Herrens moder

Högmässa i Stensjökyrkan
Gudstjänst i Fågelbergskyrkan

4:e advent 2012
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa    

Beredelseord
Dagens episteltext är fylld av uppmaningar från aposteln Paulus till församlingen i Filippi. Om vi gör om dessa uppmaningar till frågor så kan de leda oss fram till vår syndabekännelse idag:

• Gläder jag mig alltid i Herren – är det verkligen i Gud jag har min största glädje – är det vad mitt liv förkunnar?
• Kan alla människor se hur fördragsam jag är? Är tålamod och tolerans det första man lägger märke till hos mig?
• Lever jag i den heliga bekymmerslöshet som kan bli resultatet av att jag alltid kan vända mig till Gud med alla mina önskningar och behov?

Idag ska vi få höra om Jesu mor Maria – inte heller hon var en felfri människa. Men hon visade en tillit till Gud, en tillit som trotsade naturlagar. Samma tillit har vi rätt att känna när vi överlämnar våra brister i Guds händer – tilliten till att Gud kan göra det trasiga helt och fylla det mörka med ljus. Så låt oss då be och bekänna…

Predikan
"Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”
Nåd!? Att bli med barn vid sådär 15 års ålder! Att bli med barn utan att fästmannen är inblandad och sen försöka förklara för honom? Nåd?

Att se sin son växa upp och ta avstånd från sin familj när de bara ville ta hand om honom? Är det en nåd att få se sin förstfödde hånas, torteras och dödas?

Förmodligen anade inte Maria konsekvenserna av att hon den gången sa ja till uppdraget att föda Guds egen Son. Och hur skulle hon ha kunnat göra det – det hade ju aldrig hänt förut och det skulle aldrig hända igen. Hennes uppdrag var unikt i världshistorien så givetvis kunde hon inte ana vad det egentligen skulle innebära för henne och för hennes familj. Men om ängeln som kallades Gabriel och som förmedlade budskapet från Gud hade del i Guds all¬vetande så visste han konsekvenserna.

Och ändå sa han de där orden: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Som om det skulle vara en nåd att utsättas för allt detta! För de första olägenheterna borde hon faktiskt kunnat ana redan där och då: som att förklara detta för den man hon var trolovad med - Josef – få honom att tro att hon inte varit otrogen. Ja, hon riskerade t o m dödsstraff för så här står det i 5 Mosebok 22:
Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds …

Ängeln Gabriel kommer till en ung tonåring och ber henne att riskera livet och beskriver detta som en gåva, som en present! Nog ter det sig lite häpnadsväckande, eller vad säger ni konfirmandtjejer? Maria var ungefär i er ålder när hon fick besök av ängeln!

Visserligen finns inte Marias JA med i evangeliet vi hörde, det kommer först senare i berättelsen. Men vi vet ju vad som hände – hon gav sitt svar till ängeln och sa: ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt!” Men låt oss dröja kvar vid det som är dagens text och stanna upp lite vid Marias första invändning: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man."

Det är ju en så självklar fråga och den antyder att sexualundervisning inte var helt okänt ens i en liten stad i Galiléen för 2000 år sedan. Maria visste hur barn blev till och därför måste hon fråga. Och även om Maria särskilt i katolska kyrkan framställs som närmast överjordiskt perfekt så är det skönt att se att i Nya testamentet är hon fullt mänsklig: Det står att hon blev förskräckt när ängeln först dök upp, i dagens text hör vi henne ifrågasätta hur det hela skulle kunna gå till och också senare i livet visar hon att lydnad inte är hennes enda egenskap. För om jag tar på mig ett slags feministiska glasögon som jag inte äger och försöker se Maria ur den aspekten så finns det verkligen anledning att fundera över hur Maria har betraktats i kyrkan genom århundradena. Är det inte så att det mansdominerade kyrkoetablis¬semanget för det mesta framställt Maria på ett väldigt endimensionellt sätt – som att lydnad skulle vara hennes enda egenskap. Eller som det uttrycks i psalm 480 i den svenska psalmboken: ”Din lydnad är vår förebild!”

