Predikan 

När allt är lugnt i världen (när nu det är) brukar många människor tycka att den här texten är väldigt obehaglig och konstig. Men kanske att vi i år, när det är krig i Europa, bättre kan förstå vad den handlar om och förstå att det finns ett gott budskap där, till oss.

Johannes, som skrivit Uppenbarelseboken, förklarar varför det är så mycket hemskheter på jorden: det är för att djävulen inte är i himlen. Och det är bra att det inte finns någon ondska i himlen för fanns det det vore det inte himlen. Jag vet inte hur ni har det med TRON på himlen, om det händer att ni ibland längtar efter att himlen skulle finnas, en tillvaro utan gråt, utan ångest, ensamhet, krig, miljöförstöring? Det gör jag. Varje gång jag läser en bok med ett gott slut påminns jag om den längtan inuti. Jag tror att vi är skapade med den längtan, att Gud lagt ner den i oss. Att vi ska veta att tillsammans med Gud finns det ett gott slut på den här vackra, härliga, spännande, ruskiga historien.

Men nu är vi här på jorden, en vacker och underbar plats – men där det också är ganska hemskt och mörkt. Hoberna kan inte vara kvar i mysiga Fylke, vi är allihop på väg genom ett landskap där vi inte alltid vet vart vi ska gå eller vad meningen är. Det är inte lätt att vara människa, oavsett om man är barn, tonåring eller gråhårig som jag. Eller släthårig, som Christian.

Kyrkan vet att Gud har besegrat döden och mörkret. Det har Han gjort en gång för alla, när Jesus dör på korset. Men varför är det då fortfarande så mycket hemskheter i världen?

Det var en gång en missionärsfamilj som bodde i djungeln. En gång när de kom hem upptäckte de en stor, jättestor, orm i köket. De stängde hastigt dörren och gick till byäldsten. Inga problem säger han, tar sin machete och följer med dem.

Han går in i huset och kommer ut igen efter en liten stund, han hade huggit huvudet av ormen. Familjen är förstås överväldigade av glädje och lättnad och vill tacka honom. Då säger byäldsten: ja, ormen är död, men det är bara ett enda litet problem. Ormen har själv inte fattat att den är död.

Och i flera timmar löpte den huvudlösa ormen amok därinne i köket, for omkring och förstörde porslin och allt möjligt.

Där är vi nu, i världshistorien. Gud har besegrat ondskan, på korset, en gång för alla, men ormen har inte fattat att den är död och orsakar därför fortsatt mycket skada och förödelse.

Det var den ena svåra texten. Den andra handlar om ett ord som vi kanske inte använder så ofta: förförelser. Det handlar om omsorg om de små. Men vad menar Jesus med att ”om din hand eller fot förleder dig så hugg av den”? Det var en man i en by i Västergötland som för ungefär hundra år sedan tog den här texten bokstavligt och högg av sig sin hand. Ingen i byn av alla kristna människor som bodde där applåderade honom. Kyrkan har aldrig läst det här Jesusordet på det sättet. Och det är en svår sak med Bibeln, och en anledning till att man behöver bibelstudier och läsa Bibeln ihop: det är inte alltid självklart vad texten betyder.

Jesus vill varna de små, sina vänner för fiender, sådana som kanske kan verka snälla men eg inte är det. Som vill locka oss att göra sådant som vi inte mår bra av. Om du får lust att se på dumma saker i mobilen – lägg den ifrån dig, ha den inte vid sängen när du ska sova. Se till att du bevarar ditt hjärta, för från hjärtat utgår livet. Så allt det där skarpa som Jesus säger är riktat till sådana som förför andra människor.

Det vi kan tänka på är t ex – och jag har lånat dessa punkter från en pastorskollega:

• Vi ska inte vara någon som leder en annan in i synd
  
• Vi ska inte dra ett skämt som man inte borde skratta åt
• Vi ska inte skicka e-mail som andra inte borde läsa
• Vi ska inte plantera en tanke hos någon annan som de inte borde tänka
• Vi ska inte säga det som andra inte mår bra av att höra
• Vi ska inte erbjuda något som andra inte mår bra av att ta
• Vi ska inte skicka vidare en bild som andra inte borde se
  

Jesus menar att vi har ansvar dels för vad vi själva gör och dels vad vi gör med andra. Det är på riktigt, det ansvaret. En dag kommer vi att få svara på frågan hur vi förvaltade det ansvaret, hur vi tog hand om de människor vi haft runt omkring oss.