Att leva tillsammans
Högmässa i Stensjökyrkan
20:onde eft. Tref. 2009 
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Rut 2:8-12
Epistel Apg 9:36-43
Evangelium Mark 3:31-35

Beredelsetal

I dagens episteltext berättar evangelisten Lukas om hur aposteln Paulus genom Guds kraft uppväcker en död flicka. En helt otrolig berättelse och vem kan utifrån 2000-talets världsbild tro på sådant? Den enda rimliga tolkningen skulle väl vara att flickan var skendöd eller att hela historien är en uppblåst vandringssägen för att göra Petrus märkligare än han var. Fast jag tror faktiskt att det har hänt, rent bokstavligt. Jag begär inte av dig att du ska tro på samma sätt men jag vill att du ska veta att det fortfarande året 2009 finns människor, också naturvetenskapsmän, också forskare och professorer, som tror att Gud genom Petrus gjorde en död flicka levande! Men hur kan vi tro på något sådant? Jo, inte bara för att det står i en bok som vi har stor tilltro till utan också för att vi redan sett så många under­verk i det alldeles vanliga livet att inget längre kan förvåna oss när det gäller Guds makt. Lika försvarslöst som mörkret är inför ljuset, lika försvarslös är döden inför Livets Gud.

Den makten är också en makt att förlåta, en makt att försona, en makt att göra trasigt till helt. Så var då inte rädd för att lämna ifrån dig ditt livs samlade mörker till den Gud som har makten att utplåna allt mörker genom sin kärleks ljus. Låt oss i den frimodigheten nu be och bekänna…

Predikan

Kristendomen betraktas ju ofta som mycket familjevänlig. I kristna sammanhang så har man ofta lyft fram just familjen, och då främst den lilla kärnfamiljen med mamma, pappa och barn, som något av det allra viktigaste i livet för en människa. Det finns goda grunder för detta, bl.a. ett av de tio budorden, det fjärde som ju lyder: Du skall hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land!

Det är faktiskt det enda av budorden som har ett löfte i sig, eller kanske snarare en konsekvensbeskrivning: du gör klokt i att hedra dina föräldrar för då kommer det att gå bra för dig. Det kan ligga tusentals år av mänsklig erfarenhet i ett sådant bud, nämligen erfarenheten att som du behandlar dina föräldrar kommer dina barn att behandla dig.

Den kristna betoningen av kärnfamiljen har också politiska övertoner – politiska partier som kristdemokrater och andra som i sina partiprogram särskilt pekat på sk ”kristna värden” – de partierna har ofta familjepolitiken som en av de viktigaste frågorna.

Ett annat exempel på kristendomens koppling till kärnfamiljen blev tydligt i samband med kyrkomötets beslut i torsdags om könsneutrala äktenskap och vigselgudstjänster för homosexuella. I protesterna mot detta beslut har man pekat på att det skulle kunna hota den traditionella kärnfamiljen med dess syn på manligt och kvinnligt som varandra kompletterande i fostran av barn mm.

Om vi då förflyttar perspektivet två tusen år tillbaks i tiden och dessutom flyttar oss till östra Medelhavsområdet, så kan vi konstatera åtminstone tre saker som skiljer sig från vår situation:

1.För det första gifte sig kvinnan in i mannens släkt, hon mer eller mindre lämnade sin egen släkt och fick en ny släkt genom mannen när hon gifte sig. Idag är det väl närmast tvärtom – i de flesta famil­jer har man nog mer kontakt med kvinnans släkt än med mannens.

2.För det andra hade man ett vidare familjebegrepp – vi möter det också idag i vissa invandrargrupper: familj innebär inte bara pappa, mamma och barn utan också farfar och farmor och kanske också morfar och mormor och t.o.m. kusiner och släktingar på ännu längre avstånd.

3.För det tredje handlar det om ett samhälle där det inte fanns något annat skyddsnät än just familjen i denna vida bemärkelse. En modern svensk kan ta avstånd från hela sin släkt utan att riskera så mycket av sin materiella trygghet eftersom vi har ett välfärdssystem med sjukvård, äldrevård och arbetslöshetsförsäkring. Även om mycket av detta välfärdssystem idag håller på att krackelera i det framväxande alltmer segregerade klassamhället, så har vi ändå långt kvar till hur det var på Jesu tid – då var familjen den enda trygghe­ten man hade – inte bara på det känslomässiga och sociala utan också på det ekonomiska planet.

