Herrens moder

Högmässa med dop i Stensjökyrkan

4:e söndagen i advent 2010
Stefan Risenfors
Texter
Gt Jes. 52:7-10
2 Kor 1:17-22
Evangelium Luk 1:39-45
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång?

Så frågar sig aposteln Paulus i dagens episteltext. Samma fråga bör vi ställa oss varje dag. Och svaret bör vara att vi faktiskt säger ja och nej samtidigt men inte på det sätt Paulus menar. Det jag menar är att vi ofta kan ha en tendens att svara ja på motstridiga frågor och då förvandlas vårt JA till ett NEJ, för många bejakanden förutsätter att vi förnekar något annat. När du vaknade i morse hade du t ex möjlighet att säga JA till din sömniga kropp som kanske ville sova några timmar till. Men du hade också möjlighet att säga JA till en annan sorts vila, nämligen den djupare vila som en gudstjänst kan innebära när den funge­rar. Du hade inte kunnat bejaka båda dessa erbju­danden och uppenbarli­gen valde du att säga NEJ till din sömniga kropp och säga JA till att delta i högmässan. Nu kanske valet inte var helt fritt för en del av oss men du förstår principen – att ett NEJ kan öppna vägen för ett JA på samma sätt som alltför många JA kan blockera varandra. Så låt då syndabekännelsen få bli en bön om att kunna säga tillräckligt många NEJ till halvväsentligheter för att därmed kunna ge utrymme för ett entydigt JA till det som är allra viktigast i ditt liv just nu… låt oss be och bekänna… (SYNDABEKÄNNELSEN)

Predikan
Vi är nu på väg in i julveckan, ungefär 2 miljarder kristna runt om i världen står beredda att fira en av årets största högtider och i centrum av alltsam­mans står en liten tonårstjej från Mellanöstern som för sådär 2000 år sedan fick för sig att hon hade mött en ängel. Den sortens upplevelser har för­modligen tusentals tonårstjejer haft både före och efter henne, drömda och verkliga möten med änglar. Men just den här flickan lyckades få en hel värld att tro att det barn som växte inom henne hade ett samband med ängelns besök. Ja, hon lyckades få en hel värld att tro att hennes barn var Guds eget barn, inte bara på det sätt som varje barn som föds är ett Guds barn, utan på ett alldeles unikt sätt! Ja, Maria lyckades få en hel värld att tro att hennes barn inte hade någon jordisk pappa utan att det bara var Gud själv och Maria som var inblandade i hans tillkomst.

Tänk om hon ljuger! Hur många gånger genom årtusendena har inte tonårstjejer ljugit om oönskade graviditeter – diktat ihop den ena mer fantastiska historien än den andra! Varför skulle vi tro på just Maria? I evangeliet hörde vi om Elisabet, en äldre släkting till Maria som uppen­barligen trodde på hennes berättelse. Fast Elisabet hade ju lite speciella förutsättningar i sammanhanget – hon väntade ju själv barn trots att hon under ett långt äktenskap aldrig hade kunnat få barn och nu var hon gammal. Hon betraktade det som ett mirakel och också det miraklet hade bekräftats av en ängel som hade visat sig för hennes man Sakarias. Så att Elisabet trodde på Marias historia var kanske inte så konstigt – hennes egen graviditet var ju inte inbillad och Marias berättelse bekräftade ju bara att något stort var i görningen. Förmodligen var Elisabet den första som Maria berättade för, för enligt Lukasevangeliet hade det bara gått några dagar efter ängelns besök när Maria gav sig iväg till sin gamla släkting.

Ska man tro evangelisten Lukas så bodde Sakarias och Elisabet i Juda bergsbygd i södra delen av Israel, medan Maria bodde i Nasaret uppe i norr. I så fall kan man konstatera att när Maria besöker Elisabet så kan det handla om en vandring på sådär 20 mil enkel resa. Ingen bil, inget tåg, utan vandring. Lukas berättar att hon stannade hos Elisabet i tre månader innan hon återvände hem till Nasaret. 20 mils vandring igen men nu mitt inne i en egen graviditet!

