Kärlekens väg

Högmässa i Stensjökyrkan
Fastlagssöndagen 2003   
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 52:13-15
Epistel 1 Kor 13:1-13
Evangelium Luk 18:31-43
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord
Ur episteltexten - 1 Kor 13: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Visst är Gud gåtfull, men inte obegriplig. Det finns nämligen en väg som gör Gud begriplig och det är kärlekens väg. Den som vågar vandra den vägen utan några garantier, den människan lär känna Gud. För där möter Han oss - i det vi kallar kärlek, medmänsklighet, barmhärtighet, ödmjukhet eller rent av empati. Idag står lärjungarna vid vägskälet på väg upp mot Jerusalem, de hade helst velat vika av och återvända upp till Galliléen där de är utom räckhåll för de farligaste fienderna. Men Jesus börjar gå upp emot Jerusalem och de vågar följa efter, på kärlekens väg, ut på den vandring som avslöjar mer om vem Han är än något annat Han sagt eller gjort.

Varje dag i ditt liv står du i den där vägkorsningen, det finns en bekvämare väg, det finns en mer upptrampad allfartsväg som du kan välja, men du anar att Jesus varje dag kallar dig ut på den andra vägen, kärlekens väg, självutgivelsens väg, den väg Han valde när han gick upp emot lidandet i Jerusalem. Låt din syndabekännelse idag få bli ett erkännande av att du många gånger stått i den där vägkorsningen och valt den lätta vägen, och låt samma bekännelse få uttrycka din längtan efter att våga följa Jesus ut på kärlekens väg, varje dag! LÅT OSS BE OCH BEKÄNNA…

En första predikan
Igår var det femmilen i skid-VM och just nu pågår Vasaloppet som är 9 mil långt. När man hör kommentatorer på TV referera så långa skidlopp så märker man ibland en påtaglig förändring när det är sådär 5-10 km kvar. Innan dess har det liksom lunkat på men så når man den där punkten när det plötsligt blir allvar. Det är nu det avgörs, deltagarna gör sig redo för en sista urladdning där de ska ge allt de har och ofta är det just förmågan att tömma sig helt som avgör vem som vinner - inga krafter får sparas, man måste ge allt!

Lite är det den känslan man få när man hör dagens evangelium. Jesus avslöjar att han ska gå upp till Jerusalem och att han där kommer att torteras och dödas. Lärjungarna fattar ju inte vad han menar men vi vet ju vad som kommer att hända. Det börjar dra ihop sig till den stora slutuppgörelsen. Nu börjar allvaret. Och hur viktigt det som hänt tidigare än har varit så känns det mot bakgrund av det som ska komma mer som en transportsträcka mot detta allt avgörande som kommer att hända när Jesus når fram till Jerusalem. I femmilen kan en skidlöpare leda loppet under fyra mil, men det betyder ingenting om han viker sig under den sista milen. Och så är det också i tron: att följa Jesus så länge han går omkring uppe i Galliléen, bland alla sina vänner och beundrare, det är inte värt någonting om man lämnar honom under denna sista vandring, när han går mot sina fiender.

Nu kan man ju tycka att för lärjungarna var det ingen större prestation att gå med den här sista biten. För de var ju totalt aningslösa, dom fattade inte vad som skulle hända. Inte ens när Jesus berättade det förstod dom vad det handlade om. Eller som Lukas berättade: "Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade."

Kärlekens väg är rubriken för Fastlagssöndagen och det vi kommer att få höra om under de närmaste veckorna är att kärleken har en baksida som heter självuppoffring. Kärleken kräver någonting av dig och mig, den kräver att vi offrar något för att ge till andra. Lutherhjälpens fasteinsamling är ett uttryck för offer, ett viktigt uttryck eftersom varje krona kan rädda liv i den groteskt orättvisa värld där vi lever! Men samtidigt kan man inte köpa sig från från ett ansvar som handlar om liv mer än om pengar… resten på denna första predikan får ni tänka er själva! Jag börjar om:

En andra predikan…
Inte nog med att de två första psalmerna idag börjar med ordet SE, Deessutom har vi hört tre bibeltexter som alla handlar om att se:
1. I GT-texten skriver profeten Jesaja: …ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat.
2. I episteltexten skriver Paulus: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.
3. I evangeliet berättar Lukas att den blinde mannen säger: "Herre, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig."

Det grekiska ordet som används i både episteln och evangeliet är [blépo]. I evangeliet används det i en sammansättning [anablépo] som betyder "se igen" .

Tänk om kristendom handlar om att se på ett nytt sätt, att "se igen" med nya ögon. Att betrakta samma verklighet, samma vänner, samma fiender, samma arbete, samma familj och samma hemkommun med nya ögon! Ibland heter det ju att skönheten ligger i betraktarens ögon - det används som en förklaring till att två olika människor kan bedöma samma sak på så motsatta sätt.

