Den kämpande tron

Högmässa i Stensjökyrkan
2:a söndagen i Fastan 2015
 Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 32:22-31
Epistel Kor 6:1-10
Evangelium Matt 15:21-28
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Jag missade damernas tremil igår på Skid-VM i Falun. Men jag hörde kommentarerna efteråt. Jag hörde om Charlotte Kalla som hade kört omkull två gånger och känt sig totalt tömd på krafter efter halva loppet men som ändå hade kämpat sig till en tredjeplats. Hon sa i inter­vjuerna att hon inte visste var hon fick krafterna ifrån …

Dagens tema är Den kämpande tron och i Charlotte Kalla har vi en bra bild för vad kamp är för något. Ändå är ju skid-VM bara en idrottslek! En helt annan kamp, en kamp bokstavligen på liv och död, pågår just nu i Syrien där vi får vittnesmål om att ett folkmord på kristna just i detta ögonblick utspelas. Och för två veckor sedan blev 21 kristna kopter från Egypten halshuggna på en strand i Libyen för att de vägrade konvertera till islam. Att jag ändå tar upp skid-VM som exempel på kamp är för att visa hur absurd vår tillvaro är: här sitter vi kristna i Sverige och får söka oss till idrottsvärlden för att se verklig kamp och i samma ögonblick slaktas våra trossyskon i en kamp på liv och död 400 mil härifrån!

Men visst har också vi kristna i Sverige en kamp att utkämpa och på något sätt handlar det också här om liv och död. Den risk vi löper är att bli levande döda – att förlora tron, hoppet och kärleken och sakta tyna bort i en allt större likgiltighet för allt utom vårt eget ytliga välbefinnande. Vår kamp är att identifiera de trons fiender som finns också här – både inom oss och i ett samhälle som har en sällsynt effektiv förmåga att få oss att tänka på annat än det som verkligen betyder något. Vi behöver identifiera dessa fiender och vi behöver bekämpa dem – låt oss be och bekänna…

Predikan

Det var länge sedan jag svarvade, det måste ha varit nån gång i träslöjden i grundskolan, minst 40 år sedan. Träsvarvning handlar om att ett snurrande trästycke möter ett skarpslipat svarvstål. Eftersom träet är mjukare än stålet låter sig träet formas av svarvstålet. Den kämpande tron är som en träbit som inte flyr undan svarvstålet utan utsätter sig för den där hårda vassa eggen och därför formas den som bär på den kämpande tron av motståndet på samma sätt som en träbit formas av svarvstålet.

De kristna assyrierna som bl a lever i norra Syrien tillhör en av de allra första kristna folkgrupperna, de kristnades redan några år efter Jesu död. Det är en folkgrupp som blivit utsatta för så många förföljelser att det idag bara finns ungefär 3 miljoner kristna assyrier kvar av de 20 miljoner som man räknar med fanns under antiken. För precis 100 år sedan utsattes de för ett folkmord i Turkiet, ett folkmord som också drabbade armenierna och som fått så lite uppmärksamhet för att det utfördes i skuggan av det då pågående första världskriget. Ungefär 4/5 av assyrierna beräknas ha utplånats den gången. Och nu händer det alltså igen i det mordiska kalifat som terrornätverket IS har utropat just på assyriskt territorium.

De kristna assyriernas historia vittnar om att den kämpande tron kan vara en mycket bokstavlig och blodig verklighet för somliga kristna i vår värld. De har gång på gång utsatts för ett brutalt svarvstål, ett motstånd som inte gått att undvika med mindre än att man avsvurit sig sin kristna tro. För i IS-kalifatet verkar det åtminstone ibland vara en möjlig utväg för att slippa bli mördad – konvertera till deras perverterade form av islam så får du leva!

Man kan fundera över vad ett sådant motstånd och en sådan kamp gör med människor. Hur formas de av att leva i denna kamp?

