I Jesu namn

Nyårsdagen  2009 
Nyårsmeditation i Fågelbergskyrkan
Stefan Risenfors
Texter
Epistel Rom 10:9-13
Evangelium Luk 2:2-21
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Omskärelsen var tecknet på att barnet tillhörde det utvalda folket. I kristendomen är dopet vår närmaste motsvarighet, för också vi tillhör ett utvalt folk. Känslan av utvaldhet har allt för ofta deformerats till brutala nationalistiska ideologier där utvaldheten byggts upp genom att man trampar på andra. Så var det t ex i nazismen – där det påstått rena ariska folket reste sig över omgivningen genom att ställa sig på ett berg av massakrerade kroppar från alla dessa påstådda undermänniskor som zigenare, judar och handikappade. Nazismen skapade genom omvärldens dåliga samvete staten Israel 1948 och priset får palestinierna fortfarande betala – det har vi inte minst påmints om under den senaste blodiga veckan i Gaza.

Den utvaldhet som kan sig uttryck i omskärelse och dop har alltså risker, risken att vi:et skapar behovet av ett ”dom” – de som inte är som vi, de annorlunda, de avvikande, de otrogna, hedningarna, fienderna… Idag har vi åtminstone i vår kultur en teoretisk medvetenhet om det här och det har t ex åskådliggjorts i diskussionen om exkluderande respektive inkluderande språk. I kyrkan har vi bl.a. nagelfarit psalmtexter och bibelord som exkluderar kvinnor som när Gud beskrivs i enbart manliga termer. Och visst behöver vi tänka också i de här termerna när vi har så fasansfulla exempel på vad exkluderande kan medföra. Att bli utanförställd, att inte få vara med, att bli osynliggjord – vi har kanske alla erfarenheter av detta och då vet vi att det gör ont också i de små privata sammanhangen som på skolgården eller i kamratgänget. Men samtidigt måste vi fråga oss om inte varje form av gemenskap, varje ”vi” också i någon mån förutsätter ett ”dom”. Om alla innefattas i den stora öppna famnen så blir famnen så vid så att den inte längre kramar någon. I den totalt vidöppna gemenskapen utan några som helst gränser känner sig knappast någon omsluten och då kan vi inte längre tala om en gemenskap. Och det farliga är att de påstått öppna sammanhangen verkar ha en tendens att inom sig skapa informella kotterier, små inofficiella grupper som blir styrande på ett osynligt och manipulativt sätt. Och jag vill påstå att informella gränser alltid är sämre ¨än formella gränser, och informellt ledarskap är alltid sämre än de formella och noga reglerade ledarskapet.

Jag tror att vi människor har ett nedärvt behov av att skapa mindre sammanhang i det stora öppna sammanhanget, och jag vågar tro att det faktiskt går att skapa denna känsla av tillhörighet, utvaldhet och gemenskap utan att utifrån uppfattas som utestängande murar. Man har ju lyckats med konststycket i textilindustrin när det gäller vatten. Moderna regnkläder tillverkas ju med olika skikt som håller ute regnvatten samtidigt som de tillåter kroppens fukt att tränga ut från andra hållet. Reklamen formulerar det som att plagget har en förmåga att ”andas”. Och i mekaniken har det ju hur länge som helst funnits backventiler i rörsystem, alltså ventiler som tillåter passage av gas eller vatten åt ena hållet men inte åt andra hållet. Och har ni fortfarande inte förstått vad jag menar så kan jag ge ett exempel till direkt ur den lokala Mölndalsgeografin: Omedelbart söder om Mölndals Bro finns det en rondell som har ett bullerskydd ut mot motorvägen. Från motorvägssidan ser man en betongvägg som effektivt stopper ljudet från motorvägen, men från rondellen ser man bara en mjuk grässluttning.  