Ja, tänk om problemet med oss är att vi alla lider av ett synfel som ger oss helt fel bild av tillvaron, ett synfel som bara Jesus kan rätta till. Själv är jag sedan snart 40 år närsynt, men det går ju att rätta till med glasögon, linser eller ögonoperation. Det verkar vara värre med det andliga synfelet - det går inte att korrigera lika lätt. Paulus skriver ju att vi här på jorden ser som i en gåtfull spegelbild, och när man tänker på att dåtidens speglar gav en mycket suddig bild av verkligheten så förstår vi att gåtfullheten inte bara handlar om att allting är spegelvänt. Nej, det verkar vara nåt större som vi missar med vår vanliga syn. Kanske kan man jämföra med ljusets våglängd. Våra ögon kan ju bara uppfatta ljus inom vissa frekvensområden, det finns ju ljus som är osynligt för våra ögon - ultraviolett ljus och infrarött ljus. Går man ännu längre ifrån de synliga våglängderna så kallar man det för strålning, som röntgenstrålning och värmestrålning. Och visst kunde man tänka sig att det finns en andlig våglängd där det andliga livet… resten på denna andra predikan får ni tänka er själva! Jag ska strax börja om igen men först ska kyrkokören sjunga Se vi går upp till Jerusalem

En tredje predikan:
Ser ni framför er situationen - Jesus är på väg mot Jerusalem, han är målmedveten, han vet vart han vill och han lå-ter inget locka sig åt sidan. Eller gör han det? Den blinde mannen försöker hejda honom, men hyssjas ner av de kringstående. "Ser du inte att Jesus är på väg mot Jerusalem. Förstår du inte att han äntligen ska slänga ut romarna och befria templet. Fattar du inte att det han ska göra gäller hela folket - då har han inte tid med dig, en enda liten människa, och dina små bekymmer. Så håll käft och stör inte mer!" Men Jesus låter sig störas. Fastän han befinner sig mitt inne i ett så stort och viktigt projekt, så stannar han upp och tar sig tid med den lilla störande människan som vill ha hans hjälp. Utifrån den här lilla incidenten vill jag formulera en tes som lyder så här: Kärlekens väg är omvägens väg!

Visst har det hänt också dig att du är mitt inne i nåt jätteviktigt, och så kommer det nån och stör med sina bekymmer. Du lyssnar nån minut med ett halvt öra men du är inte närvarande utan du är nån helt an-nanstans. Dina tankar biter sig fast i DITT STORA PROJEKT och efter nån minut lyckas du avveckla samtalet med nån liten verbal klapp på axeln - "du, vi får prata mer om det här nån gång men nu måste jag faktiskt skynda vidare!"

Vad Jesus visar oss i dagens evangelium, det är att det är störningarna och avbrotten som är det viktigaste i livet. Mina projekt får aldrig vara viktigare än en enda liten människa som just nu och just här be-höver min hjälp eller kanske bara min hela och fulla närvaro i ett möte. Gud talar genom stör-ningarna och avbrotten men han tiger of-tast i de stora projekten. För oss föräldrar kan det handla om ett litet barn som här och nu vill prata, inte sen när du har läst klart tidningen. Det kan handla om de där ensamma klistriga typerna som alltid ringer när man har bråttom och som aldrig kommer fram till vad dom egent-ligen vill. Och det kan handla om tusen andra avbrott och störningar i din välplanerade almanacka. Då handlar det om att kunna vara så su-verän som Jesus var - han som tog sig tid. För antingen är det tiden, den knappa otillräckliga tiden, som kontrollerar dig. Eller så är det du som kontrollerar tiden, som gör dig till herre över din egen tid.

Omvägen är Vägen, Vägen med stort V. För när du planerar och be-stämmer dig för vissa projekt, så kommer det från dig själv. Men störningarna och avbrotten har du aldrig planerat, de kan aldrig komma från dig själv. Däremot kan de komma från Gud och ha ett alldeles speciellt budskap till dig. Så tänk så här när bilen går sönder på väg till ett viktigt möte, när datorn hänger sig och du tvingas göra Control Alt Delete utan att ha sparat filen du jobbat med de senaste fyra timmarna, när det blir tillfälligt avbrott i TV-rutan eller när ny-skilde Niklas ringer precis när du skulle åka till IKEA. Tänk då så här: Underbart, här inträffar en spontan livsyttring. Här inträffar nå-got som jag inte hade planerat, här knackar Livet på utan att jag hade bjudit. Och om det inte är jag som har bjudit så måste det vara någon annan som har bjudit, och eftersom jag inte tror på Ödet så måste det vara Gud. Vad vill han nu med detta! Och så skärper man alla sinnen och blir fullständigt närvarande i det oväntade och oplanerade som nu sker. Det finns ingen död tid, bara planerad tid och oplanerad tid och det är definitivt den oplanerade tiden som är mest spännande om vi bara betraktar den med lite större förväntan!

Så låt dig inte behärskas av tiden - ta dig tid till störningarna och avbrotten för där talar Gud. Det är omvägen som är Vägen!