Ett nådens år

1:a advent 1 dec.2024
Högmässa i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Sakarja 9:9-10
Epistel Upp 3:20-22
Evangelium Matt 23:1-9
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Staden Laodikeia, i nuvarande västra Turkiet, där fanns det en församling som Jesus riktar ett av sina brev till, i Uppenbarelseboken. Staden var ganska framgångsrik, hade textitillverkning och där producerades en ögonsalva som var känd vida omkring. I det brevet säger Jesus, till församlingen i Laodikeia: Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att du är eländig och ömkansvärd, blind och naken.

Det där är en risk i alla tider. Vi har mycket att anföra när det gäller vad vi åstadkommit, vad ”Laodikeia” åstadkommit; ordet betyder ”folkstyre”. Men vi ska akta oss så att inte vår svaga punkt är samma som för staden. De hade mycket som funkade men en viktig sak var deras ständigt bekymmer: vattentillgången.

Tillgång till det levande vattnet, det är det vi får i gudstjänsten. Jesus ÄR det levande vattnet, levande: det blir inte unket och stillastående. Det har makt att ständigt förnya vårt inre liv.

Så hur mycket vi än har att vara stolta över så ska vi alltid se till att vi har tillgång till levande vatten. Att vi tackar Gud för de dagar vi får, att vi lovsjunger, firar gudstjänst, läser Bibeln – att vi förstår att vi behöver allt detta! Inte att det skulle vara under vår värdighet.

Idag är nyårsdag: gott nytt år! Nyårslöften brukar det gå sisådär med, man lovar alltid mer än man håller. Däremot är det fantastiskt med ett nytt kyrkoår: låt det bli en påminnelse för oss, om vad som är viktigt i livet, vad vi behöver och att källan finns, som vi ständigt kan ösa ur, om och om igen.

Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Jag har nyligen lärt mig skillnaden på kryssningsrobotar och ballistiska robotar, vad jag nu ska med den kunskapen till – men det är ju ändå Black week, så det passar ju bra. Kryssningsrobotar åker som ett flygplan och kan väja för hinder medan ballistiska robotar åker rakt upp och sedan, jättefort, rakt ner. Ordet kommer antagligen från grekiskans ”ballo” som betyder ”kasta”. Det har vi i vårt ”sym-bol” – typ, kasta tillsammans med, och ”diabolisk”, kasta isär. Diaballo är det som djävulen ägnar sig åt, att kasta isär, att splittra. Ifall latinets ”bellum” som betyder krig har något med grekiskans ”ballo” att göra vet jag inte men det hade ju passat bra.

Det finns nu ganska många röster som talar om behovet av fred i Mellanöstern, fred för människorna som bor i Gaza. Men det låter inte lika självklart att tala om fred i samband med Ukrainakriget. Fredsförhandlingar i nuläget kommer att ske på Putins villkor och därför förstår väst att även om man inte vill ha ett tredje världskrig så är det av vikt för Europa att Ukraina får hjälp att värna sitt territorium.

Så ibland kanske krig är nödvändigt, på något sätt det minst dåliga alternativet, bland idel dåliga alternativ. Kanske kan man i sammanhanget tänka på Winston Churchills ord om demokrati, som han menade var ”den allra sämsta styresformen, bortsett från alla de andra”. Ofta hamnar vi där att vi bara har dåliga alternativ. Och vad gör vi då?

Ni som är medelålders eller äldre minns nog ett tv-klipp där Carl Bildt och Birgit Friggebo 1992 var på besök i Rinkeby. Det var oro där, pga Lasermannen som vid den tiden smög omkring i Stockholm och sköt på invandrare. Vid mötet så blir det upprörd stämning och Birgit Friggebo föreslår att alla ska sjunga We shall overcome. Scenen blev klassisk, på ett dåligt sätt.

Alla som varit småbarnsföräldrar har säkert nån gång använt sig av en liknande taktik, att man slätar över barnens konflikter och försöker distrahera dem, kanske med en sång. Det kan gå. Men när barnen blir äldre går det inte. Då känner de av direkt ifall en vuxen försöker prata bort något viktigt.

Men det där med att föreslå upprörda människor en fredssång – så kan ibland kyrkan uppfattas. Att man inte riktigt tar ondskan i världen på allvar utan slätar över det komplicerade med prat om frid och fred. Det kan verka som att kyrkan går ut på att man ska vara snäll. Och det är säkert därför det fanns ett punkband som hette The Kristet Utseende. Som om kristna är: förutsägbara och tråkiga.

