I Jesu namn

Gudstjänst i Stensjökyrkan
Nyårsdagen 2021
Stefan Risenfors
Texter
GT 4 Mos 6:22-27
Epistel Rom 10:9-13
Evangelium Luk 2:21-22
<<Föregående  >>Nästa

 Predikan

I Jesu namn är alltså rubriken för årets första gudstjänst och kopplingen till dagens evangelium är ju tydlig – Lukas berättelse om att Jesus fick sitt namn när han omskars vid 8 dagars ålder. Den judiska omskärelsen kan ju delvis ses om en parallell till vårt kristna dop men i kyrkan har vi på senare år betonat att dopet inte är en namngivningsceremoni. Det är ju annars lätt att uppfatta det så när ordet dop också används vid namngivning av fartyg i samband med första sjösättningen och då är också formuleringen: Jag döper dig till Stena Scandinavica eller vad fartyget nu ska heta. Många tror att det är samma formulering vid använder i kyrkans dop men då använder vi aldrig ordet till utan formuleringen är, om vi använder årets första namn i almanackan: Svea – jag döper dig i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Kyrkan döper alltså ett redan namngivet barn. Man skulle kunna formulera det så att du får ytterligare ett namn när du döps – namnet Kristen eftersom dopet är början på livet som kristen

Men det finns också ett å ena sidan och å andra sidan i frågan om dop och namngivning. En människas namn är också en del av hennes identitet. Efternamnet markerar den sociala identiteten i form av släkten medan förnamnet markerar det unika i varje enskild människa. Man kan då konstatera att det i Sverige rent kulturellt finns en betoning på förnamnet eftersom vår kultur är så individualistisk medan det i sk hederskulturer finns en betoning på efternamnet – där är familjen och släkten viktigare än individen. Vi har vant oss vid att betrakta hederskulturerna som något destruktivt genom begrepp som hedersförtryck och hedersmord och visst är det uttryck för en fruktansvärd ofrihet när en individ hela tiden måste underordna sig sin familj och släkt. Men samtidigt har hederskulturerna en känsla av samhörighet och gemenskap som vår individualistiska kultur ofta saknar.

Jesus föds in i en familj, en konkret jordisk familj men han föds också in i en större gemenskap – det utvalda folkets gemenskap inför Herren – och det är det som markeras när han åtta dagar gammal omskärs. På samma sätt är vårt dop en markering av att vi förs in i en gemenskap som är större än familjens och det är kyrkans gemenskap. En gemenskap som är större än församlingen, större än Svenska kyrkan, för i den gemenskapen ingår alla döpta – idag ungefär 2,5 miljarder människor.

På vår hemsida gjorde jag ett slags filmad introduktion till den här dagen och den slutade med ett förslag till andlig övning inför det nya året. Jag föreslog att vi skulle tänka de tre orden i Nyårsdagens rubrik inför allt vi företar oss under detta nya år. Vi skulle tänka I Jesu namn innan det vi säger eller gör. Det vore nämligen ett sätt att bejaka och bekräfta det där namnet Kristen vi fick när vi döptes. Om vi gjorde det skulle det också visa sig att vissa av våra handlingar så uppenbart strider mot vår kristna identitet:

                      I Jesu namn struntar jag i att ha munskydd på bussen trots att Guds utsände Anders Tegnell påbjudit mig att ha det nu i januari! Ja, vad man än tycker om Folkhälsomyndighetens rekommendationer så är det svårt att utifrån en identitet som kristen trotsa välmenande rekommen­dationer som är till för att skydda våra medmänniskor mot Coronasmitta.

I Jesu namn berättar jag nu vad jag fick höra i förtroende av en bekant… I Jesu namn fortsätter jag att köpa besprutade bananer fastän jag vet vad detta gift gör mot jordbruks­arbetare och natur… I Jesu namn ägnar jag nu frivilligt ett år av mitt liv till att lära mig ha ihjäl människor som har fel uniform på sig…

Ja, jag vet att det där sista är kontroversiellt och att rent av en majoritet av Sveriges döpta kristna menar att vi behöver ett militärt försvar som bygger på att unga människor ägnar ett år av sitt liv på att lära sig hantera automatkarbiner, stridsflygplan och vad det nu är för robotar de tillverkar på Saab Microwave på Solhusgatan i Kallebäck, knappt 2 km från Stensjö­kyrkan. Men har den där majoriteten döpta kristna Jesus bakom sig när de accepterar det militära våldet som något ofrånkomligt? Vi måste få ställa den frågan, åtminstone idag på kyrkans fredsdag, Nyårsdagen.