Det här innebär att om Lukas uppgifter stämmer så dröjde det kanske drygt tre månader innan Maria berättade om barnet hon väntade för sin fästman Josef och för sina föräldrar. Hon hade alltså god tid på sig att tillsammans med den bekräftande Elisabet bli trygg och sammanhängande i sin berätt­else om vad som hände när ängeln besökte henne. Ja, den skeptiske kunde säga at de hade tre månader på sig att ljuga ihop en bra historia för Maria. Men varför skulle hon göra det? Ja, kanske för att dölja och för sig själv förtränga det faktum att hon i själva verkat hade blivit våldtagen – på tre månader skulle hon också hinna bearbeta chocken efter en sån upple­velse…

Ja, sådär kan man hålla på och undergräva Marias berättelse om hur hon blev med barn och visst finns det många osannolikheter i hennes berättelse, och på samma sätt som i berättelsen om Jesu födelse så finns där mycket som mer påminner om samtida legender som var ägnade att göra kungar och andra mäktiga män märkligare än de i själva verket var.

Men varför ska vi då tro på Maria? Ja, en anledning skulle kanske vara att vi vill tro på den sortens berättelser – vi vill tro på att såna saker ska kunna hända en alldeles vanlig tonårsflicka. Men ett betydligt starkare skäl är det som hände sedan Jesus blivit vuxen. Fram till dess levde han ju som vem som helst i Nasaret. Men det som förändrade allting var ju när han sådär 30 år senare sammanträffade med den man som förekommer i dagens evangelium genom att han tydligen sprattlade till i sin mamma Elisabets mage när hon mötte Maria. Den vuxne Johannes kallades Döparen och var den som döpte Jesus som en invigning till hans offentliga verksamhet. Och det var då det började hända saker – inte nog med att han visade sig vara den mest lysande folktalare som världen har skådat, dessutom gjorde han sjuka friska och andra häpnadsväckande mirakel. Och sedan det märkliga som hände i samband med hans avrättning och påstådda uppståndelse.

Det är i efterhand som Marias berättelse visar sig något mindre orimlig – det hände ändå så mycket orimligt och fantastiskt kring Jesus så varför skulle inte också hans födelse kunna vara lika mirakulös!? Och, när vi tänker efter, är inte varje barns födelse ett mirakel som antyder att vår moderna kritiskt granskande vetenskapliga hållning bara beskriver ett tunt ytlager av ett universum vars storhet vi aldrig kommer att helt fatta!

Maria var inte gammal när hon fick det största uppdrag en människa kan få – att bli mor åt Guds egen son. Kanske gjorde hennes låga ålder att hon hade lättare att acceptera uppdraget. På samma sätt som ingen har talat om för humlan att den inte borde kunna flyga med tanke på sin vikt, så hade ingen talat om för Maria att det omöjliga inte kunde hända. Problemet är väl främst vi vuxna, vi som har så lätt för att låta sänka taket i vår förståelse av verkligheten. Vi som har så lätt för att stänga in oss i en liten trång bur av rationaliteter medan livet pågår därutanför där humlor flyger och Gud besöker jorden!

Så, låt oss då inför den här julen kliva ut ur den där trånga buren och försöka återerövra de ögon vi en gång hade – barnets vidöppna förundrade ögon som låter livet var precis så stort som det är. Det är bara med den blicken som julens berättelse kan öppna sig för oss!

Och vet ni, det går faktiskt att med samma kritiskt tänkande hjärna begripa hur Internet­bankens komplicerade inloggningssystem fungerar och samti­digt tro på något så ovetenskapligt som att en jungfru kan få barn. Inte för att en sådan tro skulle vara nödvändig för att kunna kalla sig kristen, men för mig gör den livet ännu vackrare. AMEN