Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag Jul 2011 
Stefan Risenfors
Texter
1 Kung 10:1-7
Epistel Ef 2:17-19
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
 I dagens GT-liga text besöker drottningen av Saba kung Salomo i hans palats i Jerusalem. Hon imponeras av hans rikedom men ännu mer av hans visdom. Salomos vishet förklaras i 1 Kungaboken med att Gud vid ett tillfälle visade sig för honom och Gud gav ett löfte om att ge

Salomo vad han än bad om. Då bad Salomo:

                      Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont." (1 Kung 3:9)

Salomo bad alltså om förmågan att skilja mellan gott och ont. Att kunna se och bedöma värdet av något man har framför sig, att inte förföras av yta, smicker och skryt utan kunna se vad som är ont och vad som är gott, vad som är sant och vad som är falskt, vad som är bra och vad som är dåligt.

 Vi lever i en tid då ytan i hög utsträckning regerar. Anledningen är vårt höga livstempo – när allt snurrar fortare och fortare så blir det det första intrycket som avgör allt. Om kung Salomo hade levat idag så tror jag att han hade haft ett betydligt långsammare livstempo än de flesta – ett efter­tänksamhetens livstempo. Och kanske är det just eftertanken som är in­gången till visheten. Att du sitter stilla i en kyrkbänk just nu är därför ett positivt tecken för vi behöver bromsa upp för att kunna se och bedöma det sanna värdet av allt det som dyker upp framför våra ögon. Nej, förresten, inte allt utan bara en liten del – urskillning handlar inte bara om långsamhet utan också om att välja bort, ständigt välja bort. Att välja bort innebär att begränsa sin frihet – att avgränsa sin horisont till så få företeelser att det blir möjligt att känna smaken på allt det som blir kvar. Låt oss i synda­bekännelsen ställa oss frågan hur vi kan bromsa upp och vad vi kan välja bort för att allt det påstått viktiga inte ska skymma det allra viktigaste …

Predikan
Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.

Det låter så enkelt, så självklart. De österländska stjärntydarna såg en ny stjärna på himlen, de konsulterade sina astrologiska handböcker och rådgjorde med varandra och sedan lastade de sina kameler och drog iväg på en resa som kan ha varit hundratals mil lång.

Bara sådär! En vanlig tisdag kanske. Jag kan se framför mig hur den påbyltade Kaspar tittar in genom ytterdörren därhemma och ropar in till hustrun: Hej då lilla gumman, vi drar nu – Balthasar och Melchior står redan på kamelupp­farten och väntar! Det kan ta några månader. Hej då!

Nu får vi betrakta berättelsen om de österländska stjärntydarna som en from legend med oklar historisk bakgrund och det fina med det är att det öppnar fältet för fritt fantiserande. Och precis så tror jag att vi ska läsa Bibeln inte bara när det gäller den här berättelsen. Också när det handlar om bibliska berättelser som har stor historisk trovärdighet och kanske också är helt avgörande för vår tro, så har vi rätt att använda vår fantasi. Det är ju så mycket som är utelämnat, som ger rum för våra fantasier och som ger rum för att våra egna liv ska få plats i dessa berättelser. Och det är ju precis det som är meningen med Bibeln – Bibelns berättelser är ett slags halvfabrikat som väntar på att vi ska dra in våra egna liv i sammanhanget, för först då blir Bibelns ord ett levande tilltal som kan förändra också det som vi inte trodde kunde förändras i våra liv här och nu! 

Så låt oss då återvända till de där stjärntydarna som bara drog iväg. I historiens ögon är de hjältarna, men de kanske bara var ytterligare några exempel på ansvarslösa män som lämnar fru och barn därhemma med vardagens alla plikter medan de själva ägnar sig åt barnsliga infall och äventyr.

Ett uppbrott kan vara modigt, beundransvärt och nödvändigt. Men ett uppbrott kan också vara uttryck för svek och ansvarslöshet. Ett uppbrott kan vara att ta sitt ansvar men det kan lika gärna handla om en flykt och en självupptagen vägran att vara vuxen. Det är alltså inte alltid rätt att bryta upp, men låt oss idag fokusera det positiva uppbrottet – den förändring som inte är en feg flykt utan ett ja till en ännu större utmaning.

Isak Newtons första rörelselag, den sk tröghetslagen, lyder så här:

En kropp förblir i vila eller i likformig rätlinjig rörelse så länge inga yttre krafter påverkar kroppen.

Här har vi den fysikaliska förklaringen till att förändringar så ofta uteblir, till att det mesta i livet bara rullar på i sina invanda spår. Visst finns det många yttre krafter som påverkar oss men de är oftast svaga och dessutom påverkar de i olika riktning så deras krafter tar oftast ut varandra. Det krävs nämligen en hel del för att rubba en kropp som befinner sig i vila eller likformig rätlinjig rörelse, åtminstone om den kroppen som i mitt fall är 53 år gammal, väger 93 kg och har det ganska bra. Då krävs det rejäla samver­kande krafter för att skapa radikal förändring. För det är ju den förändring­en vi talar om idag, den radikala, den livsförändrande – det där uppbrottet som får tydliga och bestående konsekvenser för resten av livet.