Vi är inte överens och vi behöver inte vara överens om vad det bör få för faktiska konsekvenser om vi tänker I Jesu namn före allt vi gör under det här nya året. Men vi kanske kan vara överens om att det skulle kunna innebära förändringar både för en snart pensionsmässig präst i Stensjökyr­kan och för en tjänsteman i en vapenfabrik två km därifrån om vi båda tänkte I Jesu namn inför allt vi gör under detta nya år.

Nu är ju inte den där andliga övningen riktigt genomförbar på allt vi gör och säger, för det mesta vi gör och säger kommer liksom av sig självt, utan att nån större del av vår tankeapparat eller samvete är aktiverat. Det kom en bok för några år sedan med titel "Tänka, snabbt och långsamt" av psykologen Daniel Kahneman. Han menar att vår hjärna har två system för tänkande; System 1 är allt vi gör mer eller mindre automatiskt och System 2 är det vi gör mer medvetet i form av medvetna val mellan tydliga alternativ.. System1 styrs av våra vanor, inlärda beteenden inklusive fördomar och av rent biologiska processer som gör att vi t ex kan andas utan att medvetet tänka på det. System 1 kräver mycket mindre energi och därför är det nödvändigt för organismen att det finns och det innebär att vi t ex kan köra bil i kända miljöer och prata samtidigt.

Men då borde det ju också vara så att ju äldre vi blir desto mer tenderar vi att placera i System 1 – vi lär oss ju mer och mer, vi skaffar oss allt fler vanor och inlärda beteenden. Men det innebär också att en allt större del av våra liv kan hamna utom räckhåll för såväl medveten eftertanke som samvete. Vi blir mer av förprogrammerade robotar än medvetna individer. Om den där programmeringen kommer från pålitliga källor, från miljöer och sammanhang som vårt System 2 verkligen bejakar, så borde den där programmeringen inte vara något större problem. Men så är det förmodligen inte för vi lever i en värld som är impregnerad av påverkansfaktorer som vi ö h t inte är medvetna om. Alla dessa fördolda eller kamouflerade budskap. Reklamen är vi kanske vagt medvetna om även om den närmar sig på allt mer sofistikerade vägar. Men grupptrycket från de människor vi har runt omkring oss? Hur medvetna är vi om det? Alla de psykologiska sår vi tillfogats kanske tidigt i livet, traumatiska minnen och erfarenheter som verkar utan att synas. Alla dessa algoritmer som styr vad vi möter när vi surfar på nätet… Fördomar som vi bär på utan att vara medvetna om det – något som blev tydligt i åtminstone ett av P1:s sommarprogram förra året när den manlige företagsledaren som bytte könsidentitet och kom ut som kvinna berättade om hur han först som kvinna kunde upptäcka de fördomar mot kvinnor han tidigare burit på som man i en manlig företagskultur.

Den som vill få full kontroll på sitt omedvetna tankesystem 1, på sin programmering, har då egentligen bara ett alternativ och det är att gå i kloster! Ett stängt kloster utan tillgång till vare sig TV eller Internet, en miljö där man enbart utsätter sig för bibliska texter och varsamma själavårdande samtal. Ungefär som man gör på en retreat. Men inte ens efter 20 år i ett kloster har vi full kontroll för också munkarna och nunnorna bär med sig undermedveten påverkan i form av barndoms­upplevelser och dessutom saknar de kontroll över den icke verbala påverkan som äger rum också i de frommaste av samtal där i klostret.

Så hur vi än beter oss så är vi påverkade av krafter och intressen utanför vår kontroll. Så hur gör vi då om vi inför detta nya år vill leva mer genomtänkt, mer medvetet?  Ja, det enda alternativ jag ser är att på ett medvetet plan överlämna kontrollen till någon som vi vet vill oss väl. Där kan den andliga övningen med de tre orden I Jesu namn vara ett steg på vägen men ett ännu viktigare steg är att påminna oss om en annan kyrkoårsrubrik, nämligen rubriken för det förra nyåret, det kyrkliga nyåret på Första Advent då rubriken var Ett Nådens År! Vi får överlämna detta nya år i händerna på den Jesus som förlåter oss såväl våra programmerade som våra oprogram­merade misstag och som hjälper oss att I JESU NAMN förlåta andra! AMEN