Det nya förbundet

Skärtorsdagsmässa 28 mars 2024 i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde
Eavgelium Matt 26:17-30
<<Föregående  >>Nästa

Gå in i staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig.

På engelska är det ”a certain man”, det sägs inte vem. Kanske är det lite som vänskapens ikon, som somliga av er säkert har sett. Det sitter två gestalter intill varandra, den ene är Jesus. Och den andra: ja, där kan man tänka in sig själv.

För en troende människa kan varje möte med bibeltexten ge en sådan identifikation. Vi både kan och ska hoppa in i berättelsen. Om det stämmer att Bibeln är ett levande ord så är det ju alltid nytt, med ett ständigt möjligt personligt tilltal. Jag säger möjligt för det är ju inte idiotsäkert. Att läsa utan den Helige Ande kan leda till hur många tokigheter som helst. Det kan jag själv känna ibland. Att jag närmar mig ordet slarvigt, oförberett och kanske också därmed inte tar det på allvar, inte heller möjligheten att Jesus i sitt ord vill möta just mig, just denna dag.

Man kan invända att det är väl typiskt vår tid att allt ska handla om individen. Och gör det inte det så riskerar det att framstå som ointressant.

I en bok jag läser nu så gör författaren, som är filosof, en distinktion mellan imagination och fantasy. Det funkar på engelska men blir svårare på svenska. Han menar att god konst möjliggör ”imagination”, att man kan gå in i konstverket, låta det tala till en, undersöka vad det vill säga och vad det skulle kunna ha för betydelse för just mig. Fantasy, däremot, menar han, är drömmen som kräver att bli verklighet, så som reklamen får oss att alltid känna oss lite missnöjda med så som vi har det, med verkligheten. Inte att vi genom imagination är fria att föreställa oss det ena eller andra, att sugas in i en värld, utan reklamen väcker vårt begär att drömmarna måste bli verklighet. Självförverkligande antas vara att jag får leva ut mina fantasier, inte att umgänget med god konst väcker och vidgar min föreställningsförmåga till att bli mer närvarande i världen, i det liv som är mitt, med gåvor och begränsningar.

Är bibelordet ett levande ord och jag tar emot det på det sättet så är det precis det som händer: den väcker min vördnad och hjälper mig att leva här i världen, hjälper mig att vara den som Gud har skapat mig att vara. Det är ingen flykt FRÅN verkligheten utan en hjälp för mig att leva I verkligheten.

Det där ska vi tänka noga på, vi som lever i en tid där vi, som människor aldrig i historien, inte ens Marie-Antoinette, har haft i princip obegränsade möjligheter till distraktion och underhållning. Vi ska tänka på vad all denna konsumtion gör med oss. Hjälper den oss att leva i världen, med vår familj och vänner, sådana de nu ser ut, eller gör den att jag blir orkeslös och får allt större ”behov” av att fly bort från allt som är besvärligt?

Vi lever i en mörk tid och JUST DÄRFÖR behöver vi vara rustade att leva I världen, inte fly bort från den. För världen behöver många som ber bönen ”låt ditt rike komma”.

När Jesus firar påskmåltid med sina vänner så är det just i en mörk tid. Det var det för landet Judéen, som levde under ockupation. Det var det för Jesus personligen, som visste att Palmsöndagens glädje ofelbart skulle leda över i Långfredagens ensamhet och smärta. Ändå tar han tillfället i akt att vara glad, att äta tillsammans med sina vänner. Så ska vi också tänka. Vi ska vara aktsamma om vår glädje, inte låta Frestaren stjäla den ifrån oss. Och vi har det ju också i det som ibland felaktigt uppfattas som idyll, 23:e psalmen: du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Jesus vet precis vilka ovännerna är. Ändå vill Han vara glad.

Ja, till och med är det ju så att fienden finns kring själva bordet, inte bara ute på stan. Ändå vill Jesus glädjas. Vad är det som förmår honom till denna glädje?

För egen del kommer jag att tänka på hur jag under många år tyckte det var väldigt jobbigt att gå till tandläkaren, eller till vc och ta prover. Det förstörde flera dagar innan för mig, maten smakade inte, ingenting var roligt.

Jesus är bevisligen inte sådan. Han aktar på glädjen, han har bevarat den. Ja, han är den om vilken det står: du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja, mer än dina likar.

Och när jag tänker på fromma människor jag känt så är det just så, de har haft något av detta som Hebréerbrevets författare skriver om, i citat från Ps 45: en kärlek till rättfärdigheten, de har hatat orätten. Och, kanske tvärtom mot vad man skulle kunna tro, så har den ivern inte gjort dem sådär målmedvetet sammanbitna, utan avslappnade, för de har lärt sig att först ta emot och sedan ge vidare.

Jesus bryter brödet, och Judas är där. Man hade ju inte klandrat honom. Även hos Markus är det så. Lukas skildring nämner inte Judas utom helt kort. Hos Johannes så betonas det att Jesus tvättar alla lärjungarnas fötter, alltså även Judas.

Det är hemska ord vi läser hos Matteus: det hade varit bättre för den människan som förråder Jesus, om hon alls inte blivit född. Hur ska vi förstå Judas öde? Är det alls möjligt?

Som med allt som är svårt finns det två diken. man kan strunta i det och inte fundera på det, inte med sin föreställningsförmåga gå in i det. Man kan också ha ett osunt intresse, gotta sig åt det, hänge sig åt dramatiska skildringar, som i de medeltida bilderna av skärseleden och helvetet. Och jag tror det vore oklokt att rationalisera bort alla de svåra texterna, som om de inte gällde längre, i alla fall inte oss som är så upplysta. Jag tror att de står där för att de ska störa oss, som vi sjunger i en kvällspsalm: Om för en broder jag har stängt mitt sinne, och än vill glömma vad din kärlek säger, så låt din Ande liva upp mitt minne och störa mig uppå mitt viloläger. Den dissonansen kan bli till välsignelse för oss, mana oss till ett allvar inför livet, så att vi inte tramsar bort det. Men jag tror också att orden gäller oss som Jesus riktade till de lärjungar som en gång frågade Honom ”herre, är det bara några få som blir frälsta?”. Kämpa ni, svarade Jesus då, kämpa ni för att komma in genom den trånga porten.

Judas och hans existentiella öde får vi lämna åt Gud. Vi ska se till att när Jesus vill komma på besök att vi då ska upplåta vårt hjärta för Honom.