Uppenbarelsens ljus

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Kyndelsmässodagen 2001        
Stefan Risenfors
Evangelietext Luk 2:22-32
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Vad kan vi lära oss av den här berättelsen - låt oss se närmare på den. Josef och Maria har alltså kommit till templet i Jerusalem för att frambära tackoffer till Gud för sitt barn. Det handlade alltså om en ritual där föräldrarna efter 33 dagar, om det var en pojke, tackade Gud för sitt barn. Enligt Mose lag skulle man då egentligen frambära ett lamm och en duva, men de fattiga hade dispens och kunde slippa köpa det dyra lammet för att istället offra enbart två duvor. Josef och Maria hörde alltså till de fattiga eftersom de bara offrade två duvor.

I templet träffar de på Symeon som hade en i våra ögon något märklig sysselsättning: Han väntade på Israels tröst. Han väntade alltså på Messias. Han var troligen en gammal man eftersom han säger att han nu kan dö i frid när han väl har fått se Messias. Men det var alltså inte döden som Symeon hade gått och väntat på, utan Messias. Och man får intrycket att denna väntan var hans huvudsakliga sysselsättning, inte på det viset att han, som Hanna, alltid vistades i templet, men på det viset att han levde i en ständig beredskap, en ständig vaksamhet. Hans mottagare var alltså inställd på andra frekvenser än dom de flesta lyssnar på, han lyssnade efter en enda signal - den gudomliga signal som skulle förkunna att nu var hans väntan över, nu var Messias här! Och eftersom han, i sin beredskap, hade detta selektiva lyssnande så kunde han uppfatta Andens röst när den uppmanade honom att gå till templet. Det står ju faktiskt så: "Ledd av Anden gick han till templet…"

Låt oss då ställa oss frågan: hur ofta får vi den sortens kallelser utan att ens märka dem? Vi märker dem inte eftersom vi har vårt lyssnande kalibrerat till helt andra frekvenser! Låt alltså den fromme Symeon ställa en fråga till ditt liv: är ditt livs inre mottagare inställd på någon ytlig skvalkanal eller lyssnar du verkligen till de frekvenser där Guds kallelser låter sig höras. Lever du ett liv i förbifarten eller ger du dig tid till bön och eftertanke? Visst kan Gud ibland tala rakt igenom bruset i någon skvalkanal men hans dagliga kallelser låter sig nog tydligare höras i livets P2, i bönen och eftertanken.

Om vi ser på den här berättelsen ur Josefs och Marias synvinkel, så kan den lära oss något om ritens betydelse i en människas liv. För dem var det en religiös plikt att gå till templet efter 33 dagar - sannolikt hade de inte väntat sig så mycket av det besöket, inget mer än att det säkert kändes viktigt att få tacka Gud för det barn som de hade fått under så märkliga omständigheter.

Som upplysta 2000-talssvenskar kan vi ha svårt för såna här riter. Tacka Gud kan man väl göra hemma - varför skulle det vara nödvändigt att bege sig till Jerusalem för den sakens skull? Och varför just efter 33 dagar - visserligen stod det så i Mose lag, men det kan väl ändå inte vara så viktigt när det sker! Ungefär så skulle kanske många av oss resonera - om vi inte begriper varför vi ska göra saker på ett speciellt sätt så tar vi inte så allvarligt på det. Men vad riten handlar om är helt enkelt att den skapar rum i våra liv - rum för helighet! Geografiska rum som kyrkorummet, tidsrum som söndag kl 10 och mentala, inre rum som uppstår när jag sjunger psalmer, ber böner och lyssnar till bibeltexter och predikan. Till det yttre handlar riten om fyrkantigheter som särskilda regelbundna tider och särskilda avdelade platser. Man kan tycka att de där fyrkantigheterna ligger mycket långt ifrån det levande som borde känneteckna all form av andlighet. Att tvinga sig till kyrkan söndag kl 10 varje vecka - ska det verkligen vara nödvändigt? Om jag går till kyrkan också när jag är trött och inte känner för det - är det inte bara uttryck för nåt slags destruktivt inre tvång, nåt slags fyrkantig from plikt utan förbindelse med levande känslor!

Det finns ett gammalt uttryck som lyder så här: "Bevara ordningen, så bevarar ordningen dig." Det här är en princip som bekräftas av 2000 års kyrkohistoria: de människor som fått betyda mest i kyrkans historia, de människor som varit mest helgonlika har vanligen varit människor som levt med ett mycket regelbundet och disciplinerat gudstjänstliv! Kyrkans samlade erfarenhet säger oss att känslan inte räcker som grund för ett levande kristet liv, utan det krävs ett fundament av goda andliga vanor. Därför ska du alltså inte bara gå till kyrkan när du känner för det, utan du ska gå varje söndag, också när det tar emot! Tänk bara tanken: Om munkarna och nunnorna, i sin skyddade tillvaro, menade sig behöva regler i form av särskilda bönetider, till stöd för sitt andaktsliv, hur mycket mer borde då inte vi behöva det! Om dom inte litade till sin spontana känsla utan behövde rutiner - hur mycket mer behöver då inte vi det - vi som lever utslängda i ett samhälle som är så oändligt mycket mer distraherande än klostermiljön!