Nu vet vi ju inte om så var fallet för de uppvaktande stjärntydarna, i deras fall blev den där utflykten kanske bara ett trevligt litet avbrott i vardags­tristessen och sen blev allt som vanligt igen. Fast vi vill ju gärna tro något annat – vi vill tro att mötet med det lilla Jesusbarnet och mötet med ängeln i drömmen efteråt, ängeln som varnade dem för Herodes ondsinta planer och som rådde dem att ta en annan väg hem igen, vi vill gärna tro att de upplevelser förändrade deras liv. Och när det gäller fromma legender så får vi gärna tro det – vi får tro att de blev nåt slags urkristna missionärer där borta i öster, som berättade om den nyfödde judakonungen för alla de mötte.

Men åter till här och nu och till frågan om våra uppbrott – våra verkliga uppbrott, våra uppskjutna uppbrott och de uppbrott som aldrig kommer att bli av. I en bil finns det en startmotor och så här års lider vi med denna stackars startmotor vid varje kallstart i 15 garders kyla – den låter plågad och ansträngd! Startmotorn får vara en bild för att det krävs så mycket mer energi för att få igång något jämfört med att få det att fortsätta. Eller för att använda en annan bild – när stenen väl är i rullning säger tröghetslagen att den fortsätter att rulla med mycket mindre energi än vad som krävdes för att rubba den ur stillaståendet. Problemet med förändring är alltså själva uppbrottet – den initiala energi som krävs, den där tröskeleffekten som vi kanske ska vara tacksamma för eftersom den skapar stabilitet i tillvaron. Men återigen – nu var det den positiva förändringen vi skulle tala om – den förändring som också motverkas av tröghetslag och tröskeleffekt och som därför alltför sällan blir av.

Trettondedagen skulle kunna vara en dag då du och jag tänker igenom våra liv och de uppbrott och förändringar som vi har anledning att tro att Gud kallar oss till. Första steget kan då vara det jag kommenterade i beredelse­talet i början av gudstjänsten – att försöka få den där förmågan till urskill­ning som krävs för att se vilka kallelser till förändring som kommer från Gud och vilka som bara är uttryck för självisk flykt. Då påstod jag att den urskillningsförmågan krävde både långsamhet och ett fåtal handlings­alternativ för att vi skulle få en chans att känna smaken av varje alternativ. Och kanske är det just där det börjar. När du står där som stjärntydarna och får en tanke i huvudet – en tanke om uppbrott och förändring – unna dig då tid för eftertanke och urskillning. Så många röster ropar, så många stjärnor blinkar, så många vill få dig att följa just honom eller henne – var finns Gud i allt detta?

Betrakta krubban här framme i kyrkan – där du sitter ser du förmodligen inte det tända ljuset vid Jesusbarnet men du kanske ser en glimt av återskenet. Eller du kanske skulle behöva resa dig upp eller rent av kliva upp och ställa dig i bänken för att se det där ljuset. Så kan det också vara i livet: du vill inte göra uppbrott för dess egen skull, du vill inte gå i någon godtycklig riktning utan du vill komma närmare barnet i krubban, för du anar att där han finns väntar också meningen med ditt liv. Men du ser inte hans ljus, du hör inte hans röst och därför blir du villrådig och handlings­förlamad så att tröghetslagen åter får grepp om dig. Men gör då den där lilla förändringen som motsvarar att kliva upp i kyrkbänken, kanske finns det en mindre dramatisk dörr att öppna i ditt liv. Kanske kan du göra någon liten förändring som skapar en liten perspektivförskjutning, och då kan skenet från krubban plötsligt bli synligt. Den lilla förändringen skapar förutsätt­ningar för den stora förändringen och med ens är villrådigheten som bortblåst. Landskapet öppnar sig, alternativen utkristalliserar sig och det blir möjligt att gå i den riktning Gud och ingen annan kallar dig. 

Så, för att sammanfatta: Ge akt på ditt liv och ge akt på den livets tröghets­lag som så lätt får dig att stagnera i fastlåsta mönster och passivitet. Våga tänka i termer av uppbrott och förändring men ställ dig också frågan vem som kallar dig till uppbrott – är det flykt eller kallelse? Är det ditt ego eller Gud som kallar? Är det en kallelse som handlar om att välja något nytt eller att välja bort något gammalt eller kanske både och? Långsamhet och efter­tänksamhet hjälper dig till urskillning. Om du ändå är osäker – gör en mindre förändring som kan skapa nya perspektiv och därmed skapa rum och riktning för den stora förändringen! AMEN