Med dessa vilda bilder vill jag alltså bara förmedla tanken att det måste finnas ett sätt att bygga gemenskap och tillhörighet som inte upplevs exkluderande utifrån. Vi:et måste vara möjligt att definiera samtidigt som de som står utanför bara ser en inbjudande mjuk grässlänt som lockar att komma närmare. Jag tror på den sortens gemenskap och jag tror att det är vi som fått i uppdrag att förverkliga den, kanske rent av under detta nya år. Ylva Eggehorn beskriver visionen om den sortens gemenskap i dikten Ett folk:

… men ett folk ska inta landet

där var och en vet vem han är
och har lagt det framför de andras fötter
… ingen bär sitt ansvar ensam
ingen lämnas ensam med sin skuld

brödet som delas vid borden är fyllt av tårar
… någon sjunger en sång som ska föras vidare
hemligheten fördjupas ju mer den delas
glädjen i allas ögon växer på väg till
den som behövde den

… ingen blir hel utan att ha speglat
sina dagar och nätter i allas hjärtan
givna till varandra för alltid vi som
     förut inte var ett folk
.............fångar i våra egna kroppar och minnen

blir vi aldrig mer efter det som hänt oss

Ingen kan vika undan med blicken och säga:
    du hör inte till mig

...brödet som delas vid borden sammanfattar
att vi har tagit emot varandra som gåvor
utrustade med varandra dricker vi vinet
så som han givit sitt liv
för att församla oss

..och när vi vet att vi kommer och går till Fadern
när vi har rest oss tyst i en lugn förvissning
att förlåtelsen verkligen är vår egendom
genom hans seger
...då ska vi böja oss ner vid syskonens smutsiga fötter
och vi ska sjunga en ny sång om Fadern och Sonen
och Anden de tre som är ett och som ger sina liv
till varandra: Gud är evig gemenskap

...ett folk ska inta landet
ska återerövra skapelsen

och lämna den i Faderns händer

att dela ut till fler

Visst är det inifrånperspektivet Ylva Eggehorn beskriver här men den gemenskap hon beskriver är ju en gemenskap som är till för de andra, en gemenskap som har sitt främsta uppdrag i att inkludera också dem som idag står utanför, vi hör det i avslutningsorden: att dela ut till fler. Det handlar alltså om en gemenskap som inte som de flesta andra gemenskaper syftar till att skaffa fördelar för dem som är inkluderade, utan det handlar om en gemenskap som är till för att inkludera de exkluderade, de utanförstående. Men detta är inte möjligt om inte gemenskapen tillåter sig att vara en gemenskap, en tillhörighet med tydliga men genomsläppliga gränser. Och jag tror att vi här står inför ett av vår kyrkans största problem idag – nämligen bristen på upplevd gemenskap. Vi befinner oss i den situation som dikten såg tillbaks på:

… ingen blir hel utan att ha speglat sina dagar och nätter i allas hjärtan

givna till varandra för alltid vi som förut inte var ett folk

Kanske hör problemet ihop med vår självförståelse i Svenska kyrkan. Vi identifierar oss ju som den öppna folkkyrkan och alltfler i Svenska kyrkan har egna plågsamma erfarenheter av mer sekteristiska gemenskaper i täta frikyrkoförsamlingar. Risken finns att vi blir rädda för relationer, rädda för att komma nära. Den svala nordiska distansen blir vårt kännemärke, men mer svalka är inte vad detta folk behöver utan värme. Visst finns det något hotfullt i att komma nära – på nära håll tvingas jag avslöja mina brister, på nära håll blir sprickorna i min fasad synliga. Närhet skapar engagemang och engagemang kräver tid och tid är ju det jag inte upplever mig ha. Och så odlar vi vår distanserade, intellektualiserade, kravlösa kristendom.

Men jag tror inte att vi har något val – den svala distanserade kristendomen har ingen överlevnadskapacitet i detta kyliga land. Så vill vi vara fler som fyller kyrkbänkarna nästa nyårsdag så måste vi våga komma nära varandra i en gemenskap som kramar utan att krama ur.

 … men ett folk ska inta landet

där var och en vet vem han är

och har lagt det framför de andras fötter

AMEN