade:
             Är nå­gon törstig, så kom till mig och drick!”

Törsten öppnar alltså för Anden, men då handlar det om att man anar vad törsten gäller. Vi lever ju i ett samhälle som bygger på att få oss att upptäc­ka ständigt nya behov – det är ju så hjulen går runt i det kapitalistiska systemet! Att döma av reklambladen i brevlådan verkar det vara utomhus­pool som jag behöver mer än något annat just nu. Givetvis är det inte så, men för somliga är det kanske så att de med stigande inre tomhet måste plaska en stund i den där poolen för att fatta att det måste finnas ett bakom­liggande, ännu större behov och då är man kanske motiverad nog att fråga efter det le­vande vatten som Jesus erbjuder.

Låt oss nu fortsätta till nästa vers i dagens evangelium och lyssna till fort­sättningen på Jesu rop på högtidens sista dag:

                      …Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger."

Kanske gör vi oss ofta föreställningar om den heliga Anden som är färgade av dagens episteltext. Där, på den första Pingstdagen, handlade det ju om så tydliga yttre tecken på Andens närvaro:

- ett dån som av en stormvind

- tungor som av eld som fördelade sig över lärjungarnas huvuden

- lärjungarna kunde plötsligt tala en massa främmande språk

Vi tänker oss kanske att Anden alltid ackompanjeras av så kraftiga yttre uttryck och vi ser kanske framför oss extatiska väckelsemöten där männi­skor faller till marken av Andens kraft. Och så spanar vi kanske förgäves efter liknande yttringar i vårt eget kristna liv och drar slutsatsen att nån helig Ande har jag då åtminstone inte ännu begåvats med, det hade jag i så fall märkt. Men låt mig då påminna om vad Jesus säger om Anden i dagens evangelium:

Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vat­ten…

Den heliga Anden kan alltså gräva fram källådror inom oss, källor som vi inte visste fanns, källor med levande vatten. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten…

Den heliga Anden är vanligen ingen självständig och oberoende kraft utan Anden ma­nifesterar sig genom människor. Den heliga Anden behöver människor som kanal. Om vi återkopplar till episteltexten och den första Pingstdagen så var det ju inte de där eldstungorna som började tala, utan det var lärjungarna som talade främmande språk. Vi som läser berättelsen slås av dånet och el­den, men om vi förflyttar oss till Jerusalem och tänker oss att vi är tillresta främlingar från Mesopotamien som går på en gata i Jerusalem. Plötsligt möter vi en judisk man som tilltalar oss på vårt eget språk och som börjar berätta om någon som kallas Jesus. Vi kanske aldrig märkte något dån eller några eldslågor, vi märkte bara en trevlig ung man som var synnerligen språkbegåvad och som fick oss intresserade av Jesus… så alldagligt kan Anden yttra sig!

Just ordet begåvad kan hjälpa oss på spåret. Begåvning har ju med gåva att göra och jag menar att den heliga Andens verk oftast sker genom vad vi be­traktar som vanliga mänskliga gåvor, men som i själva verket är gudomliga gåvor!

Låt oss inte göra den Guds heliga Ande mer exklusiv än hon faktiskt är. Den he­liga Anden är Guds sätt att använda dig och mig som redskap för att sprida tro, hopp och kärlek i världen. Anden är Guds osynliga närvaro i dig och mig och alla människor. Anden känner lika lite som vin­den några gränser, därför kan Anden vara verksam i den odöpte lika väl som i den döpte, även om vi talar om att Anden skänks oss i dopet. Men Anden är större än så - större än religionstillhörighet och tro, större än moral och livsföring. Därför kan Guds heliga Ande tala till mig också genom människor som saknar all yttre trovärdighet. Kanske är det så att de flesta som Anden använder inte alls är medvetna om det, men de kan ändå vara nyttiga redskap i Guds hand.

Det här måste betyda att också du och jag bär på den heliga Anden. Också du och jag är begåvade med Andens gåvor, för Anden behöver inte eldslågor och stormvindar för att verka, det enda Anden behöver är en männi­ska. Och allra helst en människa som är törstig, en människa som inte prop­pat sina inre tomrum fulla med billiga värdelösa surrogat, ersättningspro­dukter som bara tar plats och skymmer. Nej, Anden vill ha livsrum i ditt och mitt inre och kanske är då förutsättningen att vi börjar röja där i våra in­nersta förråd och slänger ut alla plastgudarna och låtastryggheterna.

Varför inte en rejäl andlig vårstädning i vårt inre, där finns så mycket som bara tar plats och skymmer, så mycket som tynger oss och distraherar oss. Kanske är det först när vi gjort det som vi upptäcker vårt inre tomrum, tom­rummet som kan bli till livsrum när Anden tar det i besittning. Var inte rädd för tomrummet – vare sig det fysiska eller det tidsmässiga! det är bara där du kan känna törsten, törsten som kan vara din allra bäste Vägvisare