Det är först om vi är medvetna om den här bakgrunden som vi fullt ut kan förstå radikaliteten i dagens evangelium. Här kommer alltså Jesu mor Maria och hans bröder och vill tala med honom och han svarar:
"Vem är min mor och mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor."

Visst, vi är vana vid att Jesus bryter mot traditioner och provocerar omgivningen, men det här verkar nästan obegripligt: Varför vill han inte tala med sin mamma och sina bröder? Istället lyfter han fram sin nya gemenskap med lärjungarna som han hade omkring sig och definierar dem som sin nya familj.

Jag vet inte om några av er minns en religiös sekt som värvade medlemmar i Sverige på 70-talet. Den hette Guds Barn och leddes av en amerikan som hette David Berg. Det enda jag minns är ett TV-program, Kvällsöppet tror jag det var, där man i studion hade en svensk flicka som var med i släkten och hennes familj som inte fick träffa henne. Jag har vaga minnen av en gråtande mamma, en distanserad dotter som hela tiden kontrolleras av ledsagare från sekten, och  jag minns också en upprörd publik. Även om ledaren David Berg dog 1994 så finns tydligen sekten kvar men nu under namnet Familjen. Med det namnbytet blir det ju också tydligare hur man ser på sig själv – som en ny familj som ersätter den gamla som man måste bryta med.

Dit, till en extrem sekt, går alltså mina tankar när jag ser hur Jesus tar avstånd från sin familj! Men också i kristna sammanhang har man ibland försökt isolera människor från deras familjer. Sådana tendenser fanns t ex i delar av den sk Jesusrörelsen på 70-talet. Man ville odla en radikalitet i Jesu efterföljd och då uppfattades familjen ibland som ett hot eftersom man genom den kunde frestas att återvända till sin förborgerligade materiella livsstil.

Vi kan alltså se två helt motsatta linjer i kristendomen – den traditionella familjevänliga och ett radikalt avståndstagande som Jesus verkar stå för. Hur går detta ihop?

Ja, jag tror att vi hittar förklaringen strax före dagens evangelium, 10 verser tidigare i Markusevangeliet. Situationen är den att Jesus just har påbörjat sin offentliga verksamhet och han har precis samlat 12 lärjungar omkring sig. Då händer följande:

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjung­arna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.

Det var alltså därför som Jesus avvisade sin familj – de ville helt enkelt få honom under vård eftersom de trodde att han var galen. Och i det läget tillåter han ingen att stå emellan honom och hans gudomliga uppdrag – han vill inte ens träffa familjen eftersom han vet deras ärende och tydligen är övertygad om att de inte kommer att förstå.

Att lyda Gud mer än människor alltså! Och Jesus har precis samma förbehåll när det gäller lärjungafamiljen. Minns ni när Petrus i all välmening försöker stoppa honom från att gå upp till Jerusalem där hans fiender väntar. Så här berättar Matteus om den episoden:

Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.

Hur ska vi då sammanfatta de principer som Jesus tillämpar när det gäller familjen och andra mänskliga gemenskaper? Jo, kanske på så vis att Jesus uppmuntrar mänsklig gemenskap, däribland familjen, men bara så länge den inte kränker och förtrycker den enskilda människan. Att familjer kan kränka och förtrycka familjemedlemmar har vi mängder av exempel på t.ex. i världslitteraturen, men också i den sk hederskultur som fortfarande finns kvar på många håll i världen. Vi har ju haft flera uppmärksammade sk hedersmord på unga flickor och pojkar i invandrarmiljöer i Sverige. I de kulturerna har familjegemenskapen i mötet med det nya landet stelnat till en desperat tvångströja som kan få en pappa att döda sitt eget barn för att försvara familjens heder.

De religiösa, kulturella och politiska sekterna kan vara precis lika förtryckande genom mobbning av den som inte anpassar sig. Framförallt möter vi gemenskapens livsfarliga baksidor hos grupper som upplever sig vara under attack från farliga fiender. Då utbildas ett slags krigstillstånd med stegrade krav på konformitet som, för att anknyta till veckans mest aktuella debatt, kan drabba såväl heteronormativa vänsterpartister som homosexuella kristdemokrater. Men Jesus värnar då den enskilde i gruppen – den enskilda människans rätt till sitt eget tvingande samvete. AMEN