I Sverige är det jämförelsevis väldigt bekvämt att vara kristen. Visst finns det de som får lida för sin tro också här och deras lidande kan på andra plan än det rent fysiska vara lika svårt som det som assyrierna nu utsätts för i Syrien. Men för de allra flesta kristna i Sverige kostar det väldigt lite att leva som kristen. Och då måste vi ställa oss frågan om det beror på att vi inte lever som kristna mer än till namnet. För det skulle ju kunna vara så att vi är så medgörliga, otydliga och eftergivna att omgivningen aldrig noterar att vi skulle vara kristna i mer än formell bemärkelse! För hur tolerant Sverige än är enligt vår officiella självbild så tror jag att sann kristendom alltid retar någon och ofta väldigt många! Om vi hade varit tydliga i vår tro och i konsekvenserna av vår tro så inbillar jag mig att vi hade känt av det där hårda svarvstålet mycket mer än vi faktiskt gör!

Kan det vara så att vi väljer motstånd och då är det som att vi i lådan med hårda svarvstål ständigt hittar en mjuk slickepott som råkat hamna där, alltså en sån där degskrapa i mjuk gummi. Försöker man svarva med en slickepott så händer ingenting mer än att det mjuka gummit nöts ner av träet. Gummit förmår inte ens göra några märken i den snurrande träbiten. Det gör liksom inte ont att låta sig svarvas med en slickepott, därför är det bekvämt om man är en träbit – inget kallt stål som biter och man behöver inte förändras så som man förändras av svarvstål. Kvar blir en träbit som ser precis likadan ut som när man satte den i svarven – sträv, kantig och ful – inte alls mjukt rundad och vacker som en svarvad träbit.

I evangeliet hörde vi: En kanaaneisk kvinna från området kring Tyros och Sidon mötte Jesus och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar…

Det var som en örfil! Här kommer hon med sin allra djupaste nöd och han svarar inte ens! Och när hon envisas liknar han henne vid en hund: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”

Det är svårt att begripa sig på Jesus här och det är bra för då tvingas vi stanna upp och fundera. Det är ju så ibland när vi läser Bibeln att det liksom ligger en stor stock mitt i vägen. En obegriplighet! Det går bara inte att komma förbi utan vi måste stanna till och gå på djupet i texten – vad är det egentligen som menas? Ibland kommer vi aldrig fram till nån rimlig tolkning och det kan också vara bra för då skapas frågetecken, och en tro som inte bara består av utropstecken utan också lite frågetecken är lite mer ödmjuk och öppen än den tro som bara äger tvärsäkra utropstecken!

Men i fallet med den kanaaneiska kvinnan så kan vi ana oss till en speciell gudomlig pedagogik där motståndet som Jesus ger tvingar kvinnan att blottlägga en tro som är så stark att Jesus kan peka på den som ett föredöme för de närvarande och för de miljoner människor som efteråt  läst om denna anonyma kvinna. Hon ger inte upp, kärleken till den sjuka dottern ger hen­ne kraft att utstå motståndet och förnedringen och hennes kamp blir till en uppmaning till oss 2000 år senare. En uppmaning att inte ge upp när vi upplever att vår tro är som en tom tunna, när vi upplever det som att våra böner bara ekar ut i en tom rymd och när Gud känns som en from fantasi och inget annat!

I det sammanhanget blir det problematiskt med den senaste svenska översättningen av Herrens Bön för där ber vi: Utsätt oss inte för prövning! För mig blir det som att be om en slickepott också när jag skulle behöva ett svarvstål – ett svarvstål som ger mig motstånd och som formar mig – kanske till något närmare den jag är ämnad att vara, kanske till något närmare mitt sanna jag! När jag ber den bönen i Herrens Bön tänker jag därför in ett tillägg som lyder: ”över vår förmåga!” – utsätt oss inte för prövning över vår förmåga!

Jag vill nämligen inte leva ett liv utan motstånd för jag tror att jag behöver motståndet på samma sätt som träbiten behöver svarvstålet för att formas till något den inte är men som den har potential att bli. Jag anar att det motstånd jag möter kan ha den effekten och därför är jag rädd för min egen feghet. Den feghet som får mig att välja den enklaste vägen, som får mig att flyta med strömmen istället för att våga gå mot strömmen och därmed bli ett tydligt vittne om en kämpande tro. Pröva mig men pröva mig inte över min förmåga och jag anar att jag i Kristus förmår så mycket mer än jag vågat tro! Jag tror att vi alla bär på en så mycket större potential än den vi hittills fått visa. Och det är bara motståndet som förmår frigöra den instängda kraften. Lite som Charlotte Kalla i tremilen igår – där fanns reservkrafter som hon inte kände till förrän hon verkligen behövde dem! AMEN