Och nu är det Första advent. Det är en märklig sorts hjälte som kommer mittgången fram på sin åsna. Så lätt att göra narr av, så lätt att underskatta. Det är inte ens hans egen åsna; han lånar den. Och han påminner om profetian hos Sakarja om en kung som ska komma segrande, på en åsna. Det i sig är en enda stor paradox. Seger – åsna. Hjältarna i vår tids actionfilmer är ofta high tech. Tänk på James Bond som inför varje uppdrag förses med det allra senaste i modern teknologi. Eller Ethan Hunt, i Mission Impossible-filmerna.

Men det finns åtminstone en modern variant av paradoxen seger-åsna. Jag tänker på Johnny English, antihjälten, Bondparodin. I en av filmerna så ska han och hans trogna vapendragare Bough bekämpa tidernas ondaste och mest tekniskt avancerade skurk. Johnny English kommer på: vi ska göra det helt utan datorer och mobiltelefoner, med fax och telefonkiosker. Han blir hjälten som tackas på slutet, men framför allt skrattar man ju åt honom; han är så löjlig, så pinsam.

Utan att dra jämförelsen längre så säger det något om hur svårt vi har att förstå oss på Jesus, att tro att Han skulle kunna vara på allvar. Hur lätt det varit genom tiderna att skratta åt Jesus.

Själv tycker jag mycket om åsnor. I-or har alltid varit min Nalle Puh-favorit. Och jag har den här bilden ovanför min bokhylla hemma, den fick jag av min man vid prästvigningen (undrar hur jag skall tolka det!). Det är Kristina Anshelm som gjort den, som också har gjort bildvinjetterna i våra psalmböcker. Den tycker jag på ett utmärkt sätt visar en sida av Jesus som inte alltid kommer fram: den vänlige, den i ögonhöjd. Det är någon som är prestigelös, som inte kämpar för att bevara sin värdighet, en som inte är en maktspelare. Så underbart med en hjälte i dessa tider som INTE är maktspelare. Och det är honom vi ska följa. Med risken att, också vi, uppfattas som lite löjliga.

Men vi ska inte gå på det, kyrkan har ibland lätt att underskatta sin USP, vi tycker att vi är små och inte åstadkommer så mycket. Och det gör vi kanske inte heller. Men vi håller oss till Honom som är i färd med att strida och kämpa för oss och hela världen. Han gör det på sitt sätt. Han strider, med shalom, med friden i sitt hjärta. Hur är det möjligt? Ja, för att Han har tillgång till en kraft som inte är av denna världen, för att Han är sin Faders Son. Han har all makt i himlen och på jorden. Den är Hans, vad jordens ledare än skulle påstå.

Ibland tycker jag det hjälper att tänka på att vi befinner oss i ockuperat land. Den rätte kungen finns och vår uppgift, som kyrka, som församling, som enskilda är att förbereda Hans ankomst, att kämpa på Hans sida, i motståndsrörelsen.

Det gör vi på olika sätt och jag tror att det är så att vi kan ha olika kallelser, som ibland kan verka motstridiga. Jag tror till exempel att vi får komma till olika slutsatser politiskt, både här hemma och vad gäller storpolitiken. En gång var det en temakväll här i Stensjökyrkan, ett samtal mellan två präster, Stefan Risenfors, pacifisten, och Johannes Imberg, som argumenterade för att kristen tro inte nödvändigtvis måste landa i pacifism, att det kan vara rätt, från en kristen synpunkt, att strida med vapen i hand.

Man kan tänka på det som herrnhutarna har som sitt valspråk: I allt viktigt – enhet. I allt mindre viktigt – frihet. I allt – kärlek. Vilken övertygelse vi än har – kan vi ha den och bevara en frid i hjärtat? Kan vi be för dem som tycker annorlunda? Kan vi be med dem? Kan vi älska dem? Eller är vi beroende av våra fiender, som fiender?

När Jesus kommer, på åsnan, när Messias kommer, då kommer Han, som profeten Sakarja säger, att förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Man kan säga: detta är ett argument för att genast sluta kriga nu. Men man kan också säga: det är Jesus, det är Messias som måste komma för att det ska kunna bli fred. På egen hand kan människan inte skapa fred.

Vilken hållning vi än själva har så tror jag att vi kan och ska värna freden i hjärtat, den frid som bara Jesus kan ge. Jesus som är vår Domare och försvarsadvokat i ett, lejon och det lamm som offrats för världens synder. På tal om herrnhutarna, de säger också en annan bra sak: Vårt lamm har segrat. Låt oss följa honom.