Jag hade nog hellre velat sjunga ”Din tillit är vår förebild” för lydnad är sannerligen ingen oproblematisk egenskap. Det är rent av så att lydnaden orsakat många fler katastrofer i världshistorien är olydnaden – alla lydiga soldater som bara lytt order trots att det inte var deras krig de slogs i, trots att de aldrig haft del i konflikten utan bara lydigt lemlästade, torterade och dödade. Alla historiens arkebuseringspatruller från antikens Grekland till skogarna utanför Srebrenica i gamla Jugoslavien den 11 juli 1995 – vad gjorde de annat än lydde order?! Den amerikanske majoren Thomas Ferebee var en helt vanlig man som älskade sin trädgård och gärna fiskade abborre tillsammans med sina söner – vad gjorde han annat än lydde order när han 27 år gammal som bombfällare släppte den första atombomben över Hiroshima? Han lydde order. Han tryckte på knappen eller drog i spaken och någon minut senare var 100 000 människor döda eller döende. Han var en lydig människa!

Men Maria var inte bara lydig även om en mansdominerad kyrka ofta försökt förminska henne till en lydig liten flicka. Hon vågade ställa kritiska frågor till Guds egen ängel. Och 30 år senare var hon beredd att hämta hem Jesus mot hans vilja när hon trodde att han blivit tokig. Nej, Maria vågade tänka själv och vågade följa sin övertygelse och det är i detta hon är vår stora förebild

För lydnad handlar alltför ofta om att göra något man vet är fel. Lydnad är alltför ofta att handla tvärs emot den där inre kompassen och trotsa hjärtats röst bara för att någon som jag låter bestämma vill något annat. Hade Maria varit en lydig flicka hade hon förmodligen rusat ur det där rummet så snart hon hört ängelns budskap och sprungit till Josef eller möjligen mamma eller möjligen närmaste rabbin och frågat någon av dem hur hon borde göra. Och då hade hon förmodligen blivit utskälld för sina vilda fantasier och för sitt sätt att vilja göra sig själv märkvärdigare än andra. Men Maria var inte lydig – hon var trogen, trogen sitt hjärta, trogen sin övertygelse för det var där ängelns ord hade landat.

Därför tror jag att den här söndagens budskap inte handlar om lydnad för lydnad är något som kommer uppifrån, något påtvingat, något jag gör under motstånd. Lydnaden gäller alltför ofta självutnämnda auktoriteter. Visst skulle lydnaden rent teoretiskt kunna gälla Gud, men alltför ofta kidnappas den av människor som påstår sig utföra Guds vilja. De människorna är inte värda vår lydnad för den ende som är värd vår totala lydnad är Gud och Gud kan inte förmedla sina budskap på annat sätt än genom vårt hjärta. Den sanna lydnaden kan därför bara riktas inåt och det var precis vad Maria gjorde!

Så låt oss då följa hennes exempel och lyssna inåt mot den inre röst där Gud hela tiden försöker tala till oss. Nej, förresten. Gud försöker inte tala TILL oss. För Gud är inte auktoritär. Nej, Gud försöker tala MED oss – på samma sätt som Maria talade med ängeln så vill Gud tala med oss. Gud vill höra våra invändningar och våra frågor, Gud vill lyssna till vårt tvivel och vår otro. Det är det samtalet som avses med begreppet bön. Eller som Dag Hammarskjöld beskriver de anteckningar som gavs ut efter hans död under titeln Vägmärken: en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud".

Maria fick ett uppdrag som blev hennes stora livsuppgift – hennes kallelse. Efter att ha förhandlat med ängeln och sig själv så svarade hon JA till uppdraget. Men Maria är inte den enda människan som Gud kallar till stordåd. Också du och jag är kallade. Kallelsen kan komma utifrån i form av något oväntat som händer – kanske att man hör ett nödrop eller ser ett behov eller helt enkelt känner en stark lust till något. Gör då som Hammar¬skjöld och Jungfru Maria – förhandla med Gud! Låt alla dessa intryck sjunka ner i ditt hjärta och lyssna sedan inåt. Då, först då kan det bli tydligt vart du ska gå och vad du ska göra oavsett vad omgivningen tycker. AMEN