Så gör som Josef och Maria - bevara ordningen så bevarar ordningen dig. Förakta inte riten - vi känner inget bättre sätt att öppna rum för helighet i en människas liv än just genom riterna!

Nu ska vi lyssna till ytterligare en bibeltext, den särskilda predikotexten för den här söndagen - så skriver evangelisten Johannes i sitt första kapitel:
Särskild predikotext för andra årg: Joh 1:16-18
Av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Genom Mose och judendomen fick vi lagen, genom Jesus fick vi nåden. Det kan uppfattas som en motsättning, som att nåden upphäver lagen, men så är det inte. I psalmen efter predikan ska vi också sjunga: "Mose gav oss lag och krav, Jesus lyfter bördan av" men det är alltså ingen mot sättning mellan lag och nåd. Nåden upphäver inte lagen, utan fullkomnar den. Lag utan nåd kan nämligen bli just en börda, nåt som tynger mig mot marken. Nåt som påminner mig om vad jag inte är men borde vara - lagen aktualiserar skulden och skuldkänslor kan verkligen trycka ner en människa så att hon blir än mer oförmögen att leva upp till lagens krav. Därför är lagen och nåden ett oskiljaktigt äkta par: Ingen lag utan nåd och ingen nåd utan lag. På egen hand blir lagen en börda och nåden en absurditet: Om det inte finns en norm, om det inte finns rätt och fel och sant och falskt så har nåden inte längre en uppgift! Nåden utan lag blir ett svar utan en fråga och på motsvarande sätt blir lagen utan nåd en fråga utan ett svar!

Den lag som vi fick genom de båda tavlor som Mose fick mottaga på Sinai berg, den lagen är alltså på intet sätt upphävd genom Jesus. Tvärtom har lagen i sällskap med nåden fått en dubbel funktion:
1. Lagen är en bruksanvisning för livet, en manual, ett hjälpmedel som vill hjälpa oss att få ut så mycket som möjligt av vår tid på jorden. Lagen vill alltså göra det lättare att leva, inte svårare!
2. Lagen tvingar oss att se vår egen otillräcklighet och därmed tvingar den oss till Kristus eftersom det bara är han som har svaret på den skuld som lagen uppenbarar: det svaret heter Nåd. Lagen som vägvisare till Kristus, alltså!

I den här korta texten fortsätter Johannes med att säga: "Ingen har någonsin sett Gud." Alla våra försök att förstå, förklara och beskriva Gud är ju bara famlande försök till något som övergår mänsklig förmåga. Semper Major, alltid större, är därför kyrkans gamla valspråk när det gäller allt tal om Gud - Gud är alltid större än vår beskrivning! Det här anknyter till Kyndelsmässodagens gamla tradition som en ljushögtid - vi påmindes ju om det här i ljusprocessionen vid gudstjänstens inledning. När vi inte kan definiera Gud tvingas vi använda symboler och då är ljuset en så bra symbol av bl.a. rent vetenskapliga skäl: När fysiker ska förklara vad ljus är så säger de nämligen dels att ljuset är en elektromagnetisk vågrörelse, dels att ljuset är en ström av energipartiklar, fotoner. De här båda modellerna är just modeller och inte verklighet, hade vi betraktat dem som verklighet så hade de uteslutit varandra: Ljuset kan inte vara både vågrörelse och partikelström på en gång. Men ändå tvingas vi använda båda dessa motstridiga modeller för att försöka förklara ljusets egenskaper - vi famlar efter bilder ur den begripliga världen för att förstå åtminstone delar av den värld som ter sig obegriplig. Det här gäller inte bara ljuset, det gäller också Gud. Också Gud spränger ramarna för såväl vårt språk som för vår tanke, och därför tvingas vi också när det gäller Gud till att använda motstridiga modeller och bilder: Vi säger att Gud är både en och tre, samtidigt! Trots att världen ser ut som den gör påstår vi att Gud är både kärleksfull och allsmäktig, samtidigt! Vi säger att Jesus är både Gud och människa, samtidigt!

Låt oss alltså använda ljuset här framme som en symbol för just det som Johannes skriver: "Ingen har någonsin sett Gud" Vare sig för ljuset eller för Gud har vi tillgång till några allomfattande definitioner som ramar in något vi skulle kunna kalla verklighet. Gud spränger alla våra försök till att definiera och kontrollera - det kan det gåtfulla ljuset påminna oss om!

Johannes avslutar med att säga: "Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." Det finns alltså bara en säker väg till Gud och det är den väg som går genom den ende sonen som själv är en del av Gud. När det gäller att lära känna Gud så är vi alltså ändå inte utelämnade åt ljus och andra symboler - Gud har själv presenterat sig för oss när han kom hit till jorden som människan Jesus. Och på samma sätt som till andra människor så kan vi ha en relation till Jesus, han kan bli ett Du för oss. Och det är ju detta som kristendom djupast sett handlar om - att det gåtfulla ljuset ska bli en människa, ett ansikte, en blick! Att ljuset ska förvandlas från ett Det till ett Du - ett Du som redan känner dig och som du kan lära känna i det livslånga samtal du är kallad till!